En lördag i Chicago

Lördagen i Chicago började med annat än öldrickande. Då vädret var strålande om än kallt så kändes det givet att åka upp i John Hancock Building för att se på den spektakulära utsikten.

Lider av en viss höjdskräck så det är alltid en speciell känsla att åka upp 100 våningar. (kan inte förstå att folk kan bygga skyskrapor)

När vi njutit färdigt av utsikten passade min rumskamrat och jag på att kolla lite i affärer och sedan äta lunch på The Cheesecake Factory som ligger precis vid John Hancock. Efter en minst sagt mättande lunch väntade ytterligare annan verksamhet än öldrickande, kan tyckas galet men det är kul att göra lite annat också.

Det är inte så ofta jag är och njuter av penseldrag men ibland händer det. The Art Institute of Chicago var verkligen stort, en massa besökare var det som strosade runt i de olika våningarna och rummen. Hittade en tavla av den mästerliga Van Gogh som kändes bekant på något vis.

En biljett kostade 20 dollar för en icke-medlem, det är högst tveksamt om jag någonsin blir medlem även om det förstås vore en kul grej.

Eftermiddagens första ölställe blev Revolution Brewing Company Brewpub som öppnade 2010. Föga förvånande var det väldigt mycket folk, inte var det heller förvånande att herrarna Jonas och Tom satt vid baren och njöt av livet. Smart nog hade de bett om ett bord för fyra vilket vi fick ganska omgående.

Bryggeripuben var rätt stor med en centralt placerad bardel. Öl fanns det ganska gott om, både egna och andras. (sistnämnda på flaska/burk)

Min upplevelse att de provade öl från Revolution var lite svajig. Godast var Revolution Barrel Aged Mad Cow Milk Stout som kändes len och med en hel del bourbon, rostad malt, vanilj och choklad. En trevlig öl efter maten. Deras Belgian Ale Revolution A Little Crazy blev jag dock inte riktigt klok på. Söt med lite udda funk, jäst och malt. Kändes som att det ölet inte riktigt höll ihop.

Ölen gick att beställa i stora eller små glas, något som nästan alltid går att göra i USA. Det bästa med Revolution var deras otroligt saftiga och goda hamburgare. Den hamnar högt upp på min all-time lista över en av världens bästa uppfinningar, hamburgaren. Riktigt, riktigt bra var den, även pommesen höll hög klass.

När vi var klara med Revolution åkte vi till Haymarket Pub & Brewery. Stället var sig likt sedan mitt första besök 2011. (det var just år 2011 som Haymarket började servera egenbryggda öl) Mycket folk i baren där vi först ställde oss innan vi gick runt i salongen för att sätta oss vid ett bord som man egentligen skulle frågat om vid entrén. Jaja, det är inte alltid så lätt att vara en byfåne från norra Europa.

Tanken var att dricka en öl eller två men det blev en längre sittning än väntat. Vi rensade allt de hade på fat plus några flaskor. På fat fanns både egna öl men även gästöl. På flaska enbart sistnämnda, Haymarkets egna öl gick dock att köpa med sig i en growler om man skulle råkat ha en sådan. Ölen gick i vanlig ordning att beställa i större eller mindre glas. (kan man annat än älska det?) Värsta jag vet är att beställa ett stort glas av ett öl som man sedan inte riktigt tycker om. Känns som bortkastad tid.

Rent generellt tyckte jag att de egna ölen på Haymarket var strået vassare jämfört med Revolution. Inte helt förvånande tyckte jag även här mest om ett av de svarta ölen, Haymarket Indignant Imperial Stout - Bourbon Barrel. En i högsta grad härlig dessertöl. Inte var det heller helt förvånande att Haymarket Sorachi Ace Extra Pale Ale var den sämsta av de egna ölen, dill och såpa var vad jag skrev ner.

Några av de provade ölen hade jag provat tidigare men det blev ändå 13 nya öl från Haymarket, inte så illa pinkat tycker jag. Någon mat orkade vi inte med, servicen var snabb och vänlig.

Några fler ställen bjöd inte lördagen på. Både Revolution och Haymarket är väl värda att besöka, även om Haymarket i mitt tycke hade något vassare öl. Däremot är det svårt att glömma hamburgaren på Revolution.

Ännu en bra dag i Chicago var över. Nu återstod bara hemresedagen.

Rätt blöt kväll på Local Option, Chicago.

Ett kort stopp på rummet blev det för att dels lämna inköpen från Binny's samt att hämta andan lite efter den relativt långa lunchen på Goose Island.

Vår första kväll i Chicago, det vill säga kvällen innan hade vi noterat på Howells & Hood att de på fredagen klockan 16:00 skulle släppa Bells Hopslam Ale på fat. Hopslam hade jag inte druckit på flera år så det kändes givet att börja eftermiddags/kvällspasset på Howells & Hood.

Vi var där lite innan 16:00 så jag började med en öl från Sri Lanka av alla ställen. Nu är inte Lion Stout vilket öl som helst utan det är en riktigt trevlig stout. Smått fascinerande att ölet är från nämnda Sri Lanka. Kul att äntligen ha fått prova den då jag genom åren hört en hel del positivt om den.

Tom fick sin Hopslam lite innan 16:00 och jag var inte sen att haka på. Vilken fantastisk öl det är! Så himla mycket härlig färskt frukt i den, så mycket bättre kan inte en DIPA bli. I min bok är det ytterst få som slår den, om än någon. Russian River Pliny The Younger gör det inte. Otroligt egentligen att man kan bli så exalterad av en öl. Borde nästan omgående gå och köpa två hundar, Ben och Slam.

Det vattnas rejält om snålvattnet då jag skriver dessa rader, kan fortfarande känna doften och smaken av den ljuvliga nektar som fick namnet Hopslam. Med skatt kostade ett glas 10 dollar. Som tidigare nämnt är USA prisvärt trots den rätt höga dollarkursen. Men ni som ska dit, glöm inte att ge dricks. En dollar per öl brukar vara standard.

Den långa kvällssittningen körde vi på ett ställe som jag tidigare besökte 2011, Local Option, beläget runt 15 minuter med bil från Michigan Avenue. (den stora "turistgatan") 2011 tyckte jag att Local Option var det bästa av de besökta ställena, lugnt och med ett trevligt utbud av öl.

Nu var det långtifrån lugnt, rockmusiken den dånade så att det var svårt att prata. Mirakulöst nog lyckades vi få ett bord för fyra nästan direkt efter att vi klivit in trots att salongen var riktigt välfylld. Liraren som tog hand om oss var en skön prick som hade varit i Europa och i synnerhet då Norden. Servicen den var oklanderlig hela kvällen, vi var alla tämligen påverkade av det stabila intaget av öl under dagen men det var inget hinder för att beställa flera öl. Så länge man sköter sig så är det så det ska vara enligt mig.

Dagen till ära hade de en massa nya öl från Pipeworks, både på fat och flaska. Några av dessa var samarbeten mellan Pipeworks/Local Option.

Av bara farten började besöket med en Pipeworks Hello vilket är en Imperial Porter. Rätt trevlig utan att direkt briljera på något sätt. Detta tycktes bli en kväll då ölens alkoholhalt var ointressant, nästa beställning blev en DIPA, Pipeworks Something Hoppy This Way Comes. Även det en god öl som dock saknade det där lilla extra som gör att jag minns ölet långt senare.

Maten på Local Option var godkänd men inte det bästa jag ätit då det kommer till pubmat. Åt typ varma mackor med sallad, Grilled Cheese and Bacon. Vet inte riktigt vad jag hade för inställning på kamaren, många av bilderna ser rätt röda ut.

En öl som smakade rätt trist provades också, Alvinne Cuvée Freddy. Vinäger, lakrits, ek i en inte alltför perfekt balans. Three Floyds Alien Porter var betydligt bättre även om Three Floyds kan bättre än så.

Local Option/Pipeworks Rohrwerker kändes som en stabil Barley Wine. Trevlig tjock munkänsla och en behaglig värmande alkohol. Drygt 10% och serverades i ett glas som uppskattningsvis var på 0,3 liter. Är osäker på om vi ens frågade om de serverade öl i mindre glas, tror faktiskt inte att de gör det.

En väldigt kul kväll var det med gott sällskap, skrattattacker och en hel del dråpliga kommentarer. Precis som det ska vara. En kväll att minnas som man säger.

Nu blev det ingen extremt sen kväll ute på stan. Själv kände jag mig rätt seg så det var skönt att retirera tillbaka till hotellet. Väl där blev det en sista öl innan nattvilan.

Founders Pale Ale hade jag tidigare inte stiftat bekantskap med. Visade sig vara frisk och lättdrucken. En sådan där öl man rätt gärna skulle kunna ha i kylen tämligen ofta då den är såpass snäll men ändå med en hel del smak.

Öl och mat på Goose Island - Clybourn, Chicago

När vi handlat färdigt på Binny's var det läge för en sen frukost eller rätt tidigt lunch, ja hur man nu ser på saken. Praktiskt nog ligger Goose Islands bryggeripub Clybourn nästan vägg i vägg med Binny's. Ytterligare två olika bryggeripubar har Goose Island i Chicago men den i Clybourn är den äldsta, öppnade redan 1988.

Bryggeriet Goose Island såldes till mångas förskräckelse till den stora draken Anheuser-Busch InBev år 2011 men bryggeripubarna ingick inte i försäljningen. Många av ölen som serveras på bryggeripubarna kan enbart njutas på plats då det är där de bryggs.

Senast var jag där 2011 och stället var sig likt. Runt 25 olika fatöl, främst då öl från Goose Island men det fanns även några öl från andra lokala bryggerier på flaska eller burk.

Glädjande nog kunde ölen beställas i vanliga glas eller provglas. Priserna varierade, dyraste ölet kostade 8 dollar, billigaste gick på 2 dollar för ett provglas.

Då vi var där rätt tidigt, typ när de öppnade klockan 11:00 så var det riktigt lugnt i lokalen. Några enstaka öl från Goose Island kände jag igen men det flesta var nytt. Sammanlagt provades 13 nya öl från dem. Tyvärr fanns inte någon variant av deras välbekanta Bourbon County Stout att köpa. (fast då vi skulle gå fick vi höra att de skulle koppla på ett fat senare på eftermiddagen). För den historieintresserade måste det nämnas att det var just i Cybourn som Bourbon County Stout en gång i tiden föddes.

Jag började lite försiktigt med en Goose Island All Purpose IPA vilket var en lättdrucken och tämligen avslappnad Session IPA. Gillar helt klart trenden med smakrika humliga Session IPA som är alkoholsvagare än vanliga IPA.

Sedan rullade det på. Det allra mesta som dracks var helt ok eller bättre än så. Till sistnämnda platsar helt klart det fina rökölet Goose Island Mr. Locomotive samt den nya Imperial Stouten Goose Island Impervious.

Särskilt rökölet blev jag riktigt förtjust i. Finstämd och med en fin, mild rökighet som kändes riktigt balanserad. Bra rököl är verkligen något som dricks alldeles för sällan.

Mat blev det förstås också. I mitt fall en hamburgare som var god utan att tillhöra toppskiktet av de otaliga som jag mumsat i mig under årens lopp.

Ett avslappnat och skönt besök var det. Servicen var riktigt bra (som den ofta är i Amerikat). Fanns egentligen inget att klaga på, tycker att om man har vägarna förbi så är det helt klart värt att besöka Goose Island.

Typiskt nog var det först hemma som jag såg att de hade en "Vintage Menu". Undrar vad den kan tänkas innehålla? Finns kanske en anledning att åka tillbaka till Chicago någon gång i framtiden.

Binny's Beverage Depot - Lincoln Park, Chicago.

Ett problem med att resa till USA som i alla fall jag alltid drabbas av är att det alltid vaknas alldeles för tidigt, särskilt efter den första natten. Gick och la mig lite efter midnatt och vaknade klarvaken före 05. Någon stor öldrickare tidigt på morgonen är jag inte och kommer förmodligen aldrig att bli så det är inget alternativ för min del att dricka öl tidigt på morgonen.

I dylika situationer finns inget annat att göra än att ligga och lyssna på musik, fundera över Donald Trumps frisyr eller något liknande. En tidig morgonpromenad är inte heller det fel, en sådan gjordes till det närbelägna Cloud Gate, eller The Bean som den också kallas. Onekligen en häftig pjäs som tål att ses igen även fast man tidigare varit på plats och snokat. Fördelen med att vara där tidigt på morgonen är att man nästan får vara ensam.

När klockan väl hade blivit runt 10 och frukosten avklarad möttes vi alla upp och tog en gemensam droska (i Chicago är taxi/Uber billigt) till ett ställe som jag med stor förtjusning besökte i oktober 2011, Binny's Beverage Depot - Lincoln Park. Det är ett stort ställe som säljer en massa olika typer av drycker, inte minst öl. Öppettiderna går inte att klaga på, mån-lör 9-21 och sön 11-18.

Alla var vi som små barn på julafton, ja det är faktiskt lite rörande att se vuxna män bli så förtjusta av shopping. Normalt sett är jag inte intresserad av shopping, Ullared och liknande ser jag som bland det värsta med mänskligheten. Men det är som sagt skillnad på shopping och ölshopping.

Utbudet av öl på Binny's är verkligen stort, hyllvis med en okända öl från främst Midwest men även en drös välkända amerikanska öl liksom ett stort utbud av utländska, främst europeiska.

Var någonstans ska man börja då man har ett så stort och intressant utbud av öl mitt framför nosen? Titta, där är öl från Fiftyfifty, där ser jag nya öl från Stone, öl från Bruery, Three Floyds....ja listan kan göras lång. Det är väldigt lätt att bli handlingsförlamad, särskilt då man bestämt sig för att ta det lugnt och bara har med sig en resväska.

Något som saknades var lite mera udda öl från lokala Goose Island. Det fanns öl från dem men då enbart vad som kan betraktas som standardöl.

Min taktik på ett dylikt ställe är att först scanna av hyllorna och fylla korgen med några öl som verkligen ser spännande ut. Sedan är det bara att ta ett par varv till. Trots det missar man alltid en hel del godbitar. Klassikern brukar vara att då man sitter hemma och kikar på resebilder så upptäcker man öl som inte noterades på plats. Vore man mångmiljonär så skulle man typ kunna köpa allt men frågan är hur charmigt det kan tänkas vara? Ett i högsta grad blygsamt köp blev det för min del.

Nu behöver man inte vara miljonär för att ändå ha råd med en öl eller två. Trots den starka dollarkursen är öl klart billigare i USA jämfört med gamla Moder Svea. Lite knäckande är det att fingra på ett sexpack Bells Two Hearted Ale för 11 dollar som man vet att man inte får med sig hem.

Nåväl, det är som det är. Det är omöjligt att köpa allt man vill. Noterbart är att det på detta Binny's även fanns en bardel där man kan avnjuta några kalla. Nu hoppade vi över det denna gången då vi skulle äta och dricka lunch på Goose Island - Clybourn som ligger ett par stenkast från Binny's.

Howells & Hood, Chicago

Det är nästan lite synd att det alldeles för ofta säljs väldigt prisvärda flygbiljetter. I november hade SAS en kampanj med bland annat biljetter till Chicago för 2990 t/r. Ett sådant lågt pris gick inte att motstå. Tidigare hade jag besökt Chicago 2008 och 2011 så det kändes fint att åka dit igen. En kollega till mig hängde med liksom Jonas från Öl i Stockholm och Tom från Fajan o Jöns.

Jag passade på att uppgradera med poäng till Business Class. En Atlantflygning på närmare nio timmar går verkligen lekande lätt då man sitter i en bekväm stol som dessutom går att göra om till en säng.

I vanlig ordning dracks det några Mikkeller ombord, som bekant har Mikkeller och SAS ett samarbete sedan något år tillbaka. En välsmakande Porter (RAS No. 4, där RAS står för Rare Air Series) ur storflaska är verkligen inget dåligt sällskap då man ska titta på film efter maten.

Den trevliga flygvärdinnan visste inte mycket om porter. Det blev en stunds snack om Mikkeller, om hur ölet smakade med mera.

Väl framme på O'hare gick det smidigt att passera immigrationen och hämta ut väskan. Tyvärr blev vi rejält blåsta då vi tog taxi in till stan. Av någon anledning blev det en "friåkare". Mer än dubbelt upp mot normal taxa fick vi betala, som tur var vi fyra i "taxin" så på så sätt blev det lindrigare.

Tidsmässigt ligger Chicago sju timmar efter Sverige, kring 20:00 lokal tid var vi installerade på våra respektive hotell. Vi började med att bunkra lite på ett närbeläget Whole Foods på Streeterville. Det är en kedja av matbutiker som erbjuder mycket ekologiska varor. En hel del öl har de också. Priserna brukar vara lite högre jämfört med vanliga butiker men utbudet är alltid fräscht. Three Floyds ligger söder om Chicago så de hade några flaskor från dem på hyllan.

Några öl köptes liksom annat nästan lika livsavgörande som chips och vanligt vatten. Dricksvattnet i USA går att dricka, särskilt om man gillar en smak av klor. Jag är inte så förtjust i det så köper alltid vatten på flaska. Dessutom är det onödigt att riskera magen, särskilt under en weekendresa.

Efter att vi handlat klart var det hög tid för några öl. Smidigt nog låg Howells & Hood ungefär en minut från Intercontinental där min kollega Jonas och jag övernattade. Howells & Hood visade sig vara ett stort ställe. Inte den mysigaste av inredningar men öl det hade de, nämligen 114 olika på fat. En salig blandning av välkända och mindre kända sådana.

Det känns alltid lite udda att äta middag kring 03:00 svensk tid men det är så det kan bli då man är ute och reser. Jag valde Steak Tacos vilka smakade riktigt bra. Ölmässigt kunde jag inte annat göra än att börja med en IPA. Solemn Oath Snaggletooth Bandana hade jag aldrig hört talas om så en sådan fick det bli. Ett glas av den kostade 7 USD. Gick även ett köpa mindre glas till en egenkomponerad flight om man så önskade.

Ölet var klart dugligt. Kändes fräsch med en hel del mango, ananas och lite såpa. Bryggeriet Solemn Oath ligger förövrigt i Naperville, Illinois. Försöker alltid testa några nya tämligen lokala bryggerier då jag är i USA. Den första kvällen på Howells & Hood blev det fem sådana.

Beer flights gick det alltså att komponera ihop som man själv behagade. Det är något som alltid uppskattas, särskilt på ett ställe som har så stort fatutbud.

På torsdagar stänger stället klockan 23:00. Vi satt inte kvar helt till stängning. Kände att jag inte orkade så mycket mera än Howells & Hood så det kändes skönt att retirera till hotellet.

Ungtupparna Jonas och Tom fortsatte kvällen/natten men mina äventyr i Chicago fick allt vänta till nästa dag. God natt/morgon!

Två ölbutiker i Chicago

Inför den korta och intensiva USA-resan läste jag förstås om olika ölställen, självklart även om olika butiker där öl kunde köpas. Kikar man på Ratebeer tycks West Lakeview Liquors vara Chicagos bästa ölbutik, men de besöktes ej helt enkelt på grund av tidsbrist. Men återigen är det bara fint att konstatera att det finns ännu ett ställe att besöka vid nästa tur till härliga Chicago.

Två butiker som besöktes var två olika Binny’s Beverage Depot, dels den som ligger mer eller mindre mitt i smeten i Downtown Chicago samt den i Lincoln Park (det vill säga bara några minuter från Goose Island Clybourn).

Butiken i Downtown var inte charmig men öl det hade de gott om. Det är nästan så att man blir lite handlingsförlamad då man inte vet vad man ska ta med sig egentligen. Noterbart är att sexpacken var sexpack, det gick inte att bara köpa en flaska ur en sådan.





Det sista ölet som dracks i USA var Sierra Nevada 30th Anniversary Jack & Kens Ale, en flaska kostade 12 dollar, vilket motsvarar ungefär 80 svenska kronor.



När det ölet fanns i en mycket begränsad upplaga på Systembolaget i februari i år kostade en flaska 399. Visst var det en ok öl, men blev för tung till slut. En stor flaska var för mycket för två kändes det som, jag orkade i alla fall inte min del utan hällde ut det sista, så kan det gå.



Binny’s Beverage Depot i Lincoln Park var betydligt större än butiken i Downtown, det var nästan som en stor hangar där all möjlig alkoholhaltig dryck såldes. Utbudet av öl var väldigt stort så det var ännu svårare att här bestämma sig för vad som skulle köpas med hem.



Noterbart är att de hade ett tiotal olika öl från Nøgne Ø liksom hela Mikkellers Hop Series. Faktum är att jag köpte en Mikkeller som inte längre är lätt att hitta i Europa, nämligen Mikkeller Ris a la M’ale. Den kanske kan fungera lagom till jul?



Jag vet inte hur många olika flaskor de egentligen hade men det måste ha varit minst 700-800 olika, skulle inte förvåna mig om det var närmare 1000 olika. Det är synd och skam att det inte går att ta en skåpbil från Europa till USA, eller det är klart att det går men då blir transportkostnaden väldigt hög.






Jag vet inte hur många timmar jag hade kunnat spendera inne i butiken, det fanns verkligen så mycket intressanta flaskor att studera. Till slut så köptes dessa flaskor, förutom de tre från Three Floyds samt en par som hängde med från Washington DC. Fler fick inte plats i min resväska, är det månne dags att köpa en större?



Är det någon som smakat Great Divide Belgian Style Yeti Imperial Stout? New Belgium La Folie? Hmmm, ja det blir kul att prova de flesta av ölen hoppas jag. Noterbart är att de bägge Binny’s inte hade några extremt ovanliga öl vad jag kunde se men det spelade inte roll då det fanns så mycket annat att klämma på.

Det är ett sant nöje att köpa öl i USA, priserna är verkligen i de flesta fallen skrattretande låga jämfört med Sverige. De flaskor som jag köpte med mig hem kostade under 1000 spänn.