En torsdag i Bryssel, Cantillon, BBP, Nuetnigenough, Moeder Lambic

Förra torsdagen åkte grabbarna och jag till Bryssel, det var vår tredje gemensamma resa dit. För egen del var det fjärde raka hösten som jag besökte Bryssel så det går att säga att vi har en viss rutin vad gäller nämnda stad.

Flyget från Arlanda avseglade tidigt så vårt familjerum på Novotel Brussels Centre Midi Station var inte klart utan vi skulle återkomma några timmar senare. Även hotellet är en gammal bekantskap, det är smidigt att ta sig dit med tåget från flygplatsen. I närheten av hotellet ligger även flera ölställen som vi ämnade att besöka.

Vår tanke var att börja med ett traditionellt besök på Cantillon, men innan vi gjorde det passade vi på att äta lite lättare lunch. Stället som vi åt en liten "lunchmacka" på heter Pistolet Original, ett verkligt sammanträffande var att de har förärats en alldeles egen Cantillon. Tänk vilken tur man kan ha ibland...

Cantillon Chouke heter ölet och det är en blandning av exakt 33,3% 1-årig, 2-årig och 3-årig lambic. En behaglig öl visade det sig vara, typ len och lättdrucken. Inte det suraste ölet från Cantillon som jag smakat. 9 EUR kostade en flaska på 37,5cl så det var inte läge att klaga.

Från lunchen gick vi raka vägen till Cantillon. De har öppet mellan 10:00 och 17:00 alla dagar utom onsdag och söndag liksom förstås helgdagar. Runt 20 minuter tog det att gå från Pistolet till Cantillon.

Klockan var lite efter 12:30 då vi klev in. Antalet sittplatser är inte så många så vi fick nöja oss med att stå. Något som direkt noterades var att utbudet av öl i baren var annorlunda jämfört med de senaste åren. Inga öl med namnet Zwanze så långt ögat kunde nå. Lite synd att missa årets Zwanze, men men livet det går vidare ändå.

Tröstölen som vi drack var verkligen inte dåliga, Cantillon Nath och Cantillon Lou Pepe Framboise 2014. Förstnämnda är det samma som Zwanze 2008. Inte alls dum med tydligare toner av rabarber jämfört med då den dracks i Bryssel 2012.

Dock var Lou Pepe Framboise godare, riktigt härlig med fina toner av hallon. Hade inte druckit den på flera år så det var verkligen skoj att göra det. Den avnjöts sittandes då vi lyckades få tag på några sittplatser efter en stund.

I shoppen var utbudet glesare än vanligt, t e x fanns inte Cantillon Rose de Gambrinus att köpa och Krieken fanns bara i småflaskor. Rose de Gambrinus har alltid funnits men inte nu.

Som tur är fanns i alla fall Cantillon Fou Foune att köpa, tre stycken per person var vad som gällde. Var sugen på att köpa en Magnumflaska Bruocsella men den hade varit omöjlig att få med sig i kabinväskan.

Detta var det "sämsta" besöket som jag upplevt på Cantillon. Som vanligt satt det några högljudda jänkare där med typ 800 glas och flaskor framför sig och sörplade lambic. Undrar om de vet vad det är de dricker? Får se hur länge hypen varar men jag får smått nostalgiska minnen från det första besöket år 2009 då allt kändes mera familjärt och inte var så "kommersiellt". (eller så är det bara jag som blivit en surgubbe på äldre dagar?)

När vi var färdiga på Cantillon gick vi i runt 10 minuter till hotellet för att checka in. Efter att vi installerat oss på rummet var det dags att knalla iväg till ett ställe som ingen av oss tidigare hade besökt, nämligen Brussels Beer Project.

25 minuter tog det, under promenaden kunde jag inte låta bli att tänka på hur skräpigt och bitvis slitet Bryssel är då man lämnat turistområdena. (vilka nu det är, jag förknippar inte Bryssel med så kallade turistattraktioner)

Brussels Beer Project kändes inte belgiskt då det var modernt och med en massa olika öltyper som inte tillhör de vanligaste bland belgiska bryggerier.

14 kranar var påkopplade under vårt besök, dessutom fanns det en ett antal flaskor och burkar att köpa. (både att dricka på plats eller ta med)

Gick man förbi bardelen så fanns det olika typer av sittplatser, främst bänkar. Från dessa kunde man spana ut över bryggeriet där en av de anställda höll på med rengöring. Det doftade riktigt trevligt av bryggeri.

Annars kan man inte säga att lokalen var världens mysigaste men det var ändå skoj att vara där. I baren satt det ett par från Japan. Japanska besökare är inte ovanliga då Brussels Beer Project även har en bar i Shinjuku i Tokyo.

Fem olika egna öl provades liksom ett samarbetsöl med De Molen. Inget av ölen var dåligt men inget var heller supergott. Tre av ölen gav jag samma betyg men var jag tvungen att välja en så var det ändå samarbetsölet med De Molen som var den godaste. De Molen / Brussels Beer Project Cheer & Choco hette den. Gillade ölets värmande egenskaper.

Innan vi gick köpte vi med oss några flaskor. Det var läge för kvällsmat så passande nog var vårt nästa stopp restaurangen Nuetnigenough, ett ställe som också det var nytt för oss.

Hade hört att det är ett populärt ställe så det var bra att vara där vid öppning. Det var vi då var de första som klev in. En liten restaurang var det med en bardel med typ 4-5 stolar.

Vi hade inte behövt ha så bråttom dit då vi nästan hade ätit färdigt när lokalen började bli full. Fläsksidan som jag åt var god men inte enastående. Grabbarna tyckte detsamma om sin mat. Lite mera kryddor gör så mycket för matupplevelsen.

Fatölen var få men antalet flaskor var stort. Tyvärr var den första som jag beställde småtrist, No Science Noisy Pale Ale. Tyckte att den hade en udda biton av medicin.

Godaste ölet var Alvinne Ne Doorn En Kriek. Den var fint syrlig med fina toner av körsbär. Värt att notera är att toaletten inte var handikappvänlig, inte heller fyllevänlig då den låg i källaren. (kan upplysa läsarna om att det inte blev några benbrott, vi klarade oss med den äran)

Kvällens sista ställe fick bli en gammal favorit, Chez Moeder Lambic Fontainas. Tyvärr kan man inte längre se på deras hemsida vilka de aktuella fatölen är.

Under vårt besök var det ganska välbesökt men inte fullsatt. Kvällen till ära fanns det en del fatöl från italienska Ca del Brado, ett bryggeri som jag inte hade hört talas om tidigare. (det är mycket jag inte hört talas om tidigare, ibland känner jag mig som den amatör jag är)

Servitrisen presenterade de olika ölen i ett rasande tempo men jag uppfattade det som att Ca Del Brado endast gör suröl. Det är ju inte fy skam och de tre provade ölen från dem var bra men inte så mycket mera än så.

Ytterligare några fatöl blev det, av dessa utmärkte sig Dupont Biere de Miel som överraskande dålig. Söt med örter och honung, nja inte riktigt vad jag gillar.

Precis som på Cantillon tidigare på dagen upplevde jag utbudet på Moeder Lambic som svagare än tidigare, särskilt flasklistan kändes ihåligare. Även här kan man säga att det var bättre förr.

Att avrunda dagen med några rumsöl är aldrig fel. En av dessa hade jag fått av en kollega som nyligen var i USA och drack öl. (tack Wolff om du läser detta)

Lawson's Finest Sip of Sunshine IPA satt verkligen fint efter alla belgiska öl som dagen bjudit på. Den knäppte samtliga på fingrarna förutom ölen från Cantillon. Riktigt fräsch med snygg humle och fina frukter.

Känner mig i ärlighetens namn lite mätt på Bryssel nu, varit där åtta gånger varav fyra år i rad. Ölställen finns det en massa av men jag är inte den största belgofilen på denna jord. Just nu känns det tveksamt om det blir någon resa dit kommande år, fast sådant kan förstås ändras. Den som lever får se.

En natt i Bryssel

Den tredje resan på 10 dagar var det dags för då jag förra måndagen flög ner till Bryssel. För övrigt den tredje hösten i rad som Bryssel besöktes, början på en tradition?

Varför åka till Bryssel såpass ofta kan en vän av ordning kanske undra? Svaret är mycket enkelt, där finns några riktigt trevliga ställen där man kan dricka öl. Dessutom är staden mer eller mindre befriad från så kallade sevärdheter och annat onödigt så man kan helt koncentrera sig på det viktiga.

Då jag anlände väldigt tidigt (planet från Arlanda gick nästan på natten då det handlade om 07:00) så var hotellrummet ej klart. Nå, det var bara att lämna in kofferten och bege sig mot de lite mera centrala delarna. Bodde på Park Inn Brussels Midi som ligger vid stationen efter Bryssels centralstation så det tog runt 20 minuter att promenera till "centrala" Bryssel.

Efter en enkel lunch på ett lokalt hamburgarhak gick jag till De Bier Tempel för att handla några rumsöl. Butiken kan kännas lite "turistig" då den är belägen så nära Grote Markt men öl det har de, dessutom är damen bakom disken alltid väldigt trevlig.

När det livsviktiga vätskeköpet var avklarat var det lika bra att fylla på med några droppar innan returen till hotellet för att checka in. Då det fortfarande var rätt tidigt på dygnet var det lugnt på Delirium Café, annat är det om aftnarna då stället mer eller mindre kan likna ett dårhus fyllt med en massa skränande ungdomar.

Nu var det som sagt lugnt och skönt i den rätt mörka "bunkern". Dricker rätt sällan Belgisk IPA så en sådan fick det bli, närmare bestämt Silly IPA Green Killer. Den var helt ok om än åt det söta hållet med karamell och en del humle. Inte så fruktig utan mera åt det gräsiga hållet.

De senaste två åren har jag missat Zwanzeday på Akkurat men istället har det blivit en skön revansch på Cantillon. Ja det surölsmeckat är förstås ett givet mål då man är i Bryssel. Cantillon är som de flesta säkert vet vid det här laget ett kombinerat museum/aktivt bryggeri/butik och bar.

Det var ingen tvekan om vilken öl som det skulle börjas med, Cantillon Zwanze 2016. För 20 EUR får man en stor flaska på 75 cl. Ölet var riktigt gott, fräsch med mycket hallon och även en gnutta vanilj. Årets Zwanze är den bästa hittills enligt mig.

Cantillon Lambic d'Aunis var även det en ny bekantskap så det var givet att även köpa en sådan. Flaskan kostade 15 EUR. En klart duglig öl även det även om den hade en något ovanlig smakprofil jämfört de flesta andra öl från Cantillon. Bägge nämnda öl går endast att konsumeras på plats, de går alltså inte att köpa med sig hem.

Öl som gick att köpa hem var de gamla vanliga Gueuze, Kriek, Rosé De Gambrinus och glädjande nog även Cantillon Fou' Foune. (sistnämnda kunde man max köpa tre stycken av, de kostade 12 EUR per flaska).

Smått nostalgiskt mindes jag tillbaka på mitt första besök på Cantillon som var hösten 2009, inte så länge sedan egentligen men det har verkligen hänt så oerhört mycket i ölvärlden under tiden sedan dess. Då var det knappt några andra besökare i lokalerna nu var det typ fullsatt. Väldigt många från USA men även från andra europeiska länder. Lyckades uppfatta norska, spanska och även ryska förutom de givna språken franska, flamländska och engelska.

På Cantillon kan man sitta länge och förundras men då de stänger klockan 17:00 fanns det inget annat att göra en att lomma iväg till hotellrummet för lite rast och vila.

Efter lite matpåfyllning (pizza) togs det sikte mot Chez Moeder Lambic Fontainas. Det stället brukar alltid vara ett säkert kort, så även nu. Öl som dracks var De La Senne Band of Brothers, Verzet Oud Bruin och Cantillon Frambozenlambic. Föga förvånande var den sistnämnda den godaste enligt mig, väldigt lättdrucken, ja snudd på saftliknande med fina doser av hallon.

På tisdagen gick flyget hem sent på eftermiddagen så det fanns tid till att äta lunch på stan och spatsera i största allmänhet. Då det var en röd dag i Belgien, Allhelgonadagen, var det väldigt lugnt på stan. Lunchen den intogs på det mycket charmiga stället La Fleur en Papier Doré, ett ställe som verkligen andades den gamla världen. Rätt mörkt, intimt och med en massa tavlor på väggarna. Riktigt familjärt och trevligt, särskilt då det mer eller mindre helt plötsligt vällde in barnfamiljer, pensionärer och en och annan hund.

Personalen fick jobba hårt då det var så många gäster men jag hade inte bråttom så allt fick ta den tiden det tog. Ölutbudet var stabilt, bland annat fanns Girardin Kriekenlambik på fat, en öl som jag inte sett på något annat ställe. Maten var rejäl, potatisstomp och korv blev det.

En skön liten tur var det, att Bryssel tidigare i år drabbades av tragiska terrorattentat märktes framförallt på flygplatsen. Alla som ankom med tåget fick röntga sina väskor innan man fick gå mot incheckningsområdet. Annars var det väldigt lugnt på stan, ja särskilt då på tisdagen då det var en ledig dag för de allra flesta.

Om man mot förmodan inte lyckas köpa några flaskor att ta med sig hem inne i Bryssel finns det möjlighet att göra det på flygplatsen Zaventem. Några Cantillon finns det ej men däremot fanns det en del trappistöl plus lite annat smått och gott för den som är sugen på sådana.

Föga förvånande bjöd Brussels Airlines lounge The Loft inte på några intressanta öl. Har fortfarande inte besökt en flygbolagslounge där det funnits intressant öl. Jakten efter det får helt enkelt gå vidare.

BrewDog Brussels och Kulminator

En lugn inledning blev det på lördagen i Bryssel. Vi hämtade frukost till rummet som vi sedan satt och mumsade på utan att stressa. När vi var klara med det promenerade vi mot de lite mera centrala delarna av staden. Redan innan avfärd till Bryssel hade vi bestämt oss för att på lördagen besöka det legendariska Kulminator i Antwerpen.

Ett par stenkast från Bryssels centralstation ligger BrewDog Brussels. Det kändes givet att göra ett besök innan vi tog tåget till Antwerpen. Luftigt och fräscht ställe som öppnade i september. Tyvärr var en del av fatölen slut även om de stod kvar på listan.

Bland det som fanns var det inget som direkt imponerade på gamla härdade ölnördar som oss. När vi ändå var på plats var det lika bra att äta en bit mat, en hamburgertallrik känns alltid som ett säkert kort så en sådan blev det. Tyvärr var den rätt medioker, inget speciellt alls.

Personalen var vänlig om än inte riktigt på tårna. Nä det lär nog dröja innan jag besöker BrewDog Brussels igen, de två i Stockholm är så mycket bättre.

Tågresan till Antwerpen tog ungefär en timma, sedan väntar en lätt bensträckare på runt 20 minuter innan man är framme på Kulminator. De behagar att öppna klockan 16:00 på lördagar, vi var där kvart i så vi fick vackert vänta i några minuter.

När klockan var prick 16:00 knallade vi in som de första gästerna förutom en gentleman som var mera stammis än vad vi är. För honom räckte det att nicka för att få in en öl. Lugna stammisar som sitter och njuter av en öl eller två tillsammans med en bok som sällskap inger trygghet och hopp om mänskligheten.

Tidigare har jag besökt Kulminator 2009 och 2012. Detta var alltså mitt tredje besök. Direkt noterade jag jämfört med mina tidigare besök att mängden prylar hade ökat i den relativt lilla, dammiga och trånga lokalen. (läste på en skylt att max 48 personer samtidigt får vistas i lokalen) Bordet som vi satt på 2009 gick inte att använda då det var fullt med böcker, tidningar och andra pinaler. Tack vare att vi var nästan först in kunde vi placera oss vid ett bord längst in i salongen. Efter ett tag fylldes det på med folk och det blev mer eller mindre fullsatt.

För den som inte känner till det drivs stället av det strävsamma paret Dirk van Dyck och hans fru Leen. Precis som under de tidigare besöken var det Leen som jobbade hårdast. När vi väl satt oss vid bordet kom hon fram med en tavla där kvällens fatutbud fanns att skåda. Den gode Leen är hyfsat bra på engelska så det är aldrig några problem att göra sig förstådd. Tyvärr är jag såpass obildad att jag varken behärskar flamländska eller franska. Ett öl som alltid tycks finnas på fat är Bush de Noël, vilket sägs vara Dirks favoritöl.

Det kändes givet att beställa ett glas Mikkeller 40 Smaragd, ett specialöl som gjorts för att fira att Dirk och Leen fyllde 40 år som krogägare förra året. Deras första ställe hette Bodega och öppnade 1974. På nuvarande adress, Vleminckveld 32, har de huserat sedan 1978. Snacka om respekt, ja det är verkligen en smått salig känsla att sitta inne på Kulminator. Det är tyst och skönt, i bakgrunden hördes jazz blandat med lågmälda samtal. Ställets obligatoriska katter skymtades då och då. Vad skulle myndigheterna i Sverige säga om det sprang omkring katter i en bar?

Ölet från Mikkeller var riktigt gott och värmande. (16.5%) Russin, torkad frukt, karamell och malt. En skön öl att sitta och sippa på. På fat dracks även Timmermans Kriekenlambiek och Van Den Bossch Buffalo Grand Cru (Barrel Aged Pauillac) Bägge två klart dugliga, ja det är inte bara flaskölen på Kulminator som är intressanta utan det finns även en del spännande på fat.

Flasklistan ja, den är fortfarande i högsta grad spektakulär men ändå är det inte riktigt samma grej som det var förr, särskilt då 2009. Visst finns det en massa gammal skön smått uråldrig öl kvar men inslaget av modernare saker är betydligt större än tidigare. Inget konstigt med det, ölintresset i världen har ju inte direkt sjunkit de senaste 5-6 åren. Prisjämförelser är alltid intressanta. 2009 kostade en Chimay Blå från 2004 10 EUR. 2012 var priset 13 EUR, nu ligger det på 15 EUR. Noterbart är också att många av de äldre årgångarna numera enbart kan beställas till en vertikalprovning.

Vi kände att det kunde vara kul att se på vilket humör Dirk var på, sagt och gjort beställde vi en Felix Kriek från Verhaeghe. Årgången var 2000. Priset var 22 EUR för en stor flaska. Den gode Leen sa att flaskan var stor och hon var tvungen att fråga sin man om det var ok för oss att beställa en sådan. Hon gick iväg och en kort stund senare blängde Dirk på oss och muttrade något. Det var för övrigt det enda den gode Dirk "sa" till oss under besöket som vara i nästan sex timmar. Han är verkligen en underbar karaktär som hämtad från en bättre bok eller tv-serie.

Jaha, blev vi godkända eller inte? Fem minuter senare kom svaret i form av en flaska med mycket patina. Tack för det, vilken ära! Precis som alltid är det bara Dirk som får gå ner till källaren och hämta flaskor.

Hade aldrig hört talas om ölet tidigare så det var förstås spännande att prova. Ölet visade sig mer eller mindre sakna kolsyra. Mycket körsbär fanns det kvar liksom en viss sötma. Lättdrucken och i bra form.

Inser att det är sällan som jag dricker belgisk dubbel eller tripel, en öl som jag inte ens hade betygsatt är Westmalle Dubbel. Vad kunde vara mer lämpligt än att beställa en färsk från 2015 och en något äldre från 1992. Det kändes nästan som två olika öl, den äldre betydligt lenare och inte lika intensiv i smakerna. Svårt att säga vilken som var godast, lite synd att vi inte beställde en som var från säg 2010 för att ytterligare ha något att jämföra med.

En viktig regel på Kulminator är att inte stressa. Vill man ha något är det bäst att gå fram till baren med en lapp på det som önskas. Saker och ting tar sin tid, det är helt onödigt att skynda även om det är lätt hänt när det finns så mycket skoj att dricka.

Ett bryggeri som jag alltid gillat är De Dolle Brouwers. På Kulminator går det att hitta speciella versioner av deras goding Stille Nacht. De Dolle Stille Nacht Reserva 2010 blev kvällens dyraste öl med sina 34 EUR. Det speciella med ölet är att det legat 25 månader på Bourdeauxfat. En mycket trevlig öl visade det sig vara, syrlig och med fina inslag av fat.

Blir man hungrig går det alltid att beställa ost eller korv. Denna gången beställde vi lite ost. Något mera avancerat än så finns det inte i matväg på Kulminator. Men vem säger nej till kombinationen öl och ost?

Kulminator är verkligen ett unikt och underbart ställe. Finns verkligen inte en motsvarighet på denna jord. Tänk vilken dröm det vore att få gå ner i källaren, undrar hur mycket det egentligen finns i gömmorna som inte är offentligt?

Tanken var att avsluta med tre flaskor men två av dem fanns inte eller så orkade inte Dirk gå ner till källaren så en ensam Vielle Ville Tripel fick det bli som avslutande objekt. Årgången var 1977 och bryggeriet för mig totalt okänt. Efter lite googlande är det bara att konstatera att bryggeriet la ner verksamheten just år 1977. Imponerande nog hade Kulminator kvar glas från bryggeriet, ja så var det i de flesta fallen för de olika ölen. Ölet kändes förstås gammalt men ändå klart drickbart. Fanns lite kolsyra kvar. Annars var det vinöst och med en del frukt.

Betalningen skedde som alltid i kontanter. Notan skrevs på ölunderlägg, bara en sådan sak blir man alldeles förtjust av. Våra närmare sex timmar kostade denna gången 135.70 EUR. Synnerligen prisvärt även efter att vi gett generöst med dricks. Ja man blir nästan rörd över hur det kan vara.

Ingen vet hur länge Dirk och Leen orkar fortsätta, de är i 70-årsåldern. Hoppas många år till men vad jag läst så finns det ingen naturlig arvtagare. Vill gärna besöka Kulminator några gånger till. Det är som ett ölmuseum, väldigt eget och väldigt fantastiskt. Ett måste för alla ölintresserade, ja man behöver inte ens vara det.