Tisdag 20/2 i San Diego. Modern Times Tasting Room, Toronado, Second Chance Beer Lounge.

Tisdagen var vår sista dag i San Diego då vi på onsdagen skulle åka med hyrbilen till San Marcos.  Eirik skulle köra bilen så vi valde att ta det lugnt med ölandet även om det inte var helt torrlagt då vi ändå hann besöka några ställen.

Vi började med Modern Times Tasting Room. Förra året ville de se id-kort på Modern Times men inte i år. Faktum är att vi inte behövde visa det en endaste gång under resan. På ett ställe frågade de om vi var över 21 år, jodå det var bara att erkänna att det är vi.

Som så många gånger tidigare var vi plats precis då de öppnade. Av bartendern fick vi höra att de på huvudanläggningen i Point Loma har fler öl på fat men vi misströstade inte det minsta. Fanns öl att prova så det fanns ingen anledning till panik.

Modern Times olika öl brukar för det mesta vara stabila. Under besöket dracks det ett par som var riktigt goda, Modern Times Port Sunlight som var en välhumland och uppfriskande DIPA. Modern Times Devil's Teeth Rum & Rye Whiskey Barrel Cuvee var inte uppfriskande men ganska maffig med stora smaker av malt, choklad, lite rom och torkad frukt.

Ett småtrevligt ställe med en massa äldre och nyare lampskärmar i taket, månne en ny trend bland inredningsnissar?

När vi var klara på Modern Times gick vi vidare till en kär gammal bekant, ja Toronado är Toronado. Den i San Diego är större och lugnare än originalet i San Francisco. Båda två väldigt bra ställen även om baren i San Francisco har större karaktärer bland de anställda. Dessutom är det något med lukten i SF...

Det är verkligen en härlig känsla att sitta tidigt på dagen på ett ställe av högsta klass, det var verkligen väldigt lugnt inne i baren, inte ens 10 gäster oss tre inräknade under vårt besök. Någon kanske minns från mitt förra inlägg att vi kvällen innan drack Pliny The Younger på Toronado, på tisdagen lös den med sin frånvaro. Istället tog vi en varsin DIPA/IPA från andra bryggerier.

För min del blev det en Melvin Lambda3 TIPA som kändes ganska söt men med schyssta smaker av persika, småkakor och humle. Avslutningen var lång och bitter.

Något som jag inte kunde undgå att fundera över var det gamla Koff-fatet som fanns inte på bekvämlighetsinrättningen, hur tusan hade det hamnat där? Frågade aldrig om det även om jag var klart nyfiken.

Som en värdig avslutning på Toronado för denna gången bjöd jag herrarna och mig själv på en flaska The Rare Barrel Garage Service. Har inte druckit så många olika öl från The Rare Barrel så det var förstås intressant att göra det, de är ju smått kända för sina "suröl".

En god öl handlade det om, inte vrålsur utan balanserad och med en fin ton av persika. 51 dollar kostade flaskan vilket förstås inte var gratis men ölet är unikt då det bryggdes till firandet av Toronado i San Francisco som förra året fyllde 30 år.

Till nästa ställe var det inte långt ty på andra sidan gatan låg Second Chance Beer Lounge. Stället fanns inte förra året så det var bara att kika förbi och se vad det var för något.

Ganska litet men med en uteservering där det var behagligt att sitta i solen. Väldigt få gäster även där så servicen var förstås mycket bra. Second Chance Beer Company är ett bryggeri från San Diego som jag inte vet så mycket om.

Ölen som vi provade var i det stora hela helt ok utan att det var någon som direkt utmärkte sig något utöver det vanliga. Typ som en dag på jobbet med andra ord.

Tillbaka till andra sidan gatan för några pizzaslicar innan vi slank in på Belching Beaver North Park. Låter säkert rätt tjatig men även där var det lugnt, ja vill man ha en behaglig ljudnivå så är det inte dumt att besöka alla dessa ställen tidigt om dagarna.

Besöket på Belching Beaver bjöd på stabila pjäser, som så många gånger förr blev jag mest förtjust i ställets DIPA och Imperial Stout, den sistnämnda med namnet Belching Beaver Ol' Dirty Barrel. Åt det torra hållet med choklad, aska, kaffe och lite ek.

Det var som sagt en lugn tisdag. Några rumsöl följde innan Eirik tackade för sig. Eddan och jag var fortfarande som hungriga fågelungar så vi gick över till Twisted Taps som låg på andra sidan gatan från hotellet.

Precis som några kvällar tidigare var stämningen avslappnad trots att det var en del gäster, ja Twisted Taps känns verkligen som ett ställe med många stammisar som känner varandra. Vi kände ingen av de andra gästerna men hade det trevligt ändå. Så synd att det knappt finns några liknande ställen i Stockholmsområdet.

Fyra olika lokala öl dracks, nämligen dessa: Pariah Dank Drank IPA, Duck Foot The Locker Blonde, Prodigy Mosaic CitraLicious samt Alpine Beer Company Windows Up, sistnämnda den godaste av de fyra. Varför krångla till det?

Vad ska man säga? Även om man tar det mycket lugnt så bjuder alltid San Diego på en hel del goda öl och bra ställen. Ja jäklar vilken ölstad.

Måndag 19/2 i San Diego. AleSmith, Mikkeller, Ballast Point, Pliny The Younger

Den tredje måndagen i februari är en röd dag i USA då man "firar" Presidents' Day, eller närmare bestämt firar man Förenta Staternas första president, George Washingtons födelsedag.

En ung Lyft-förare visste inte riktigt vad det var man firade, han tyckte mest att det var skönt att vara ledig från sitt ordinarie jobb på en måndag. För egen del skänkte jag en tanke åt den den legendariska finska presidenten Urho Kekkonen.

Apropå Kekkonen, jag älskar storyn från 1960-talet då den finske presidenten skulle över till Luleå för att bada bastu hos den legendariske landshövdingen i Norrbotten, Ragnar Lassinantti. (båda herrarna var stora bastuentusiaster). Innan Kekkonen skulle över till Sverige övernattade han hos en god vän på den finska sidan, husmanskosten var utsökt liksom de otaliga snapsarna. Dagen efter skulle kvällsvärden ro över presidenten över Torne Älv till Sverige där en bil väntade för vidare färd till Luleå. Kekkonen var inte i sitt bästa skick efter drickandet kvällen innan så han beordrades att ligga i båtens botten, flytvästar var inget som användes på den tiden. Under roddturen hördes Kekkonen hela tiden säga: "Anna minunki soutaa, anna minunki soutaa". (lår mig också ro, låt mig också ro)

Det märktes knappt alls att det var en röd dag, alla ställen som vi besökte var öppna som vanligt och någon trängsel var det inte på något av ställena förutom på ett.

Måndagen bjöd på en favorit i repris från förra året, nämligen det ack så trevliga "Miramarrundan". Knappt 20 minuter norrut med bil från hotellet ligger området Miramar som förr mest var känt för flygbasen. Flyg i all ära men vårt fokus låg på några av de bryggerier som ligger i området, för bryggerier finns det gott om.

Precis som förra året börjades det på Alesmith som öppnar 11:00. Lokalen var sig lik dock hade de öppnat upp mellan shoppen och den stora och luftiga salen där man står eller sitter och dricker öl.

Basutbudet var ganska standardmässigt även om det blev en AleSmith Speedway Stout - Thai som jag tidigare inte smakat. Befarade att den skulle smaka för mycket "Thailand" men så var inte fallet. Balanserad och med milda kryddor, choklad och kokos. AleSmith IPA dricker jag inte så ofta men är man på källan måste man förstås göra det, god lirare måste jag säga då den är färsk och fin.

Förra året fick vi gå in in det lilla rummet Anvil & Stave där det bara serveras fatlagrade varianter av öl från AleSmith. Nu var rummet stängt men det gick fint att beställa därifrån och dricka i det stora rummet istället.

Inte varje dag jag dricker tre nya varianter på Speedway Stout men nu blev det verklighet då Speedway Stout Double Barrel och Speedway Stout Rye Barrel Aged -Vietnamese gick att beställa. Båda två var väldigt goda, ja AleSmith är verkligen mästare på att göra svarta och fint balanserade öl.

Av bara farten blev det även en AleSmith Old Rumskull (Rum Barrel) som smakade riktigt fint även den, en Barley Wine lagrad på romfat. Hade suttit perfekt här hemma där Kung Bore visar vem som har makten över oss stackars människor. (ge dock inte upp gott folk, våren den kommer även i år liksom alla andra år)

Minst sagt nöjda med besöket men det fanns andra ställen att besöka. Vi följde samma rutt som förra året så Mikkeller San Diego var nästa anhalt.

Gillar Mikkeller i SD, fräscht och lugnt tidigt på dagen. Kul också att sitta på en Mikkellerbar som har ett eget aktivt bryggeri. Utbudet är bra och varierat, nio nya hann jag smaka. Ölen säljs i mindre glas om man föredrar det så går fint att beta av några om man tycker att det är skoj.

Vinnaren av de provade ölen blev Mikkeller San Diego Marathon Man. Förstås väldigt fräsch med trevliga humletoner, tropisk frukt och lite gräs i avslutningen.

Vi höll oss till farleden och knallade till Ballast Point som ligger ungefär 20 minuter till fots från Mikkeller. Det är verkligen en mycket stor och imponerande anläggning. Då man kommer in möts man av en reception där de undrar om man vill sitta i baren eller i restaurangen?

Sistnämnda blev vårt val då det var hög tid för en sen lunch. Tacos blev det för oss alla, i mitt tycke goda om än inte fantastiska. Något högtidligt vill jag påstå att mina egna röror som jag gör hemma smakar godare än det vi fick på Ballast Point.

Öllistan är lång och den innehåller en hel del "experimentöl". Vi beställde halva glas efter maten så det blev att jag provade 12 nya. Slank även ner några som jag provat förut.

Blandad kvalitet på ölen, vissa var inte sådär väldans goda som Ballast Point Thai Chili Wahoo som smakade för mycket ingefära. Nya Ballast Point Aloha Sculpin nådde inte upp till originalet.

De godaste ölen enligt mig var Ballast Point Sour Wench - Raspberry och Ballast Point Sour Wench - Blackberry. Båda var trevligt uppfriskande och med tydliga toner av respektive bär.

Inte långt från Ballast Point ligger Pure Project och Amplified Ale Works vägg i vägg. Vi började på ett fullsatt Pure Project där vi bara orkade med en varsin öl. De är lite smått hypade med sina välhumlade öl så jag passade på att dricka en DIPA som heter Pure Project/Finback Songs of the Deep som smakade gott.

På Amplified var vi de enda gästerna, inte så skoj det heller kanske men föredrar ändå att kunna sitta än att behöva stå och trängas som det var på Pure Project. (noterbart var att det var likadant förra året, fullt på Pure Project men tomt på Amplified)

Sex olika öl provades på Amplified, samtliga fick godkänt men få av dem var värda att minnas. Amplified Ale Works Check Your Hops var den bästa enligt mig, ganska gott med grapefrukten och humlen i det ölet.

Vid det här laget hade det blivit kväll. Något som jag reflekterade över redan förra året i SD är att gatubelysningen inte är den effektivaste. (sparar de el tro?) Gäller alltså att titta vart man går så att man inte snubblar.

Vi klarade oss helskinnade till Duck Foot som även det ligger i närheten. I baren jobbade en väldigt skön lirare som skämtade friskt med oss. Ölen på Duck Foot var godare än på Amplified, två var blev det. Här var det en Imperial Porter, Duck Foot London Calling (nä, jag har aldrig varit i London) som jag gillade mest. Mild och behaglig med mjuka rostade toner.

Förra året besöktes samtliga ovanstående ställen plus att vi hann med Green Flash men det fick vi hoppa över i år då de inte skulle ha öppet så länge till.

Hmmm, vad göra istället? Vi var sugna på några öl till. Äh, en Lyft till Toronado som fungerar alla dygnets timmar.

Var en tämligen lugn måndagkväll på Toronado och vad fanns på tavlan? (vi hade inte kikat på förhand) Jodå, förutom den vanliga Russian River Pliny The Elder fanns även Pliny The Younger på fat.

Tack, tack, givetvis blev det ett varsitt glas av det ack så extremt hypade ölet som bryggeriet i Santa Rosa bara släpper under några veckor varje år. Då vi var i Santa Rosa 2014 fick vi köa i sex timmar innan vi fick komma in och dricka ölet.

Nu var det alltså att bara gå in på Toronado, direkt gå fram och beställa och sedan sätta sig vid baren och dricka det hela. God öl är det men inte det bästa. Fyra av fem i betyg hade den fått av mig på måndagen.

Något som var ännu lite godare fanns också på fat nämligen Lost Abbey Cable Car. Den hade jag en gång tidigare druckit på flaska, nämligen på Toronado i San Francisco 2016, då kostade en flaska 80 dollar. Ett glas i SD kostade 10 dollar. Väldigt trevligt öl, borde alltid stå några flaskor i kylen hemma. (gärna då av olika årgångar)

Folk klagar så ofta på måndagar, jag håller ej med. För hur ofta kan man i all enkelhet efter varandra dricka Pliny The Younger och Cable Car på fat?

På vägen tillbaka till hotellet stannade vi på Dennys för en sen kvällsmåltid. Jag gillar Dennys då man vill slafsa i sig något riktigt hälsosamt på kvällskvisten. Blev en Chicken Philly Melt som gjorde jobbet med den äran.

En värdig avslutning på kvällen blev en burk Bell's Hopslam som förstås smakade gott. En måndag att minnas.

Söndag 18/2 i San Diego. Coronado, Mission Brewery, Half Door, Hodad's.

Jippiii, äntligen söndag och vilodag. (nå, allt är väl relativt) Väderprognosen inför resan stämde mycket väl, detta var den sista dagen med shortsväder innan det skulle slå om till kyligare vinterväder. (13-15 om dagarna och 8-10 på kvällarna)

Innan vi kunde lämna rummet var vi tvungna att kalla på hjälp då mina extremt starka underarmar hade vridit sönder duschkranen som inte gick att stänga av. Risken för översvämning fanns där så det var lika bra att få det fixat innan vi vågade lämna rummet. 45 minuter tog det för den stackars teknikern att fixa det hela. (morgonen efter upptäckte jag att han hade kopplat kranen fel, varmt var kallt och tvärtom)

Nåväl, när det var avklarat tog vi ännu en Lyft, denna gången till Coronado Island. Föraren var en synnerligen gladlynt och pratglad ung man som egentligen var militär. (jag nämnde inget om hur dåligt US Army egentligen är, alla känner väl till hur illa det gick för dem i somras då de tränade i Skövde mot svenska stridsvagnar?)

Coronado Island ligger på andra sidan sundet från San Diego. Man märkte att området är välmående, allt såg så fint och fräscht ut.

Som genom ett under låg där ett bryggeri, tänk vilket söndagsflyt man kan ha trots att det inte blev några böner denna söndag heller. Coronado Brewing Company är rätt välkända även i Sverige.

Jag har alltid tyckt att deras öl är stabila utan att direkt briljera, man vet vad man får helt enkelt. Lokalen var stor och den fylldes på i en stabil takt med lunchgäster. Vi körde några flights samt enkel tilltugg i form av lite kycklingvingar.

Ölen var som förväntat, kring medel med några få som stack ut. Bland dessa märktes en Imperial Stout, Coronado Sevengill som ändå smakade lite mera än snittet.

Kul att ha varit på stället men ingen direkt panik att besöka igen. Tillbaka till stan åkte vi båt, en tur som gick snabbt så någon sjösjuka hann ingen drabbas av.

På fastlandet knallade vi rask takt mot Mission Brewery, hade bara druckit ett fåtal av deras öl tidigare så såg fram emot besöket. Bryggeriet var stort och luftigt med en lång bar till höger och själva bryggeriet till vänster.

Drygt 20 öl på fat hade de att erbjuda. Vi passade på att köra flights även på detta ställe, tycker verkligen om att kunna prova igenom flera öl istället för att köpa ett stort glas av något som sedan visar sig vara mindre välsmakande.

Ölen var godare än på Coronado utan att för den delen hålla allra högsta klass. (har ni läst det förut?)

Gillade stället, särskilt då lokalen. Nu var det söndag så det pågick inget aktivt bryggande så det var tyst och skönt. Mission ligger strax söder om centrala San Diego, var det enda området där vi såg ett flertal uteliggare. Annars känns San Diego lugnt, på mina två besök har jag aldrig upplevt eller sett något hotfullt.

Då vi var klara vandrade vi vidare till nästa anhalt, Half Door Brewing som skulle visa sig bjuda på dagens godaste öl. De tre som dracks var alla goda, särskilt då Half Door #Hypemachine som stack ut lite extra.

Välhumlad och krispig med en fin fruktighet. Satt som ett smäck i solen som man säger. Bryggeriet är beläget i ett charmigt äldre hus av trä som hade mycket karaktär. Mysigt ställe som jag gärna besöker igen. De tre ovanstående ställen som jag skrivit om i detta inläg besöktes ej förra året så det var kul att se dem.

Stackars mage som aldrig fick vila, härnäst väntade nämligen en hamburgare på Hodads'. Deras restaurang i Ocean Beach har medverkat i tv-serien Diners, Drive-Ins and Dives. Det speciella med hamburgaren är att baconet kokas innan det steks.

Kan meddela att det var väldigt gott, särskilt då baconet som hade en smått unik smak och känsla. Anmärkningen är att hamburgaren blev vattnig i botten av alla grönsaker, särskilt då av den blöta saltgurkan. Milkshaken var verkligen stor och lökringarna var i mitt tycke förtjusande goda.

Ett populärt ställe som är värt att besöka, vi behövde bara köa i 15 minuter innan vi kom in så inget att orda om.

Väldigt, väldigt gott var det och en behaglig matkoma kom som ett brev på posten. (i alla fall fall på den tiden då Posten var Posten och inte Postnord)

Lyft till hotellet för en kortare vila var verkligen inte dumt. När vi väl piggnat till knallade vi till North Park Beer Company, en fräsch och fin bryggeripub som ligger i närheten av Toronado.

Vi var visst fortfarande rejält mätta då det tog lång tid att dricka upp ett varsitt glas. Nå, vi hade ju semester så ingen stress med någonting.

Det var bara att kämpa på ty på andra sidan gatan låg Bottlecraft North Park. Ja det är verkligen makalöst med alla dessa ställen som ligger så nära varandra. Tänk om säg Götgatan i Stockholm skulle ha typ 7-8 bryggeripubar.

På Bottlecraft dracks två riktigt goda öl av bara farten, den värsta mättnadskänslan hade försvunnit. De Garde Hose och Fremont B-Bomb - Coffee Cinnamon.

Innan vi var helt nöjda med dagen gick vi till stället som låg allra närmast hotellet, dock på andra sidan gatan. Twisted Taps känns verkligen som ett ställe med många stammisar. Inte så stort och med en vänlig service.

Ett ställe som man lätt bara går förbi men ändå har de närmare 30 öl på fat. Återigen, tänk att ha en sådan kvarterskrog i Sverige. Vi ligger verkligen så hopplöst efter i Sverige att man kan bli tokigare av mindre.

Några rumsöl fick avsluta ännu en väldigt trevlig dag som gick i ett behagligt söndagstempo.