Måndag 19/2 i San Diego. AleSmith, Mikkeller, Ballast Point, Pliny The Younger

Den tredje måndagen i februari är en röd dag i USA då man "firar" Presidents' Day, eller närmare bestämt firar man Förenta Staternas första president, George Washingtons födelsedag.

En ung Lyft-förare visste inte riktigt vad det var man firade, han tyckte mest att det var skönt att vara ledig från sitt ordinarie jobb på en måndag. För egen del skänkte jag en tanke åt den den legendariska finska presidenten Urho Kekkonen.

Apropå Kekkonen, jag älskar storyn från 1960-talet då den finske presidenten skulle över till Luleå för att bada bastu hos den legendariske landshövdingen i Norrbotten, Ragnar Lassinantti. (båda herrarna var stora bastuentusiaster). Innan Kekkonen skulle över till Sverige övernattade han hos en god vän på den finska sidan, husmanskosten var utsökt liksom de otaliga snapsarna. Dagen efter skulle kvällsvärden ro över presidenten över Torne Älv till Sverige där en bil väntade för vidare färd till Luleå. Kekkonen var inte i sitt bästa skick efter drickandet kvällen innan så han beordrades att ligga i båtens botten, flytvästar var inget som användes på den tiden. Under roddturen hördes Kekkonen hela tiden säga: "Anna minunki soutaa, anna minunki soutaa". (lår mig också ro, låt mig också ro)

Det märktes knappt alls att det var en röd dag, alla ställen som vi besökte var öppna som vanligt och någon trängsel var det inte på något av ställena förutom på ett.

Måndagen bjöd på en favorit i repris från förra året, nämligen det ack så trevliga "Miramarrundan". Knappt 20 minuter norrut med bil från hotellet ligger området Miramar som förr mest var känt för flygbasen. Flyg i all ära men vårt fokus låg på några av de bryggerier som ligger i området, för bryggerier finns det gott om.

Precis som förra året börjades det på Alesmith som öppnar 11:00. Lokalen var sig lik dock hade de öppnat upp mellan shoppen och den stora och luftiga salen där man står eller sitter och dricker öl.

Basutbudet var ganska standardmässigt även om det blev en AleSmith Speedway Stout - Thai som jag tidigare inte smakat. Befarade att den skulle smaka för mycket "Thailand" men så var inte fallet. Balanserad och med milda kryddor, choklad och kokos. AleSmith IPA dricker jag inte så ofta men är man på källan måste man förstås göra det, god lirare måste jag säga då den är färsk och fin.

Förra året fick vi gå in in det lilla rummet Anvil & Stave där det bara serveras fatlagrade varianter av öl från AleSmith. Nu var rummet stängt men det gick fint att beställa därifrån och dricka i det stora rummet istället.

Inte varje dag jag dricker tre nya varianter på Speedway Stout men nu blev det verklighet då Speedway Stout Double Barrel och Speedway Stout Rye Barrel Aged -Vietnamese gick att beställa. Båda två var väldigt goda, ja AleSmith är verkligen mästare på att göra svarta och fint balanserade öl.

Av bara farten blev det även en AleSmith Old Rumskull (Rum Barrel) som smakade riktigt fint även den, en Barley Wine lagrad på romfat. Hade suttit perfekt här hemma där Kung Bore visar vem som har makten över oss stackars människor. (ge dock inte upp gott folk, våren den kommer även i år liksom alla andra år)

Minst sagt nöjda med besöket men det fanns andra ställen att besöka. Vi följde samma rutt som förra året så Mikkeller San Diego var nästa anhalt.

Gillar Mikkeller i SD, fräscht och lugnt tidigt på dagen. Kul också att sitta på en Mikkellerbar som har ett eget aktivt bryggeri. Utbudet är bra och varierat, nio nya hann jag smaka. Ölen säljs i mindre glas om man föredrar det så går fint att beta av några om man tycker att det är skoj.

Vinnaren av de provade ölen blev Mikkeller San Diego Marathon Man. Förstås väldigt fräsch med trevliga humletoner, tropisk frukt och lite gräs i avslutningen.

Vi höll oss till farleden och knallade till Ballast Point som ligger ungefär 20 minuter till fots från Mikkeller. Det är verkligen en mycket stor och imponerande anläggning. Då man kommer in möts man av en reception där de undrar om man vill sitta i baren eller i restaurangen?

Sistnämnda blev vårt val då det var hög tid för en sen lunch. Tacos blev det för oss alla, i mitt tycke goda om än inte fantastiska. Något högtidligt vill jag påstå att mina egna röror som jag gör hemma smakar godare än det vi fick på Ballast Point.

Öllistan är lång och den innehåller en hel del "experimentöl". Vi beställde halva glas efter maten så det blev att jag provade 12 nya. Slank även ner några som jag provat förut.

Blandad kvalitet på ölen, vissa var inte sådär väldans goda som Ballast Point Thai Chili Wahoo som smakade för mycket ingefära. Nya Ballast Point Aloha Sculpin nådde inte upp till originalet.

De godaste ölen enligt mig var Ballast Point Sour Wench - Raspberry och Ballast Point Sour Wench - Blackberry. Båda var trevligt uppfriskande och med tydliga toner av respektive bär.

Inte långt från Ballast Point ligger Pure Project och Amplified Ale Works vägg i vägg. Vi började på ett fullsatt Pure Project där vi bara orkade med en varsin öl. De är lite smått hypade med sina välhumlade öl så jag passade på att dricka en DIPA som heter Pure Project/Finback Songs of the Deep som smakade gott.

På Amplified var vi de enda gästerna, inte så skoj det heller kanske men föredrar ändå att kunna sitta än att behöva stå och trängas som det var på Pure Project. (noterbart var att det var likadant förra året, fullt på Pure Project men tomt på Amplified)

Sex olika öl provades på Amplified, samtliga fick godkänt men få av dem var värda att minnas. Amplified Ale Works Check Your Hops var den bästa enligt mig, ganska gott med grapefrukten och humlen i det ölet.

Vid det här laget hade det blivit kväll. Något som jag reflekterade över redan förra året i SD är att gatubelysningen inte är den effektivaste. (sparar de el tro?) Gäller alltså att titta vart man går så att man inte snubblar.

Vi klarade oss helskinnade till Duck Foot som även det ligger i närheten. I baren jobbade en väldigt skön lirare som skämtade friskt med oss. Ölen på Duck Foot var godare än på Amplified, två var blev det. Här var det en Imperial Porter, Duck Foot London Calling (nä, jag har aldrig varit i London) som jag gillade mest. Mild och behaglig med mjuka rostade toner.

Förra året besöktes samtliga ovanstående ställen plus att vi hann med Green Flash men det fick vi hoppa över i år då de inte skulle ha öppet så länge till.

Hmmm, vad göra istället? Vi var sugna på några öl till. Äh, en Lyft till Toronado som fungerar alla dygnets timmar.

Var en tämligen lugn måndagkväll på Toronado och vad fanns på tavlan? (vi hade inte kikat på förhand) Jodå, förutom den vanliga Russian River Pliny The Elder fanns även Pliny The Younger på fat.

Tack, tack, givetvis blev det ett varsitt glas av det ack så extremt hypade ölet som bryggeriet i Santa Rosa bara släpper under några veckor varje år. Då vi var i Santa Rosa 2014 fick vi köa i sex timmar innan vi fick komma in och dricka ölet.

Nu var det alltså att bara gå in på Toronado, direkt gå fram och beställa och sedan sätta sig vid baren och dricka det hela. God öl är det men inte det bästa. Fyra av fem i betyg hade den fått av mig på måndagen.

Något som var ännu lite godare fanns också på fat nämligen Lost Abbey Cable Car. Den hade jag en gång tidigare druckit på flaska, nämligen på Toronado i San Francisco 2016, då kostade en flaska 80 dollar. Ett glas i SD kostade 10 dollar. Väldigt trevligt öl, borde alltid stå några flaskor i kylen hemma. (gärna då av olika årgångar)

Folk klagar så ofta på måndagar, jag håller ej med. För hur ofta kan man i all enkelhet efter varandra dricka Pliny The Younger och Cable Car på fat?

På vägen tillbaka till hotellet stannade vi på Dennys för en sen kvällsmåltid. Jag gillar Dennys då man vill slafsa i sig något riktigt hälsosamt på kvällskvisten. Blev en Chicken Philly Melt som gjorde jobbet med den äran.

En värdig avslutning på kvällen blev en burk Bell's Hopslam som förstås smakade gott. En måndag att minnas.

SF Beer Week 2014, måndag, Pliny the Younger

Måndag 10/2-2014 är ett datum som jag sent kommer att glömma. Dagen började med att vi vid åttatiden på morgonen lämnade hotellet i SF för att knalla iväg till ett biluthyrningskontor för att hämta en bil som skulle ta oss till Santa Rosa, beläget ungefär nio mil norr om SF.

Vad finns det i Santa Rosa att göra kan man undra? Jo ska ni få höra, där finns ett av USA:s absolut bästa/mest kända bryggerier, Russian River Brewing Company. Inför denna resan hade jag haft nöjet att prova fyra av deras öl, öl som definitivt givit mersmak. Det var hög tid att bättra på den statistiken, inte blev det sämre av att under SF Beer Week serverades bryggeriets nästan mytomspunna DIPA, Pliny the Younger. Världens högst rankade DIPA. (i alla fall på Ratebeer)

Bilfärden gick bra även om det inte gick att undvika de bitvis rätt slitna vägarna. Vyerna var på många ställen riktigt vackra. Kul var det att för andra gången i sitt liv köra över Golden Gatebron, något som senast gjordes 2004. Väl framme i Santa Rosa gick vi förbi hotellet för att se om det möjligtvis gick att checka in, självklart gick inte det då klockan bara var kring 10:00, dock fick vi parkera på hotellets parkeringsplats vilket var finemang. Hotellet vi bodde på hette Hotel La Rose, ett riktigt charmigt hotell med stora rum, kan verkligen rekommenderas. Billigt var det också, 113 USD för ett rum med två sängar, i priset ingick som sagt parkering samt en enklare frukost.

Damen vid receptionen undrade om vi ville ha en taxi till bryggeriet, nej det ville vi verkligen inte då det endast låg en kortare promenad bort. (runt 10 minuter) Ibland kan man bara häpna över hur de ibland tänker därborta i USA, lite motion tycks vara mycket skadligt enligt vissa.

Nåväl, vi valde att åka till Santa Rosa och Russian River på en vardag eftersom vi förmodade att köerna skulle vara kortare jämfört med helger. Inför resan hade jag hört talas om kötider på 5-6 timmar, något som i ärlighetens namn lät ganska så suspekt. På måndagen trodde jag att det skulle ta max ett par timmar att komma in, ack så fel den bedömningen visade sig vara.

När vi kom fram till bryggeriet såg vi att kön var lång, men det var förstås omöjligt att avgöra hur lång tid det skulle ta innan vi blev insläppta. Det var bara att ställa sig och vänta, det var otänkbart att backa undan eftersom vi ändå hyrt bil samt fixat hotell i Santa Rosa. Skönt nog bjöd dagen på fint väder, ja under några timmar räckte det med enbart t-shirt på överkroppen, hur fint är inte det i februari?

11:00 öppnades dörrarna till bryggeripuben, till en början avancerade vi rätt många meter innan det tog stopp. Sedan gick det långsamt, långsamt. Det hann bli tidig kväll innan det äntligen var vår tur att få knalla in. Gissa om 6,5 timmars köande kändes i benen? Bitvis var det rätt segt, men som tur är gick det bra att ta lite bensträckare då och då liksom fylla på energidepåerna med kinamat. (lämpligt nog fanns det en kinakrog bredvid bryggeriet) Toaletter fanns det också, något som staden Santa Rosa bidrog med. Det kanske mest häpnadsväckande under den långa väntetiden var alla dessa amerikanare som stod och babblade och tjoade mest hela tiden. För dem tycktes det inte vara så speciellt att köa, att tålmodigt vänta för att få dricka Pliny the Younger tycks vara lite av en ritual för många. Tjuvlyssnade på några samtal där folk knappt visste vad det var för öl men att det hela var en kul "happening". Noterbart är att det fanns regler som man skulle följa under köandet, bland annat var det helt förbjudet att dricka öl i kön.

Vidare måste jag nämna att personalen på Russian River aldrig hade sett en såpass lång kö på en vardag, det var något nytt. Ett par dagar innan, på lördagen hade den person som köat längst stått i ungefär 12 timmar. Så galet är det! Personen i fråga borde belönats med Kongressens guldmedalj.

Innan vi blev insläppta behövde vi visa id-kort, något som de var hårda med att kontrollera på de allra flesta platserna. Det spelade ingen roll hur gammal man var, id-kort skulle uppvisas. Väl inte var det bara att glömma att få ett bord på direkten, stället var förstås fullsatt och livligt. Lokalen var lite större än vad jag trodde med en klassisk lång bar, matsalsdel samt en del bord placerade längs ena väggen. Gissningsvis fick runt 150 personer plats i lokalen. Om vi lämnade ett telefonnummer så skulle de ringa oss då ett bord för fyra var ledigt, men mitt utländska nummer fungerade inte. Men det löste sig ändå då den bordsansvarige lovade att hämta oss då vårt bord var ledigt, något som också skedde, dock var det då en annan ung dam som hade blivit upplyst om vilka de fyra utlänningarna var. Riktigt bra service måste jag säga. Ett tag trodde jag i ärlighetens namn att de glömt bort oss.

Medan vi väntade på bordet inledde vi med att dricka några öl, alla fyra började förstås med ett glas Pliny the Younger, något annat hade förstås varit tjänstefel. Många känner säkert till bryggeriets öl som heter Pliny the Elder, ett öl som är helt magnifikt men the Younger hade enligt mig än bättre arom, ja doften var faktiskt lysande. Humle/fruktjuice av riktigt hög kaliber, dessutom farligt lättdrucket.Visst är ölet otroligt hypat, ja det är rent av galet men väldigt gott det var det. Nu lär den långa väntetiden och alla förväntningar gjort ölet ännu lite godare men får man chansen att prova så är det bara att göra det, fattas bara annat. Värt att notera är att de inte sålde hur mycket Pliny the Younger som helst varje dag utan endast tills den tog slut för dagen, när det skedde var det ingen som exakt visste. Hade varit bra snopet att ha köat i timmar och sedan var dagens ranson slut när man väl fick chansen att beställa.

Öl nummer två som jag drack var rent av ännu lite godare, nämligen Russian River Beatification vilket är en sagolikt god Sour Ale. Så elegant och balanserad att jag blev rörd, perfekt funk och syrlighet. Om det är någon som har en överbliven flaska så är jag inte den som tackar nej.

Medan vi höll på och drack dessa öl såg jag i ögonvrån att det var en lirare som tittade på min t-shirt från Närke Kulturbryggeri. Till slut frågade han om vi var svenskar, jo från Stockholm svarade vi. Han var där med sin brorsa och en tjejkompis, det visade sig att deras mamma var från Finland men att de bodde i Los Angeles. Föga hade jag kunnat ana att jag skulle komma att prata finska med några amerikanare, än mindre att deras finska var betydligt modernare än min, ja de påpekade rentav att min var något ålderdomlig. Mailadresser byttes och det snackades om ölbyten, får se om det blir något konkret av det.

Mitt i samtalet kom den bordsansvarige och meddelade att vårt bord var färdigt. Då hade det gått mer än åtta timmar sedan vi började köa, det var riktigt skönt att äntligen sätta sig till bords. Det fanns ingen tvekan utan det var bara att beställa in en beerflight (ölbricka) med samtliga öl som fanns på fat, 20 stycken. Provbrickan betingade ett pris på 16 USD, ja det är löjligt! Undrar om jag någonsin igen kommer att ha ett glas the Elder och the Younger bredvid varandra, mitt framför nosen, bara sådär. Det gick knappt att begripa. Vi delade även på en stor pizza vilken smakade utsökt. En kväll som denna hade nog det mesta i matväg smakat riktigt bra.

14 av de 20 ölen var nya för mig, ja då räknar jag bort the Younger och Beatification som redan provats i baren tidigare på kvällen. Inget av ölen gjorde bort sig men det gick snabbt att konstatera att Russian Rivers godaste öl är humlebomberna och surölen. En suröl som var lika god som Beatification är Russian River Consecration. Lagrad på Cabernet Sauvignonfat, 10% alkohol som förstås inte märktes allt. Otroligt god och med en perfekt syrlighet. Ännu en öl som fick mig nästan att börja gråta.

Till slut var det inget snack, det var värt den långa tiden i kön då belöningen blev några av de godaste ölen jag någonsin druckit. Om jag skulle göra det igen? Ytterst tveksamt, men att besöka bryggeriet då det inte är Pliny the Younger-dagar gör jag gärna, ja verkligen. Pliny the Younger fanns även på utvalda ställen i SF under Beer Week, men på de ställen som vi var på var det köer och ölet tog slut snabbt. På något sätt kändes det värdigt att dricka ölet hemma på bryggeripuben.

Innan vi lämnade lokalen passade vi på att shoppa t-shirts och lite annat smått och gott. Runt 30 stycken Pliny the Younger ölunderlägg fick jag också med mig. Det var med stor tillfredsställelse jag äntligen kunde säga att jag varit på Russian River Brewing Company, ett ställe som hamnar mycket högt upp bland besökta pubar/bryggeripubar.

En skön kvällspromenad till hotellet för att checka in, undrar vad receptionisten trodde om oss egentligen? Fast förmodligen är de rätt vana vid folk som fått humlekickar.

Efter att kollat in rummet och kastat in ryggsäcken bestämde vi oss för att titta in på bryggeripuben Third Street Aleworks som vi passerat på vägen till Russian River. Det var ett stort och trivsamt ställe, inte fullsatt dock med en hel del gäster. När gubben bredvid mig fick syn på mitt svenska körkort blev han nyfiken och undrade vad vi var för några? Kul ölsnack blev det ett tag med honom, han hade visst puben som sitt andra hem, enligt honom hade han suttit på mer eller mindre samma stol sedan stället öppnade 1995. Snacka om stammis med en hård rumpa.

Tre öl provades, Third Street Aleworks Cherry Springer var en förfärlig Berliner Weisse som mest doftade och smakade cheddarost. Resan kanske sämsta öl, ja så var nog fallet. Calio Cat Chocolate Vanilla Porter var god, smakade verkligen mycket choklad. Godast var Double Standard vilket var en fräsch och skönt humlad DIPA. Ännu ett bevis på att det nästan inte spelar någon roll vilken IPA/DIPA men beställer under ett besök i Kalifornien då de som inte är goda är ytterst lätträknade. Alla tre ölen kostade lika mycket, 5 USD för en pint. Kanske är det tur att man inte bor i USA med tanke på de låga priserna på öl.

Det var en mycket nöjd gammal Gyllenbock som gick till sängs, förmodligen drömde han söta drömmar om framförallt Russian River Brewing Company, ett ställe som alla ölälskare borde få besöka minst en gång i sina liv. Hela grejen med Pliny the Younger är ett spektakel som jag sent kommer att glömma.