En första reflektion, SBWF 2012

Något som jag komma att tänka på i torsdags då det var premiär för SBWF 2012 var vilka starka gemensamma nämnare det finns med att gå på ölfestival som att springa ett marathonlopp. Låter kanske helt knäppt men så är det. Dagen innan festivalen/loppet dricks det mer vatten än normalt, mer mat hamnar i magen och det där sköna pirret infinner sig. Man är väldigt förväntansfull inför det kommande äventyret.

På dagen D äts det betydligt mer frukost än normalt, inför Nacka åt jag hemmagjord pizza, när det ska lubbas marathon brukar det bli mycket ris och lite kyckling.

Liksom senast då jag sprang Stockholm Marathon (2011) kunde jag knappt sova inför torsdagens SBWF. Det är så många olika tankar som far omkring i huvudet, man målar upp olika scenarior över både dittan och dattan. När man springer brukar nog de flesta dela upp loppet på första 5 km, sedan nästa 5 och så vidare. På ölfestivaler brukar jag också ha delat upp dagen i "etapper" även om de nästan alltid är omöjliga att hålla.

Efter en lång dag på en ölfestival liksom ett marathonlopp känner man sig synnerligen nöjd och sliten. Fast av olika orsaker kanske skall tilläggas. Skoj är det. 

Idrott och öl, är det månne sant? Vad vet jag, huvudsaken är som alltid att man har kul. Någon kanske undrar över marathonformen just nu? Ni kan sluta undra, den är inte bra ty en ståtligare kalaskula har jag aldrig haft. Evolutionen fungerar!