Öl i Torshavn på en lördag.

Lördagen i Torshavn började riktigt slött. En duglig frukost intogs som ingick i rumspriset. (förövrigt var det endast i frukostsalen som andra gäster sågs, fast det visade sig senare att de alla kom utifrån för att spisa frukost. Första gången som jag bott på ett hotell med runt 40 rum utan att se en annan gäst)

Regnet det vräkte ner och det blåste rejält men precis som prognosen angav så skulle det hela sluta kring 12:00. Precis så blev det också så dagens första ölaktivitet blev att gå i runt 25 minuter till Färöarnas motsvarighet till Systembolaget, Rusdrekkasøla Landsins, eller Rusan som vi med lite koll säger.

Färöarna har stort självstyre även om de formellt tillhör Danmark. Varför de har ett monopol vet jag inte. Hur som helst, det var en trevlig promenad som bjöd på fina vyer och ett friskt väder.

Butiken fanns inne i ett litet köpcentrum. Rent och fräscht var det, det hela kändes inte många år gammalt. Utbudet var stabilt, de bägge bryggerierna från Färöarna hade förstås en del på hyllorna men det fanns även en del annat. (Föroya Bjor och Okkara heter de två inhemska bryggerierna)

Legendariska Westvleteren 12 fanns och en flaska kostade 109,55. (ett hyfsat prisur trots allt) Det enda svenska ölet som jag såg var Brewski Mangofeber.

En liten korg småplock handlades till rimlig kostnad, inköpet lämnades på rummet och sedan åts en lunch på City Burger. Värt att notera är att några internationella snabbmatskedjor inte kunde hittas under besöket i Torshavn, snacka om befriande!

När kvällen började nalkas var det dags att gå ner till byn för en öl eller två. Den irländska puben som låg närmast hotellet hoppade vi över även denna dag. Istället tog vi sikte på ett ställe som heter Bjorkovin. Utanför fasaden på det trevåningshus där baren fanns stod det Sirkus, och visst kan det bli lite cirkus om man dricker ymniga mängder. Men detta var en lugn resa så allt gick verkligen civiliserat till.

Baren var belägen på markplan, ett liten sådan med träinredning. Åtta fatöl fanns det, under vårt besök var sju av dessa med öl från isländska Borg Brugghus. Fanns också drygt 10 olika flaskor från nämnda bryggeri samt en del andra byrggerier. Bland dessa märktes Rodenbach Alexander och Westvleteren 12 som här kostade 280. (368 SEK)

Väldigt lugnt var det men precis som på Mikkeller kvällen innan kom det in ett gäng som inte visste något om öl. De ställde hela tiden frågor till den pratglada bartendern som var från Danmark.

När de väl hade gått blev vi ensamma kvar. Egentligen tänkte vi också dra vidare men innan det så blev det ett samtal om öl i Sverige och i synnerhet om hur det ser ut på Färöarna med den trevliga bartendern. Hux flux tog han fram en flaska som han bjöd på. (tusen tack för det!)

Måste säga att Borg Brugghus överraskade. De få öl som jag druckit från dem tidigare har varit bra men inget som jag direkt lagt på minnet. Gillade deras Barley Wine, Borg Giljagaur Nr. 14 som fanns på fat på Bjorkovin.

Dock var flaskan som vi bjöds på den godaste av de öl dracks under besöket. Borg Hurðaskellir Nr. 54 är en Imperial porter som lagrats på whiskyfat. Jag visste inget om var namnet till ölet kom ifrån men nu vet jag det då bartendern glatt berättade att det var ett julöl som fått sitt namn från de isländska tomtesagorna. Hurðaskellir betyder ungefär "dörrsmällaren". Han kom till bygden den 18:e december och smällde i dörrar och störde folks nattsömn. Som tur är var ölet riktigt gott och balanserad med en alkohol som inte alls märktes. Behagliga toner av choklad, vanilj och whisky. Frågade bartendern om han trodde att ölet skulle hitta till Sverige? Till svar så garvade han bara.

Bjorklovin var verkligen ett ställe som jag gillade, litet och intimt och med en fantastiskt fin service. Skulle verkligen inte tveka att besöka stället igen om jag någon gång återvänder till Torshavn.

Kvällen avslutades på närbelägna Mikkeller där ett par burkar från Mikkeller San Diego dracks under stort lugn. Vi var de enda gästerna. (lite lustigt nog var de bägge anställda andra personer jämfört med fredagen så personal tycks det finnas gott om)

Både Mikkeller San Diego Surf Talk och Mikkeller San Diego Yells at Cloud var goda men förstnämnda var den som vann mitt pris som nummer ett. Ack, ack, San Diego. Vore skoj att åka dit igen.

Torshavn är inte ett ölmecka men det är inga problem att hitta några stabila barer. Fanns även några andra ställen, bland annat tidigare nämnda irländska pub men de hoppade vi över. Om jag åker tillbaka så får det nog bli på sommaren eller tidig höst, givetvis för att kunna njuta än mer av naturen och havet.

Besök på Mikkeller Bar Torshavn

I fredags var det dags att röra på fläsket igen, det var verkligen på tiden då senaste resan innan dess var i slutet av november. Innan herr Silenzi blir pappa igen ville han hinna med en weekendresa, gärna till ett lite mera udda ställe. Lämpligt nog hade SAS en kampanj sent i höstas där det gick att ta ut Eurobonusresor med poängrabatt.

Torshavn på Färöarna, ja det tillhör inte massturismen så det fick det allt bli. Ja det gäller att våga vägra turistghettona vid Medelhavet. Jag är en stor fantast av mindre kuststäder där det råder lugn och ro så Torshavn lät som ett perfekt resmål. Att flyga då det bjuds på så fina vyer är verkligen höjden av lycka. Tröttnar då aldrig på det. Från flygplatsen var det ungefär 40 km till hotellet inne i Torshavn. Taxiresan bjöd även den på ögongodis. Utsikten från hotellet var inte dum den heller, vem saknar betongförorten i Stockholm då man är i Torshavn? Inte jag.

Lunch åts och efter det strosade vi mest omkring och njöt av den friska luften. Rumsöl blev det också, inget att skriva hem om men alltid kul att testa det lokala utbudet.

Otroligt nog öppnade Mikkeller en bar i Torshavn hösten 2017, så det blev ett givet mål på fredagen gick mot kväll. Från hotellet var det inte långt att gå, Torshavn har 20000 invånare men staden kändes mindre än så.

Baren är belägen i ett charmigt hus som är runt 500 år gammalt. Baren var på övervåningen och på bottenvåningen fanns det ytterligare bord samt så kunde man gå över till grannen som var en restaurang. Toaletterna delades med nämnda restaurang. På bottenvåningen ekade det lika tomt som i ett förmanshuvud som någon så poetiskt sa.

16 fatöl fanns det liksom en del flaskor/burkar. Servicen var vänlig men kanske inte världens mest kunniga då jag sa att jag ville ha en Warpigs Snack Family som fanns på fat. Bartendern visste inte att ölet var från Warpigs men däremot att den var bryggd i Köpenhamn. Lite märkligt tycker jag men det var förstås ingen fara med det.

Godast av de öl som vi drack var Mikkeller Beer Geek Vanilla Maple Shake. En sådan där öl som man inte gillar lika mycket varje dag men just i Torshavn satt den bra. Väldigt söt, ja en typisk dessertöl med lönnsirap, choklad och vanilj. Väldigt lättdrucken trots sina 13%. Billig var den inte då den kostade 180 färöiska kronor vilket är detsamma i danska kronor.

Överlag kändes priserna som i Köpenhamn så dyrare än i Stockholm. Övriga kostnader som mat och snacks var också lite dyrare jämfört med hemma i Sverige, inte så konstigt med tanke på att nästan allt måste importeras och att den danska/färöiska kronan är så stark kontra den svenska kronan.

Det var väldigt lugnt under vårt besök förutom då det kom in ett gäng norrmän som inget visste om öl så det tog en lång stund innan de alla fått en öl då de var väldigt frågvisa. När de väl druckit upp så lämnade de stället och vi var mer eller mindre ensamma igen.

Några andra ställen fanns det också att kika in på men efter en fredag följer en lördag så det fick vänta till det.