Måndag 19/2 i San Diego. AleSmith, Mikkeller, Ballast Point, Pliny The Younger

Den tredje måndagen i februari är en röd dag i USA då man "firar" Presidents' Day, eller närmare bestämt firar man Förenta Staternas första president, George Washingtons födelsedag.

En ung Lyft-förare visste inte riktigt vad det var man firade, han tyckte mest att det var skönt att vara ledig från sitt ordinarie jobb på en måndag. För egen del skänkte jag en tanke åt den den legendariska finska presidenten Urho Kekkonen.

Apropå Kekkonen, jag älskar storyn från 1960-talet då den finske presidenten skulle över till Luleå för att bada bastu hos den legendariske landshövdingen i Norrbotten, Ragnar Lassinantti. (båda herrarna var stora bastuentusiaster). Innan Kekkonen skulle över till Sverige övernattade han hos en god vän på den finska sidan, husmanskosten var utsökt liksom de otaliga snapsarna. Dagen efter skulle kvällsvärden ro över presidenten över Torne Älv till Sverige där en bil väntade för vidare färd till Luleå. Kekkonen var inte i sitt bästa skick efter drickandet kvällen innan så han beordrades att ligga i båtens botten, flytvästar var inget som användes på den tiden. Under roddturen hördes Kekkonen hela tiden säga: "Anna minunki soutaa, anna minunki soutaa". (lår mig också ro, låt mig också ro)

Det märktes knappt alls att det var en röd dag, alla ställen som vi besökte var öppna som vanligt och någon trängsel var det inte på något av ställena förutom på ett.

Måndagen bjöd på en favorit i repris från förra året, nämligen det ack så trevliga "Miramarrundan". Knappt 20 minuter norrut med bil från hotellet ligger området Miramar som förr mest var känt för flygbasen. Flyg i all ära men vårt fokus låg på några av de bryggerier som ligger i området, för bryggerier finns det gott om.

Precis som förra året börjades det på Alesmith som öppnar 11:00. Lokalen var sig lik dock hade de öppnat upp mellan shoppen och den stora och luftiga salen där man står eller sitter och dricker öl.

Basutbudet var ganska standardmässigt även om det blev en AleSmith Speedway Stout - Thai som jag tidigare inte smakat. Befarade att den skulle smaka för mycket "Thailand" men så var inte fallet. Balanserad och med milda kryddor, choklad och kokos. AleSmith IPA dricker jag inte så ofta men är man på källan måste man förstås göra det, god lirare måste jag säga då den är färsk och fin.

Förra året fick vi gå in in det lilla rummet Anvil & Stave där det bara serveras fatlagrade varianter av öl från AleSmith. Nu var rummet stängt men det gick fint att beställa därifrån och dricka i det stora rummet istället.

Inte varje dag jag dricker tre nya varianter på Speedway Stout men nu blev det verklighet då Speedway Stout Double Barrel och Speedway Stout Rye Barrel Aged -Vietnamese gick att beställa. Båda två var väldigt goda, ja AleSmith är verkligen mästare på att göra svarta och fint balanserade öl.

Av bara farten blev det även en AleSmith Old Rumskull (Rum Barrel) som smakade riktigt fint även den, en Barley Wine lagrad på romfat. Hade suttit perfekt här hemma där Kung Bore visar vem som har makten över oss stackars människor. (ge dock inte upp gott folk, våren den kommer även i år liksom alla andra år)

Minst sagt nöjda med besöket men det fanns andra ställen att besöka. Vi följde samma rutt som förra året så Mikkeller San Diego var nästa anhalt.

Gillar Mikkeller i SD, fräscht och lugnt tidigt på dagen. Kul också att sitta på en Mikkellerbar som har ett eget aktivt bryggeri. Utbudet är bra och varierat, nio nya hann jag smaka. Ölen säljs i mindre glas om man föredrar det så går fint att beta av några om man tycker att det är skoj.

Vinnaren av de provade ölen blev Mikkeller San Diego Marathon Man. Förstås väldigt fräsch med trevliga humletoner, tropisk frukt och lite gräs i avslutningen.

Vi höll oss till farleden och knallade till Ballast Point som ligger ungefär 20 minuter till fots från Mikkeller. Det är verkligen en mycket stor och imponerande anläggning. Då man kommer in möts man av en reception där de undrar om man vill sitta i baren eller i restaurangen?

Sistnämnda blev vårt val då det var hög tid för en sen lunch. Tacos blev det för oss alla, i mitt tycke goda om än inte fantastiska. Något högtidligt vill jag påstå att mina egna röror som jag gör hemma smakar godare än det vi fick på Ballast Point.

Öllistan är lång och den innehåller en hel del "experimentöl". Vi beställde halva glas efter maten så det blev att jag provade 12 nya. Slank även ner några som jag provat förut.

Blandad kvalitet på ölen, vissa var inte sådär väldans goda som Ballast Point Thai Chili Wahoo som smakade för mycket ingefära. Nya Ballast Point Aloha Sculpin nådde inte upp till originalet.

De godaste ölen enligt mig var Ballast Point Sour Wench - Raspberry och Ballast Point Sour Wench - Blackberry. Båda var trevligt uppfriskande och med tydliga toner av respektive bär.

Inte långt från Ballast Point ligger Pure Project och Amplified Ale Works vägg i vägg. Vi började på ett fullsatt Pure Project där vi bara orkade med en varsin öl. De är lite smått hypade med sina välhumlade öl så jag passade på att dricka en DIPA som heter Pure Project/Finback Songs of the Deep som smakade gott.

På Amplified var vi de enda gästerna, inte så skoj det heller kanske men föredrar ändå att kunna sitta än att behöva stå och trängas som det var på Pure Project. (noterbart var att det var likadant förra året, fullt på Pure Project men tomt på Amplified)

Sex olika öl provades på Amplified, samtliga fick godkänt men få av dem var värda att minnas. Amplified Ale Works Check Your Hops var den bästa enligt mig, ganska gott med grapefrukten och humlen i det ölet.

Vid det här laget hade det blivit kväll. Något som jag reflekterade över redan förra året i SD är att gatubelysningen inte är den effektivaste. (sparar de el tro?) Gäller alltså att titta vart man går så att man inte snubblar.

Vi klarade oss helskinnade till Duck Foot som även det ligger i närheten. I baren jobbade en väldigt skön lirare som skämtade friskt med oss. Ölen på Duck Foot var godare än på Amplified, två var blev det. Här var det en Imperial Porter, Duck Foot London Calling (nä, jag har aldrig varit i London) som jag gillade mest. Mild och behaglig med mjuka rostade toner.

Förra året besöktes samtliga ovanstående ställen plus att vi hann med Green Flash men det fick vi hoppa över i år då de inte skulle ha öppet så länge till.

Hmmm, vad göra istället? Vi var sugna på några öl till. Äh, en Lyft till Toronado som fungerar alla dygnets timmar.

Var en tämligen lugn måndagkväll på Toronado och vad fanns på tavlan? (vi hade inte kikat på förhand) Jodå, förutom den vanliga Russian River Pliny The Elder fanns även Pliny The Younger på fat.

Tack, tack, givetvis blev det ett varsitt glas av det ack så extremt hypade ölet som bryggeriet i Santa Rosa bara släpper under några veckor varje år. Då vi var i Santa Rosa 2014 fick vi köa i sex timmar innan vi fick komma in och dricka ölet.

Nu var det alltså att bara gå in på Toronado, direkt gå fram och beställa och sedan sätta sig vid baren och dricka det hela. God öl är det men inte det bästa. Fyra av fem i betyg hade den fått av mig på måndagen.

Något som var ännu lite godare fanns också på fat nämligen Lost Abbey Cable Car. Den hade jag en gång tidigare druckit på flaska, nämligen på Toronado i San Francisco 2016, då kostade en flaska 80 dollar. Ett glas i SD kostade 10 dollar. Väldigt trevligt öl, borde alltid stå några flaskor i kylen hemma. (gärna då av olika årgångar)

Folk klagar så ofta på måndagar, jag håller ej med. För hur ofta kan man i all enkelhet efter varandra dricka Pliny The Younger och Cable Car på fat?

På vägen tillbaka till hotellet stannade vi på Dennys för en sen kvällsmåltid. Jag gillar Dennys då man vill slafsa i sig något riktigt hälsosamt på kvällskvisten. Blev en Chicken Philly Melt som gjorde jobbet med den äran.

En värdig avslutning på kvällen blev en burk Bell's Hopslam som förstås smakade gott. En måndag att minnas.

Onsdag i San Diego, AleSmith, Mikkeller, Ballast Point...

Om tisdagen höll högsta internationella klass så var onsdagen sannerligen inte sämre. Vi började med lite frukost i närheten av hotellet på Taco Bell innan vi tog en Uber till Miramar, en resa som tog lite drygt 20 minuter. Förutom öl är Miramar känt för sin flygbas. (något som verkligen märktes då vi var på de olika bryggerierna då det mest hela tiden flög förbi stridsflygplan och helikoptrar)

Nu var vi inte där för att inspektera dessa jätteinsekter utan istället var det öl som var i fokus, för öl det fanns det. Har fortfarande inte räknat hur många bryggerier det finns i området men AleSmith blev i alla fall vår första anhalt, de öppnade klockan 11:00 men vi fick komma inte lite tidigare än så.

Ett hyfsat stort ställe visade det sig vara. Uteplatsen lockade då solen värmde på rätt rejält, såpass mycket att det till slut var skönt att retirera tillbaka inomhus. Utomhus dracks det bland annat en AleSmith Noël vilket inte kändes som det mest optimala törstsläckarölet, en väldigt söt rackare var det.

Ölen som fanns på fat var stabila, en del av dessa kändes igen sedan tidigare. En för mig ny variant av Speedway Stout fanns, Mokasida Coffee. Förstås betydligt godare än vanligt kaffe.

Det som vi var mest nyfikna på var AleSmith Anvil & Stave, det lilla och "hemliga" Barrel Aged Blending Room. Normalt ska det krävas lösenord och ibland även biljetter men vi klev bara in. Ett litet rum handlade det om, plats för ett dussin personer eller så.

En stackars anställd fick hålla koll på oss. Vi valde att prova allt som fanns tillgängligt, dock testade vi inte att göra några egna blandningar ty någon Karl Kalkyl fanns inte med i gänget.

Ölen som dracks höll riktigt stabil klass, undrar om inte AleSmith Old Numbskull - Bourbon Barrel Aged var den godaste av dessa, jo så var det!

Innan vi lämnade AleSmith gick vi förbi shopen. Det fanns tröjor, kepsar, flaskor, Speedway på burk med mera men då jag är så usel på att att shoppa blev det bara ett klistermärke för en dollar. Det hela fick mig att tänka på ett besök vid Kinesiska muren för många år sedan då en drös med försäljare sålde vykort för ooooneeee doooolllllaaaaaarrr.

AleSmith var riktigt bra men utan Anvil & Stave hade det inte varit fantastiskt bra. Snacka om att vara fartblind eller bortskämd.

Från AleSmith tog det knappt 15 minuter att gå Mikkeller Brewing San Diego. Mikkeller finns på många ställen numera och fler följer senare i år, bland annat på Torshavn (Färöarna) av alla ställen. Det intressanta med Mikkeller SD är dock att det är Mikkellers första egna bryggeri. Lokalerna är AleSmiths gamla.

Precis som på AleSmith var det väldigt lugnt i de väldigt fräscha och hyfsat stora lokalerna. Det kom dock in ett par asiater som drack en öl och hann ta ett par hundra foton som det kändes. Jaja, vägen till lyckan ser olika ut för oss alla.

Tidigare har jag druckit några öl från Mikkeller SD men detta var första gången på "riktigt". Måste säga att ölen höll stabil klass. Det borde kanske inte vara förvånande då en tidigare bryggare från AleSmith numera arbetar åt Mikkeller.

Servicen var förstås riktigt bra, vi fick t o m dela på en burk Mikkeller San Diego / Faction  Queen of Passion, en öl som släpptes nu i lördags (11/2) det vill säga en och en halv vecka efter vårt besök. Väldigt fräsch och frisk öl med mycket färsk passionsfrukt liksom en behaglig syrlighet. Väldigt trevligt och uppskattat, nej vi glömde inte att ge bra med dricks.

Måste säga att jag blev smått imponerad av Mikkeller SD, gillade verkligen att sitta där samtidigt som folk arbetade vid bryggeriet inte många meter från bordet.

Det är smått galet att tänka på det såhär i efterhand men från Mikkeller gick vi till nästa ställe som var Ballast Point Miramar, en riktigt stor anläggning visade sig vara. Ja är man där så inser man att Ballast Point inte är något vanligt litet kvartersbryggeri.

Stället ska vara känt för sin mat så det kändes lämpligt att slå sig ner vid ett bord på den stora uteplatsen och beställa in mat. Jag valde en Flatbread med pepperoni som var god. En klassisk vanlig Sculpin satt fint till den.

Förutom det provades några tämligen udda varianter på Ballast Point Victory at Sea. Tart Cherry, Gingerbread och Peanut Butter. Av dessa var den förstnämnda den bästa, de andra gick mycket väl att dricka men resans godaste öl var de verkligen inte.

Tyckte om Ballast Point Miramar även om stället kände aningen opersonligt då det var så stort. Ölmässigt både ger och tar de som de flesta andra bryggerier.

Från Ballast Point knallade vi vidare mot några ställen som jag inte visste någonting om. Vi började på Pure Project. Ett litet ställe visade det sig vara med ganska så mycket folk. Ölmässigt var det klart stabilt, särskilt deras humlade öl. Mest förtjust blev jag i Pure Project Murklands som är en APA med en massa humle, juice och frukt. Ännu en sådan där fin frukostöl då dagens intag av C-vitamin ska tas. På Pure Project drack jag även mitt livs första "golden stout", det vill säga en Imperial stout som var grumligt gul/orange. Utseendet var klart udda men ölet i sig var gott om än något sött.

Vi funderade på om vi skulle ta en Uber till nästa ställe eller om vi skulle gå, vi valde det sistnämnda. Hela 10 sekunder eller så tog det att gå till Amplified Ale Works. På Pure Project var det som sagt nästan fullt men på Amplified var vi de enda gästerna.

Ett ganska litet ställe var det med helt ok öl. (helt ok öl kanske inte är tillräckligt i San Diego med omnejd?) Blev bara en öl per person innan vi gick vidare till nästa ställe som också låg riktigt nära, Duck Foot Brewing.

På Duck Foot var det rätt stimmigt, publiken var påtagligt ung. Quiz pågick, att de orkar våra storkar. Även här blev det ett kort arbetsbesök eller vad man nu ska kalla det? Ölen var bra men inte spektakulära vill jag minnas.

Till kvällens sista bryggeri var det lite för långt att gå så det fick bli en Uber ännu en gång. Green Flash Brewing hade jag nästan glömt bort så det var bra att Tom tyckte att vi skulle dit.

Det visade sig nämligen vara dagens bästa ställe. En rätt stor lokal där det var ståplats som gällde, typ som en stor mingellokal. En massa fatöl fanns, flera från Alpine Beer Company.

Ölen höll klassen rakt igenom. Stället stängde 21:00 men in i det sista var folk kvar. Gillade verkligen stämningen på Green Flash och de olika ölen, ett ställe som det verkligen är värt att besöka då man är i San Diego. Nästa gång vill jag stanna längre på Green Flash.

Innan det var dags att säga adjö till onsdagen blev det en öl liksom en god mac 'n' cheese på Small Bar som låg sisådär 15 minuter till fots från hotellet. Small Bar var litet och intimt med drygt 40 fatöl. Tänk att ha en sådan kvarterskrog i närheten av hemmet. Ja jävlar, San Diego är San Diego

En lång men mycket rolig onsdag var det, rundan som vi fick uppleva gick verkligen inte av för hackor. Blir nog svårslagen fast man ska aldrig säga aldrig.