Vår första kväll i Chicago, det vill säga kvällen innan hade vi noterat på Howells & Hood att de på fredagen klockan 16:00 skulle släppa Bells Hopslam Ale på fat. Hopslam hade jag inte druckit på flera år så det kändes givet att börja eftermiddags/kvällspasset på Howells & Hood.
Vi var där lite innan 16:00 så jag började med en öl från Sri Lanka av alla ställen. Nu är inte Lion Stout vilket öl som helst utan det är en riktigt trevlig stout. Smått fascinerande att ölet är från nämnda Sri Lanka. Kul att äntligen ha fått prova den då jag genom åren hört en hel del positivt om den.
Tom fick sin Hopslam lite innan 16:00 och jag var inte sen att haka på. Vilken fantastisk öl det är! Så himla mycket härlig färskt frukt i den, så mycket bättre kan inte en DIPA bli. I min bok är det ytterst få som slår den, om än någon. Russian River Pliny The Younger gör det inte. Otroligt egentligen att man kan bli så exalterad av en öl. Borde nästan omgående gå och köpa två hundar, Ben och Slam.
Det vattnas rejält om snålvattnet då jag skriver dessa rader, kan fortfarande känna doften och smaken av den ljuvliga nektar som fick namnet Hopslam. Med skatt kostade ett glas 10 dollar. Som tidigare nämnt är USA prisvärt trots den rätt höga dollarkursen. Men ni som ska dit, glöm inte att ge dricks. En dollar per öl brukar vara standard.
Den långa kvällssittningen körde vi på ett ställe som jag tidigare besökte 2011, Local Option, beläget runt 15 minuter med bil från Michigan Avenue. (den stora "turistgatan") 2011 tyckte jag att Local Option var det bästa av de besökta ställena, lugnt och med ett trevligt utbud av öl.
Nu var det långtifrån lugnt, rockmusiken den dånade så att det var svårt att prata. Mirakulöst nog lyckades vi få ett bord för fyra nästan direkt efter att vi klivit in trots att salongen var riktigt välfylld. Liraren som tog hand om oss var en skön prick som hade varit i Europa och i synnerhet då Norden. Servicen den var oklanderlig hela kvällen, vi var alla tämligen påverkade av det stabila intaget av öl under dagen men det var inget hinder för att beställa flera öl. Så länge man sköter sig så är det så det ska vara enligt mig.
Dagen till ära hade de en massa nya öl från Pipeworks, både på fat och flaska. Några av dessa var samarbeten mellan Pipeworks/Local Option.
Av bara farten började besöket med en Pipeworks Hello vilket är en Imperial Porter. Rätt trevlig utan att direkt briljera på något sätt. Detta tycktes bli en kväll då ölens alkoholhalt var ointressant, nästa beställning blev en DIPA, Pipeworks Something Hoppy This Way Comes. Även det en god öl som dock saknade det där lilla extra som gör att jag minns ölet långt senare.
Maten på Local Option var godkänd men inte det bästa jag ätit då det kommer till pubmat. Åt typ varma mackor med sallad, Grilled Cheese and Bacon. Vet inte riktigt vad jag hade för inställning på kamaren, många av bilderna ser rätt röda ut.
En öl som smakade rätt trist provades också, Alvinne Cuvée Freddy. Vinäger, lakrits, ek i en inte alltför perfekt balans. Three Floyds Alien Porter var betydligt bättre även om Three Floyds kan bättre än så.
Local Option/Pipeworks Rohrwerker kändes som en stabil Barley Wine. Trevlig tjock munkänsla och en behaglig värmande alkohol. Drygt 10% och serverades i ett glas som uppskattningsvis var på 0,3 liter. Är osäker på om vi ens frågade om de serverade öl i mindre glas, tror faktiskt inte att de gör det.
En väldigt kul kväll var det med gott sällskap, skrattattacker och en hel del dråpliga kommentarer. Precis som det ska vara. En kväll att minnas som man säger.
Nu blev det ingen extremt sen kväll ute på stan. Själv kände jag mig rätt seg så det var skönt att retirera tillbaka till hotellet. Väl där blev det en sista öl innan nattvilan.
Founders Pale Ale hade jag tidigare inte stiftat bekantskap med. Visade sig vara frisk och lättdrucken. En sådan där öl man rätt gärna skulle kunna ha i kylen tämligen ofta då den är såpass snäll men ändå med en hel del smak.
.JPG)
