tisdag 25 februari 2014

SF Beer Week 2014, måndag, Pliny the Younger


Måndag 10/2-2014 är ett datum som jag sent kommer att glömma. Dagen började med att vi vid åttatiden på morgonen lämnade hotellet i SF för att knalla iväg till ett biluthyrningskontor för att hämta en bil som skulle ta oss till Santa Rosa, beläget ungefär nio mil norr om SF.

Vad finns det i Santa Rosa att göra kan man undra? Jo ska ni få höra, där finns ett av USA:s absolut bästa/mest kända bryggerier, Russian River Brewing Company. Inför denna resan hade jag haft nöjet att prova fyra av deras öl, öl som definitivt givit mersmak. Det var hög tid att bättra på den statistiken, inte blev det sämre av att under SF Beer Week serverades bryggeriets nästan mytomspunna DIPA, Pliny the Younger. Världens högst rankade DIPA. (i alla fall på Ratebeer)



Bilfärden gick bra även om det inte gick att undvika de bitvis rätt slitna vägarna. Vyerna var på många ställen riktigt vackra. Kul var det att för andra gången i sitt liv köra över Golden Gatebron, något som senast gjordes 2004. Väl framme i Santa Rosa gick vi förbi hotellet för att se om det möjligtvis gick att checka in, självklart gick inte det då klockan bara var kring 10:00, dock fick vi parkera på hotellets parkeringsplats vilket var finemang. Hotellet vi bodde på hette Hotel La Rose, ett riktigt charmigt hotell med stora rum, kan verkligen rekommenderas. Billigt var det också, 113 USD för ett rum med två sängar, i priset ingick som sagt parkering samt en enklare frukost.

Damen vid receptionen undrade om vi ville ha en taxi till bryggeriet, nej det ville vi verkligen inte då det endast låg en kortare promenad bort. (runt 10 minuter) Ibland kan man bara häpna över hur de ibland tänker därborta i USA, lite motion tycks vara mycket skadligt enligt vissa.

Nåväl, vi valde att åka till Santa Rosa och Russian River på en vardag eftersom vi förmodade att köerna skulle vara kortare jämfört med helger. Inför resan hade jag hört talas om kötider på 5-6 timmar, något som i ärlighetens namn lät ganska så suspekt. På måndagen trodde jag att det skulle ta max ett par timmar att komma in, ack så fel den bedömningen visade sig vara.



När vi kom fram till bryggeriet såg vi att kön var lång, men det var förstås omöjligt att avgöra hur lång tid det skulle ta innan vi blev insläppta. Det var bara att ställa sig och vänta, det var otänkbart att backa undan eftersom vi ändå hyrt bil samt fixat hotell i Santa Rosa. Skönt nog bjöd dagen på fint väder, ja under några timmar räckte det med enbart t-shirt på överkroppen, hur fint är inte det i februari?




11:00 öppnades dörrarna till bryggeripuben, till en början avancerade vi rätt många meter innan det tog stopp. Sedan gick det långsamt, långsamt. Det hann bli tidig kväll innan det äntligen var vår tur att få knalla in. Gissa om 6,5 timmars köande kändes i benen? Bitvis var det rätt segt, men som tur är gick det bra att ta lite bensträckare då och då liksom fylla på energidepåerna med kinamat. (lämpligt nog fanns det en kinakrog bredvid bryggeriet) Toaletter fanns det också, något som staden Santa Rosa bidrog med. Det kanske mest häpnadsväckande under den långa väntetiden var alla dessa amerikanare som stod och babblade och tjoade mest hela tiden. För dem tycktes det inte vara så speciellt att köa, att tålmodigt vänta för att få dricka Pliny the Younger tycks vara lite av en ritual för många. Tjuvlyssnade på några samtal där folk knappt visste vad det var för öl men att det hela var en kul "happening". Noterbart är att det fanns regler som man skulle följa under köandet, bland annat var det helt förbjudet att dricka öl i kön.



Vidare måste jag nämna att personalen på Russian River aldrig hade sett en såpass lång kö på en vardag, det var något nytt. Ett par dagar innan, på lördagen hade den person som köat längst stått i ungefär 12 timmar. Så galet är det! Personen i fråga borde belönats med Kongressens guldmedalj.



Innan vi blev insläppta behövde vi visa id-kort, något som de var hårda med att kontrollera på de allra flesta platserna. Det spelade ingen roll hur gammal man var, id-kort skulle uppvisas. Väl inte var det bara att glömma att få ett bord på direkten, stället var förstås fullsatt och livligt. Lokalen var lite större än vad jag trodde med en klassisk lång bar, matsalsdel samt en del bord placerade längs ena väggen. Gissningsvis fick runt 150 personer plats i lokalen. Om vi lämnade ett telefonnummer så skulle de ringa oss då ett bord för fyra var ledigt, men mitt utländska nummer fungerade inte. Men det löste sig ändå då den bordsansvarige lovade att hämta oss då vårt bord var ledigt, något som också skedde, dock var det då en annan ung dam som hade blivit upplyst om vilka de fyra utlänningarna var. Riktigt bra service måste jag säga. Ett tag trodde jag i ärlighetens namn att de glömt bort oss.



Medan vi väntade på bordet inledde vi med att dricka några öl, alla fyra började förstås med ett glas Pliny the Younger, något annat hade förstås varit tjänstefel. Många känner säkert till bryggeriets öl som heter Pliny the Elder, ett öl som är helt magnifikt men the Younger hade enligt mig än bättre arom, ja doften var faktiskt lysande. Humle/fruktjuice av riktigt hög kaliber, dessutom farligt lättdrucket.Visst är ölet otroligt hypat, ja det är rent av galet men väldigt gott det var det. Nu lär den långa väntetiden och alla förväntningar gjort ölet ännu lite godare men får man chansen att prova så är det bara att göra det, fattas bara annat. Värt att notera är att de inte sålde hur mycket Pliny the Younger som helst varje dag utan endast tills den tog slut för dagen, när det skedde var det ingen som exakt visste. Hade varit bra snopet att ha köat i timmar och sedan var dagens ranson slut när man väl fick chansen att beställa.

Öl nummer två som jag drack var rent av ännu lite godare, nämligen Russian River Beatification vilket är en sagolikt god Sour Ale. Så elegant och balanserad att jag blev rörd, perfekt funk och syrlighet. Om det är någon som har en överbliven flaska så är jag inte den som tackar nej.



Medan vi höll på och drack dessa öl såg jag i ögonvrån att det var en lirare som tittade på min t-shirt från Närke Kulturbryggeri. Till slut frågade han om vi var svenskar, jo från Stockholm svarade vi. Han var där med sin brorsa och en tjejkompis, det visade sig att deras mamma var från Finland men att de bodde i Los Angeles. Föga hade jag kunnat ana att jag skulle komma att prata finska med några amerikanare, än mindre att deras finska var betydligt modernare än min, ja de påpekade rentav att min var något ålderdomlig. Mailadresser byttes och det snackades om ölbyten, får se om det blir något konkret av det.

Mitt i samtalet kom den bordsansvarige och meddelade att vårt bord var färdigt. Då hade det gått mer än åtta timmar sedan vi började köa, det var riktigt skönt att äntligen sätta sig till bords. Det fanns ingen tvekan utan det var bara att beställa in en beerflight (ölbricka) med samtliga öl som fanns på fat, 20 stycken. Provbrickan betingade ett pris på 16 USD, ja det är löjligt! Undrar om jag någonsin igen kommer att ha ett glas the Elder och the Younger bredvid varandra, mitt framför nosen, bara sådär. Det gick knappt att begripa. Vi delade även på en stor pizza vilken smakade utsökt. En kväll som denna hade nog det mesta i matväg smakat riktigt bra.



14 av de 20 ölen var nya för mig, ja då räknar jag bort the Younger och Beatification som redan provats i baren tidigare på kvällen. Inget av ölen gjorde bort sig men det gick snabbt att konstatera att Russian Rivers godaste öl är humlebomberna och surölen. En suröl som var lika god som Beatification är Russian River Consecration. Lagrad på Cabernet Sauvignonfat, 10% alkohol som förstås inte märktes allt. Otroligt god och med en perfekt syrlighet. Ännu en öl som fick mig nästan att börja gråta.



Till slut var det inget snack, det var värt den långa tiden i kön då belöningen blev några av de godaste ölen jag någonsin druckit. Om jag skulle göra det igen? Ytterst tveksamt, men att besöka bryggeriet då det inte är Pliny the Younger-dagar gör jag gärna, ja verkligen. Pliny the Younger fanns även på utvalda ställen i SF under Beer Week, men på de ställen som vi var på var det köer och ölet tog slut snabbt. På något sätt kändes det värdigt att dricka ölet hemma på bryggeripuben.

Innan vi lämnade lokalen passade vi på att shoppa t-shirts och lite annat smått och gott. Runt 30 stycken Pliny the Younger ölunderlägg fick jag också med mig. Det var med stor tillfredsställelse jag äntligen kunde säga att jag varit på Russian River Brewing Company, ett ställe som hamnar mycket högt upp bland besökta pubar/bryggeripubar.



En skön kvällspromenad till hotellet för att checka in, undrar vad receptionisten trodde om oss egentligen? Fast förmodligen är de rätt vana vid folk som fått humlekickar.

Efter att kollat in rummet och kastat in ryggsäcken bestämde vi oss för att titta in på bryggeripuben Third Street Aleworks som vi passerat på vägen till Russian River. Det var ett stort och trivsamt ställe, inte fullsatt dock med en hel del gäster. När gubben bredvid mig fick syn på mitt svenska körkort blev han nyfiken och undrade vad vi var för några? Kul ölsnack blev det ett tag med honom, han hade visst puben som sitt andra hem, enligt honom hade han suttit på mer eller mindre samma stol sedan stället öppnade 1995. Snacka om stammis med en hård rumpa.



Tre öl provades, Third Street Aleworks Cherry Springer var en förfärlig Berliner Weisse som mest doftade och smakade cheddarost. Resan kanske sämsta öl, ja så var nog fallet. Calio Cat Chocolate Vanilla Porter var god, smakade verkligen mycket choklad. Godast var Double Standard vilket var en fräsch och skönt humlad DIPA. Ännu ett bevis på att det nästan inte spelar någon roll vilken IPA/DIPA men beställer under ett besök i Kalifornien då de som inte är goda är ytterst lätträknade. Alla tre ölen kostade lika mycket, 5 USD för en pint. Kanske är det tur att man inte bor i USA med tanke på de låga priserna på öl.



Det var en mycket nöjd gammal Gyllenbock som gick till sängs, förmodligen drömde han söta drömmar om framförallt Russian River Brewing Company, ett ställe som alla ölälskare borde få besöka minst en gång i sina liv. Hela grejen med Pliny the Younger är ett spektakel som jag sent kommer att glömma.

söndag 23 februari 2014

SF Beer Week 2014, söndag, Sour Sunday

Precis som på lördagen blev återigen en ganska tidig morgon, klockan 11:30 skulle nämligen "Sour Sunday" på de två pubarna Triple Rock och Jupiter i Berkeley dra igång. Innan vi tog tåget (BART) till Berkeley passade vi på att käka pannkakor till frukost på ett ställe bredvid hotellet, på amerikanskt vis var portionen gigantisk, inte ens jag som brukar vara rätt glupsk orkade äta upp allt.



Vår först anhalt blev Triple Rock, det var inte så roligt att stå utomhus och köa eftersom det regnade rätt friskt (ta med paraply nästa gång) men när de väl öppnade dörrarna gick det tämligen snabbt att komma in. Ett sjuttiotal öl fanns att smaka liksom ett antal som släpptes vid vissa bestämda klockslag. Inträdet kostade 30 dollar och då ingick fem smakprovskuponger samt ett provglas som gällde som inträde till de bägge pubarna.  Extrakuponger kostade 4 dollar per styck.



Efter en snabb titt på papperet insåg vi snabbt att de allra flesta av ölen inte var så spännande för oss européer, många av ölen hade redan provats, t ex de 12 olika öl från Mikkeller som fanns att tillgå. Nä, inte åker jag till USA för att för fulla muggar dricka öl från Europa. Endast fem öl dracks på Triple Rock som annars var ett ställe som det var svårt att inte tycka om, ganska litet men mysigt trots att det var fullsatt med glada söndagsflanörer. Undrar hur det är sitta där en vanlig onsdag, vem vet om det någonsin får upplevas?



Jupiter som ligger några kvarter ifrån Triple Rock blev alltså vårt nästa stopp. På Triple Rock var vi ensamma svenskar men på Jupiter fanns Jonas och gänget från Uppsala. 54 mer eller mindre exotiska amerikanska öl stod på menyn, de allra flesta som jag hann prova var riktigt goda även om det fanns ett givet magplask i form av 21st Amendment Funky Poomedina som mest smakade plast och annat konstigt.



En öl som jag tyckte mycket om var mitt livs första från Almanac Beer Company, nämligen Farmers Reserve 3. Riktigt uppfriskande och med en fin syrlighet liksom bär och jordgubbar. En öl jag gärna dricker igen. The Bruery Sour in the Rye var en annan rackare som flörtade med mina smaklökar, skön funk och en passande kryddighet i den. Sammanlagt provades 16 öl liksom Jupiter IPA som nästan var en chock med sin humle efter att druckit så många olika "surisar".



Sour Sunday var ett riktigt trevligt event, jag gillar att de hela arrangerades av två pubar även om utbudet på Triple Rock var en smärre "besvikelse". Jupiter var det mysigaste av de två ställena, gillade särskilt deras utegård som påminde en del om en tysk Biergarden. Trångt det var det men aldrig några köer till toaletterna, pizzaslicar kunde också köpas för den som ville. När jag senare på kvällen kikade på vad som egentligen dracks under Sour Sunday insåg jag att jag gjorde en riktig blunder på Jupiter, missade nämligen helt att Prairie BOMB fanns att smaka, fast den kanske inte är så god så ingen större skada skedd? Jaja, man kan ju alltid låtsas.



När kupongerna var slut kändes det ganska lagom att börja dra sig mot stan igen innan den stora massan skulle göra samma sak. På tåget till SF fick vi den utmärkta idén att besöka Macys, något som också gjordes. För första gången i mitt liv provades och köptes jeans lite lätt på pickalurven, skönt nog blev storleken på jeansen den rätta. Tre stycken Lewisjeans för motsvarande 920 kronor är svårslaget. Förövrigt var det den enda övriga shoppingen som gjordes under denna resan, allt annat handlade om öl.

Det var fortfarande sen eftermiddag så ännu var inte tankarna fulla utan mer öl ville vi ha, vårt nästa stopp blev Cellarmaker Brewing Company som öppnade hösten 2013. Det visade sig vara en relativt litet och modernt för att inte säga hippt ställe med god stämning och vänlig service.



Under vårt besök hade sex egna öl på fat. Självklart provades samtliga ölen och juryn kom fram till att Hop Slangin IPA och The Vastness of Space var de godaste. Förstnämnda en färsk och välhumlad IPA, sistnämnda en riktigt tjock och krämig Imperial Stout med inte så lite karaktär.

Fiffigt nog är det mer än några minuter mellan Cellarmaker och City Beer som blev det sista stoppet för kvällen. Det är ett ställe som alltid tycks vara populärt, så även på söndagskvällen. Under söndagen hade de kört ett event med Beachwood BBQ & Brewing så det fanns inget annat att göra än att prova några öl från dem, deras Annihilator Barley Wine kändes fin att sitta och smutta på, skön värmande alkohol i den.



Som jag nämnde i ett tidigare inlägg hade vi ett förutbestämt event varje dag, resten skulle ordna sig på plats. Det är bara att knalla in på ett ställe och se vad som bjuds, som t ex ölen från Beachwood. På City Beer delade vi även på en flaska Omnipollo Fatamorgana bara för att den är så god.



City Beer stänger klockan 22:00 om aftnarna vilket passade oss väl då vi alla var mosiga vid det här laget. Följande morgon skulle vi ännu en gång vara kvicka i fötterna och i sinnet då återigen en spännande dag i ölets tecken väntade.

fredag 21 februari 2014

SF Beer Week 2014, lördag, DIPA-festival

Det kändes som att vi bara var på hotellrummet och vände efter fredagens öppningsgala ty på lördagen var det ganska tidig revelj, mot Hayward och Bistros DIPA-festival som började redan klockan 11:00.



Från SF är det enkelt att ta sig till Hayward med BART, det hela tog ungefär 30 minuter från den stationen som vi åkte ifrån.

Magarna var tomma så väl framme i Hayward åt vi friterat till frukost innan vi knallade den korta vägen till eventet. DIPA-festivalen är något av en klassiker, detta var nummer 14 i ordningen. En festival som jag hört enbart gott om så det var givet att den skulle besökas.

Det hela arrangerades utomhus, det regnade av och till men det fanns tak som man kunde stå under så det var inga problem med vätan. Kalaset kostade 60 USD och i priset ingick 10 smakprover, det gick även att köpa fler kuponger om man så önskade. 92 olika öl fanns att smaka. Det var ingen som helst kö utan det var bara att betala biljetten och knalla in på området.



Kan redan nu avslöja att DIPA-festivalen var mitt favoritevent under hela vistelsen i SF, samtliga öl som smakades var goda eller godare än så. Färska välhumlade öl, ja kan det bli så mycket bättre? Några enstaka öl kände jag igen sedan tidigare men merparten var förstås helt nya vilket alltid är lika roligt, det var bara att peka på något och sedan smaka på skapelsen. En av de godaste ölen på DIPA-festivalen var Compulsory från Iron Springs Pub and Brewery, en riktigt välhumlad och bitter skapelse med en fint integrerad alkohol som inte alls kändes. (12%)



Förutom ölen fanns det enklare tilltugg att köpa, levande musik fanns det också liksom gott om toaletter, ännu ett välarrangerat event. Jag gillar att man stod utomhus, dels blev det inte samma "oväsen" som inomhus dessutom var luften frisk och skön att andas.



Drygt 20 olika öl hanns med, fler än så orkade jag faktiskt inte. På slutet blev det allt svårare att "analysera" ölen men helt klart ett kul event som jag vill tipsa alla att besöka om man är på SF Beer Week.



Det var skönt att komma "hem" till hotellet och vila ett tag, som pausöl dracks en av de godaste Black IPA som jag hittills druckit, Midnight Sun XXX Black Double IPA, förövrigt det första ölet som jag druckit från Midnight Sun Brewing Company. Krämig och härligt balanserad, en riktigt bra öl.

Lite senare på kvällen stog Eddan och jag en taxi till The Monks Kettle där det under hela lördagen pågick något så intressant som "United Sours of America", 24 surisar på fat liksom en hel del flaskor. Suröl är populärt i USA så vi fick köa i en halvtimma eller så innan vi blev insläppta på ett smockfullt Monks Kettle, stället är inte stort men turligt nog var det ett sällskap som gick tämligen omgående efter att vi kom in så vi tog deras platser vid baren.



Många godsaker fanns det att välja mellan, samtliga fatöl kostade 9 USD för ett glas, flaskpriserna varierade rejält, dyrast var några flaskor från Cascade som kostade 75 USD. Vi höll oss till fatölen. Ur några flaskor serverades det smakprover, några sådana köptes också. Jag gillade att de även erbjöd några sådana. Inget ont om hela flaskor men ibland är man på humör att smaka flera olika öl. 

Riktigt trevligt var det att efter att tidigare på dagen druckit diverse humlebomber få svalka sina smaklökar med några suröl. Insåg förstås att det inte fanns någon möjlighet att prova alla men några hann vi i alla fall med. Ett par av ölen som tilltalade mig lite extra var Craftsman Stone Fruit Sour samt Avery Bad Apple. Bägge två väldigt uppfriskande och inte sådär vansinnigt syrliga. Kul också att kunna känna en tydlig smak av frukt i bägge.



En lång härlig lördag var det, några eftersläckare blev det inte på rummet utan direkt till John Blunds förlovade värld för nästa morgon var det återigen dags att kliva upp rätt tidigt.

onsdag 19 februari 2014

SF Beer Week 2014, fredag, Opening Gala

Föga oväntat blev det inte många timmars sömn den första natten i San Francisco (det blev det inte någon av nätterna), vaknade klarvaken kring 04. Det fanns inget annat att göra än att ligga i sängen och lyssna på musik samt spekulera om vad dagen skulle tänkas bjuda på.

Det första som skulle klaras av var hotellfrukosten, något som visade sig vara en mycket tråkig historia. Meningslöst vitt bröd med suspekta pålägg, tråkig yoghurt och våfflor som man själv skulle grädda. Nä, vad kunde vara lämpligare än att knalla ner till Fishermans Wharf och äta riktig frukost på In-N-Out Burger, där snackar vi om en frukost helt i min smak.


Efter att ha hälsat på våra brölande kompisar nere i hamnen togs bussen till Market Street varifrån det inte var långt till City Beer som öppnade klockan 12:00. Efter lite funderande köpte jag fem flaskor samt tog en öl i baren. Ja det är verkligen lysande att kombinera en ölbutik och en ölbar, tänk om vi kunde ha sådana i Sverige?



Tanken från början var att sitta kvar på City Beer då de klockan 15 skulle köra ett event med Cascade Brewing men efter lite planering kom vi fram till att åka en sväng tillbaka till hotellet och lämna flaskorna på rummet innan vi återvände till City Beer och resans första event, nämnda lilla event med Cascade där tre av deras öl fanns på fat, Cinnamon Apple, Wolfberry och L´Agent Orange. Innan vi åkte tillbaka till City Beer hann vi dock med några "pausöl", bland annat Omnipollo Fatamorgana, ja det är lite ironiskt att hitta den på hyllan på City Beer men inte i Sverige. Onekligen en härlig humlebomb men mycket humle, mango och ananas. Snygg och välgjord, gissa om jag vill dricka den igen?



Hade aldrig tidigare druckit något från Cascade så det var förstås kul att äntligen få chansen att göra det. Tyvärr var det inget av de tre ölen som riktigt imponerade på mig, godast var dock Cascade Cinnamon Apple som var märklig men ändå rätt intressant. Smakade och doftade väldigt mycket äppelpaj. På City träffade vi Jonas liksom "Uppsalagänget" där vissa var riktiga SF Beer Week-veteraner.



Innan vi åkte iväg till SF Beer Week tittades det i det digra utbudet av olika event (över 600 stycken), det var bara att inse att det bara fanns en möjlighet att nosa på utbudet, däremot tyckte vi att det kunde vara smart att ha en fast punkt varje dag som vi skulle pricka av, resten skulle ordna sig på plats vilket det också gjorde. Fredagens fasta punkt var öppningsgalan, SF Beer Week Opening Gala som gick av stapeln i Concourse Exhibition Center, beläget ungefär 15 minuter tills fots från City Beer. Biljetterna till öppningsgalan var slutsålda så det är ett tips att köpa biljetterna hemifrån (det gjorde vi) om man har planer på att besöka det. 75 USD kostade en biljett och då ingick det så många smakprover som man kunde tänkas orka dricka.



Det kunde vara läge att äta något innan öppningsgalan som skulle börja 18 (slutade 22). Eftersom ingen av oss hade varit i de delarna av SF tidigare så gick vi lite på måfå men hittade ett ställe som hette Blueprint Tap Room. Föga oväntat smakade deras hamburgare riktigt bra och öl på fat hade de också, ja det tycks inte spela så stor roll var man kliver in i SF då de allra flesta ställena har något gott att erbjuda.

Stället låg mer eller mindre bredvid Concourse Exhibition Center men från vårt bord kunde vi inte se någon kö, det visade sig att vi var på fel sida om entredörrarna för när vi gick dit kunde vi till vår förskräckelse se att kön var väldigt lång, säkert 500-600 meter. Som tur är gick det snabbt att komma in då det hela väl började röra på sig, max 10 minuter eller så.



Inne på öppningsgalan väntade 80 bryggerier, de allra flesta från Norra Kalifornien, de stora flertalet sådana som jag aldrig hört talas om. Någon direkt taktik för aftonen hade jag inte annat än att främst testa öl från för mig helt nya bryggerier, vad kan vara trevligare på en fredagkväll?



Russian River Brewing fanns på plats med några öl, bland annat Pliny the Younger, kön till deras lilla monter var lång så den hoppade jag genast över. Senare på resan skulle ändå bryggeriet besökas. Noterbart är att deras öl var slut redan vid 19:30, alla andra utställare hade öl kvar så länge som vi var kvar. (vi lämnade galan strax före stängningsdags)



Mitt första öl blev en Orgasmica Chocolate Imperial Stout från helt okända Pizza Orgasmica & Brewing Company. Jag vet, det är alltid smart att börja med en Imperial Stout på över 11%, inte blev det sämre av att smakprovet var synnerligen generöst då mer än halva glaset fylldes. Jaja, det var bara att bita ihop och dricka ölet som var ganska gott, på något sätt lättdrucket och med en krämig munkänsla.

Det var en rätt stor och öppen hall som öppningsgalan hölls i, det var aldrig några problem att kliva fram och få sig ett smakprov eller två även om det på några ställen fick köas en kortare stund. Skönt nog blev det aldrig för varmt inne i hallen, toaletter fanns det ett rimligt antal av. Musiker fanns det som spelade, tal hölls och det fanns även några ställen där man kunde "leka", typ kasta bollar på flaskor och liknande. Jaja, huvudsaken är att folk har roligt.



Mat fanns det också även om jag aldrig åt något. Helt klart ett bra arrangemang, enda nackdelen är att tiden den flöt på lite väl snabbt, fyra timmar är inte sådär jättelång tid men samtidigt är det kanske precis lagom med tanke på att all öl ingick i priset. Skönt nog såg jag inga som spårade ur helt. Amerikanare gillar att snacka, det var några som kom fram och nyfiket frågade vad det var för t-shirt jag gick omkring med (Malmö Hopman IPA), förklarade vad det var för något och tipsade dem om att besöka Malmö, varför inte i kombination med Köpenhamn? En Toyotaförsäljare från norra Kalifornien gav mig sitt visitkort, men om jag mot förmodan ska köpa en Toyota någon gång i mitt liv så lär jag göra det hemma i Sverige, verkar lite omständligt att gå omvägen via Kalifornien. En smärre anmärkning är att det inte fanns så många ställen där man kunde skölja sina glas, men som sagt i det stora hela var öppningsgalan bättre än förväntat, sådant är ju alltid riktigt positivt.

Ett tjugotal öl hann drickas/provas, de allra flesta var helt ok eller bättre än så. Till de godaste hörde Faction Hop Soup vilket var en fint humlig och färsk DIPA med mycket av allt. Detsamma kan säga om Knee Deep Hoptologist DIPA.



Som avslutning på kvällen besökte vi Mikkeller Bar SF, otroligt nog var det resans största "besvikelse", ja allting är ju relativt. Fatölen dominerades av europeiska öl vilket gjorde det hela lite småtråkigt. Fullsatt var det också men vi lyckades klämma in oss och dricka en Mikkeller Spontannoble (även kallas Spontansauternes). Inte alls dålig men inte heller den godaste i spontanserien från Mikkeller. Kan inte påstå att jag kände mycket av sauternesfatet. Förmodligen var smaklökarna rejält slitna.


En bra fredag var det helt klart, trötta det var vi på aftonen så det var skönt att återvända till boendet, på lördagen hägrade nya öläventyr.