Öl i Berlin, Samstag 11/6 2022.

Lördagen i Berlin inleddes i ett makligt tempo innan det var läge att bege sig ut på stan. En rätt lång promenad fick inleda utomhusövningarna. Turisterna de var tillbaka vid Brandenburger Tor. Utanför den sovjetiska, förlåt ryska ambassaden var det avspärrat. 

 

Efter den svettiga promenaden var det läge för lunch. Hade tidigare inte besökt Georgbräu Brauhaus som ligger i närheten av Alexanderplatz och runt 25 minuter från Brandenburger Tor.

Fick lite "turistvarnings-vibbar" över det stället men väl på plats så var jag förstås tvungen att hitta en stol. De allra flesta platser på uteserveringen var upptagna men det fanns plats för en stackars krake från Sverige, även om snubben som serverade mig först trodde att jag var från Nederländerna. 

Två egna öl stoltserade de med, dunkel och hell. Tyskland är Tyskland, ja så är det. Servicen var bättre än förväntat, maten var dock lite av en besvikelse. Kändes verkligen som en ordinär lunchschnitzel. (den var så ordinär att jag glömde bort att ta bild)

 

Georgbräu Brauhaus är verkligen inte det bästa stället i Berlin men har man aldrig varit där så kan det ändå vara värt ett besök, precis vad jag tänkte. 

Efter en stunds intressanta diskussioner med Friedrich Engels och Karl Marx var det dags att börja fokusera på nästa hak, Manifest Taproom som jag lyckades gå förbi på fredagen. 

 

Som bekant blev Stones äventyr i Berlin kort, Manifest Taproom huserar i det som tidigare hette Stone Brewing Tap Room Prenzlauer Berg. 

 

Ett besök på Stone Taproom hann det bli med grabbarna men nu är det alltså Manifest Taproom som gäller på samma plats. (samma ägare driver även Protokoll Taproom)

Ett schysst ställe med 27 kranar. Skönt nog fanns det plats på uteserveringen. Jag har läst att vissa fått lite svajig service på detta ställe men det var inget som jag märkte under besöket, tvärtom allt flöt på galant. Som ölintresserad är det svårt att inte tycka om Manfiest.

 

Några goda öl blev men det som framförallt var dagens stjärna var den goda mackan. Jag som är glupsk av mig tänkte att en bit bröd och lite makaroner inte ska vara svårt att skyffla i sig men i ärlighetens namn orkade jag inte allt. (ok att jag åt en schnitzel någon timme tidigare men ändå)

 

Rejält mätt och tillfreds var det läge att knalla runt lite innan ett kort besök på Brauhaus Lemke am Alex. Ni som har koll på Berlin vet att Lemke har några ett par andra ställen i Berlin, detta är deras senaste. (Brauhaus Mitte låg på denna plats tidigare)

 

På Lemke var det mycket folk, de serverar BBQ men denna dagen hade de en tillställning med specialare hela dagen lång. För min del var det inte tal om att äta även om det doftade ljuvligt. Istället nöjde jag mig med en Lemke Maibock som slank ner utan några större krusiduller. 

 

Till nästa ställe var det inte långt att gå, Kaschk by BRLO. Senast jag besökte Berlin var inte BRLO inblandat vad jag kan minnas. 

 

Var lagom med folk på Kaschk, ölutbudet var stabilt och det som dracks var gott utan att nå några enastående toppar. Kan fortfarande inte riktigt begripa varför Vagabund är så högt rankat? Vagabund Lua DIPA var väldigt söt och med vibbar av jordgubbssylt. Inte mer än ok i min bok. 

 

Några fler öl orkade jag inte denna dag dock var det inte över matmässigt utan några bitar pizza på en bänk på Alexanderplatz fick avrunda lördagens frosseri. 

 

På söndagen åkte jag ut till flygbolaget i god tid, något som visade sig vara onödigt då det flöt på bra på BER. Som tur är kunde jag slå ihjäl lite tid i Lufthansas lounge (saknar den gamla på Tegel-flygplatsen, större och med bättre utbud av framförallt mat. Dock förstår jag att det tar tid för flygbolagen att erbjuda samma standard som före pandemin, om de ens kommer att göra det)

Blev även något att dricka "ute på golvet" innan den försenade SAS-maskinen flög hem till Arlanda. 

Helt klart var det fint att besöka Berlin igen. Direkt vacker är inte staden men det finns mycket att äta, dricka och göra, dessutom skadar det inte att kostnadsläget fortfarande känns humant. 

Fast som vanligt då jag är ute och reser inser jag att inget slår en hemtrevlig kalsarikänni. 

Öl i Berlin, Freitag 10/6 2022.

För ett par veckor sedan var det dags att för första gången sedan februari 2020 besöka ett annat land än Finland och Sverige.

Hade en hotellbokning i april 2020 men de planerna ändrades av någon anledning som jag typ glömt bort. Hotellet gick inte att boka av, däremot var det inga problem att ändra på datumen vilket skedde flera gånger.

Flyget till Berlin gick via CPH, på den första flighten var det en lirare som köpte 13 Carlsberg, nu drack han inte dom på egen hand utan delade med sig till sina kamrater som skulle på svensexa. Det var minst sagt glad stämning, "reseledaren" fick till och med låna micken och hålla ett kort tal som hela kabinen fick höra. Han som skulle gifta sig var Stanley Cup-mästare med Washington Capitals anno 2018. 

Väl framme på Flughafen Berlin Brandenburg köpte jag en tågbiljett för 9 EUR, en biljett som var giltig i en månad och gällde på all lokaltrafik och regionala tåg i hela Tyskland. Snacka om sympatiskt, det tyska folket har onekligen drabbats av de höga energipriserna med mera så fint av Deutsche Bahn att erbjuda en biljett som nästan är gratis. 

Incheckningen på Park Inn Alexanderplatz gick smidigt, rummet hade fin utsikt mot nämnda torg. Noterade att rummet var varmt och att det inte gick att få ner värmen nämnvärt, rätt typiskt för många tyska hotell. 

 

Den första ölanhalten på fredagen blev ett för mig nytt ställe, Bräugier Brewpub. (de har två ställen i Berlin men jag besökte originalet) Dit gick det smidigt att åka med spårvagnen och sedan en kort promenad. 

 

Det visade sig vara ett modernt ställe på en lugn gata i ett bostadsområde. 12 egna öl på fat, ölen såldes i storlekar om 0,3 och 0,5 liter. Inget för fingerborgsdrickaren med andra ord. 

 

Servicen var uppmärksam och bra. Av de fyra öl som dracks tyckte jag bäst om den första, Bräugier Supernova Hop Explosion. Fräsch med mango, citrus och lite apelsin. 

 

Efter Bräugier var tanken att besöka närbelägna Manifest Taproom men jag måste ha gått förbi det, i alla fall så lyckades jag inte lokalisera stället. Min telefon strejkade så hade inte tillgång till Googlemaps, inte hade jag heller en klassisk turistkarta som man hade på den gamla goda tiden. 

Istället hamnade jag på Braugasthaus Pfefferberg som tyvärr visade sig vara abonnerat kvällen till ära. Jaha, bara att göra ett nytt försök på lördagen. 

Bor man kring Alexanderplatz så är det inga problem att hitta hem i Berlin ty det är omöjligt att missa tv-tornet. På vägen låg ett bekant stället, att slinka in på Mikkeller är aldrig fel, denna kväll var det full fart där. 

 

De hade en stabil fatöllista så jag passade på att prova några, bland annat en Gruit, en ölstil som jag sannerligen inte dricker ofta. Kemker Venn var både god och intressant, lätt syrlig med ek, malt, lite frukt och örter. 

 

Från Mikkeller tog det 10 minuter att gå till Marcus Bräu, ett ställe som jag inte besökt tidigare. Lite märkligt kan tyckas med tanke på det fina namnet. 

 

Marcus Bräu visade sig vara hyfsat stort men denna kväll var det inte särskilt många gäster. Två egna öl stoltserade de med, ett stycke pilsner och dunkel, Willkommen in Deutschland säger jag bara.

 

Pilsnern var inte den roligaste som jag druckit under mina dagar men helt usel var den förstås inte. Kanske var dunkeln godare? Av det vet jag dock föga ty den var slut, istället blev det en veteöl från ett annat bryggeri. Hade tänkt låna med mig ett glas men det projektet misslyckades då veteölet inte serverades i ett Marcus-glas.

 

Värt att notera är att på Marcus Bräu tar de bara kontanter, ja är man i Tyskland är det alltid bra att ha kontanter i fickan. Bra att det finns olika betalningsalternativ även om just kortbetalning inte var ett alternativ på detta ställe.  

 

Från Marcus Bräu var det bara tre minuter att lulla hem till hotellet, inte alltid jag bor så nära ett bryggeri. 

Kvällsmåltiden blev enkel, shawarma och en öl till det. Stället där maten intogs hette Luxa, tänk om liknande ställen i Sverige också kunde stoltsera med runt 25 olika öl, inte så pjåkigt. 7 Euro kostade maten och biran, i Tyskland är det också inflationen men priserna är betydligt behagligare jämfört med dyra Sverige. Ibland brukar jag faktiskt undra hur svenskar har råd att bo i Sverige?

 

Fredagen kändes lugn och behaglig, det var trevligt att besöka Tyskland och Berlin igen, tror att detta var mitt sjunde besök i nämnda stad. Senast är så länge sedan som 2018. 

Sovmorgon, Kaisla, Stones och hem med Gabriella. Helsingfors, söndag 15/8.

Utcheckningen från Marski var senast klockan 12:00, tiden fram tills dess tillbringades på rummet. Riktigt skönt är det att ibland verkligen bara ta det lugnt. 

Kändes som hela hotellet skulle checka ut klockan 12, kön var lång men det gick ändå rätt smidigt. Undrar var alla dessa horder av människor varit? Inte såg jag särskilt många andra gäster under vistelsen. 

 

Påtagligt unga och välmående var de flesta, Marski tycks vara lite av ett "innehotell" i Helsingfors som attraherar det fina folket, sedan finns det förstås alltid lysande undantag som jag. Apropå hotell, någon gång vore det skoj att bo en natt på Hotel Kämp, det som av många som har koll anses vara Nordens bästa hotell. (Mannerheimsviten kostar runt 100.000 SEK per natt) Undrar om det ingår några schyssta öl i det priset? Koff eller Karhu?

Nog om hotell, några timmar skulle slås ihjäl innan resan hem med Sverigebåten M/S Gabriella. Varför inte titta in på Oluthuone Kaisla?

 

Stället var sig likt, lugnt tidigt på en söndag även om det lite senare kom in ett gäng killar och tjejer som tycktes fira att det var söndag eller något liknande. Kom på då jag skriver dessa rader att jag aldrig varit på Kaisla då där är full fart och stimmigt.

Ett par öl dracks på Kaisla, Tornion Kaislan Torniolainen och den helt nya Mallaskoski Kaislan Vilho IPA. Bägge två hittas bara på Kaisla. 

 

Denna gången tyckte jag att IPA:n var godast, förstås väldigt färsk med grapefrukt och lite karamell. 

Stone's besöktes också innan det var dags att ta spårvagnen till hamnen. Det är inga problem att gå till hamnen då det tar 20-25 minuter från city men då kofferten var tung (stensamlingen hemma fick fina tillskott) så valde jag spårvagnen.

 

Men innan det hanns det alltså med en öl på Stone's, en Primator Stout. Den kändes krämig och småtrevlig.

Om båtresan hem finns det inte så mycket att orda om, det blåste fint men Gabriella bjöd upp till dans så vågorna märktes knappt.

 

Hytten som jag hade var betydligt trevliga och större än den jag hade till Åbo, kostade bara 250 kronor mer jämfört med en standardhytt. Högst upp på däck 11, drycken i kylen ingick i priset. 

 

Vattenflaskorna konsumerades, liksom en Lapin Kulta. (den andra tog jag hem till farsan som en furstlig souvenir)

 

Ölsuget var inte stort däremot var jag hungrig, En trerätters i A la Carte blev det, förrätten var klart godast, skagenröra går det inte att tröttna på. 

 

Både på kvällen och på morgonen tillbringades en hel del tid ute på däck, sommarvädret var ju så trevligt.

 

 

Har aldrig sett så många hundar ombord som på denna överfart, de rackarna kastade vatten lite här och där ute på däck. (annars så finns det en "låda" där de kan göra det de ska)

Passade även på att ögna igenom nyheterna. En del människor som jag pratat med genom åren tycker att det skrivs och visas för mycket om Andra världskriget, att det är hög tid att gå vidare då historia är "tråkigt". Jag håller inte med om det. Läste en gripande artikel i Ilta-Sanomat om en 83-årig farbror som äntligen fick begrava sin pappa som föll på det Karelska näset under Vinterkriget 1940. Han var bara 2 år gammal då fadern som var 24 år dog. Pappans kvarlevor hade hittats och äntligen kunde de begravas i vigd jord. 

 

Helt klart en mycket trevlig vistelse var det i Finland, ett land som av naturliga orsaker ligger mig varmt om hjärtat. Någon ny resa finns inte i kikarsiktet just nu, vi får se hur det utvecklar sig med viruset nu när vi går mot höst.

 

En fet ödla, tidigare favoriter, en speciell favorit och en väldigt glad servitris. Helsingfors, lördag 14/8.

Lördagen i Helsingfors var en dag som jag verkligen sett fram emot, inte bara för att det var lördag utan för det var en speciell lördag. (det var ingen som fyllde år eller liknande världsligt ting, nejdå så illa var det inte) Dagen börjades med en stärkande bensträckare innan det var dags för den första biran. 

I mitt förra inlägg skrev jag om Pien Brewpub, även på lördagen besöktes Pien men denna gång deras butik och bar. Ett ställe som ligger mitt i smeten. (ibland är Googles förslag på hur man ska gå lite lustiga, givetvis gick jag direkt till vänster från Marski och korsade Mannerheimvägen lite senare. Man måste tillåta sig att vara lite rebell ibland.)

Har varit på Pien Shop tidigare och som vanligt hade de ett fint utbud av diverse godsaker. Hade kunnat sitta där i många timmar men det köptes bara en smoothie. Det var i alla fall vad jag först trodde men det var en öl, ni behöver ej vara oroliga.  

 

Kings Everything Peach verkligen både doftade och smakade mycket persika. En bra start på dagen. 

Lunchen intogs på Ravintola Fat Lizard som inte låg långt borta, faktum är att från hotellets fönster kunde jag se stället. Mitt premiärbesök, en relativt stor inrättning visade det sig vara.

 

Lite lustigt nog hade de inte en egna toaletter utan de delades med andra etablissemang. En kod fick man be om för att nyttja nämnda faciliteter. 

Nåväl, 18 öl på fat fanns det. Givetvis många från Fat Lizard Brewing men det fanns även gästöl. Burkar och flaskor fanns det också men dom hoppade jag helt över. 

 

Tre Fat Lizard provades liksom två andra finska öl samt en avslutande tjeck. Ok eller bättre öl än så genom hela linjen. 

 

Lunchen var inte alls fel, det är verkligen alldeles för sällan jag äter sik. Minns med glädje hur morfar rökte sik i den hemmagjorda fiskröken, det var verkligen tider det. 

 

Nu måste jag tänka efter, vad gjorde jag efter lunchen? Just ja, hade stämt möte med en gammal vän som jag inte träffat sedan 2019, alltid kul att umgås med sjuksköterskan som talar så fin finlandssvenska.

 

One Pint Pub är ett ställe som bör besökas då man är i Helsingfors, förut var stället rejält insuttet med roliga stammisar. De hade även några unika öl från Cantillon, gjorda speciellt för stället. Promenaden till One Pint tog runt 20 minuter, på vägen passerades det gröna huset som jag alltid blir smått fascinerad av. 

Några unika öl från Cantillon har de inte haft på länge, dessutom har en uppfräschning skett men trots det är det svårt att inte trivas på One Pint Pub. Utomhus satt det en del folk men inne var det tomt.

Frågade damen bakom baren varför det var så tomt, det är ju ändå lördag? Hon sa att det är pandemin som ställer till det. Inte alls många ölturister dessutom mest folk från närområdet som gästar stället i dessa tider.

 

Apropå närområdet, det kom ett elegant äldre par som med bestämda steg satte sig på uteserveringen. Båda två drack de Lonkero. (ibland känns Lonkero som Finlands nationaldryck nummer ett)

En mindre trevlig incident var då en drogad (?) hundägare blev nekad service. Han blev arg och kastade ett tomt ölglas i backen. (stackars hund att behöva stå ut med en sådan husse)

 

Linden Vive La France och Malmgård Alpos IPA var vad som dracks. Båda två helt ok, den sistnämnda en småtrevlig IPA av den gamla sorten. Ett liknande stammisställe skulle jag gärna ha nära hemmet. 

På vägen tillbaka mot city passerades Mikkeller Helsinki, klart att det blev ett stopp där också. Väldigt lugnt var det, märkligt nog kände bartendern igen mig trots att jag inte varit där på två år.

 

På Mikkeller läppjades det på smått och gott. Mikkeller Baghaven Art of Decadence Blend 2 vann mitt förstapris, inte alls pjåkig. 

 

Till Olutravintola Pikkulintu Ruistopuisto tog det hela tre minuter att gå. Inget fel att besöka ställen som man varit på förut även om det förstås alltid är minst lika roligt att bekanta sig med nya ställen.

Samma charm som gamla Pikkulintu ute i förorten har inte det nya stället men det är ändå stabilt. Kul förresten med namnet Olutravintola (ölrestaurang), man kan ju tro att de har mat men se det har de inte. Det är öl och whisky som man inmundigar. Fullt logiskt namn med andra ord.

 

Kunde inte undvika att dricka en Espoon Oma Panimo Cheers From Mellsten. Jag gjorde grundutbildningen på KA1 i Vaxholm, sedan tillbringades stora delar av tiden ute på Mellsten. (det är dock skillnad på Mellsten och Mellsten)

Fick tips av madame att inte missa ett besök på Rööperin Hopstop. Ännu ett bra ställe i Helsingfors visade det sig vara. En kombination av bar, shop och deli. 

 

Den unga damen bakom baren var fantastiskt trevlig, hon kan nog ta priset som det absolut trevligaste bartendern som jag någonsin kommit i kontakt med. Skrattade och skämtade mest hela tiden. 

 

Det kom även in några gäster från Japan. (hur kan jag veta att de var japaner? Dels så avslöjar oftast klädseln det men enklast är förstås att lyssna på vilket språk de talar, japanska är lätt att känna igen även för en byfåne som undertecknad)

Då klockan passerat 22 ville japanerna beställa en runda till men de hade missat de tillfälliga lagarna om utskänkning, efter 22 gick det inte att beställa. Men bartendern skötte det fint och alla bara skrattade. 

Mitt ölsug hade mattats men en Tornion Lapland Pils dracks. Köpte den mest för namnets skull, eller rättare sagt för bryggeriets skull. Barndomens somrar tillbringades som bekant uppe i Tornedalen. 

Smakade även på Tuju Pyöveli som inte alls var tokig, en rätt klassisk Imperial stout som inte kändes för söt.  

Ännu en mycket trevlig dag som avslutades med några rumsöl på Marski.