lördag 31 mars 2012

Ett sista inlägg om Bryssel



Visst är det alltid lite vemodigt att sätta sig på sin stol och flyga hem, men något som är bra är att det alltid kommer nya resor. Sitter som bäst på och funderar över sommaren och hösten, ser att SAS fortfarande har väldigt prisvärda biljetter till en rad destinationer. Tillbaka till Bryssel vill jag gärna eller varför inte till Amsterdam igen, Berlin? Dricka Altbier i Düsseldorf lockar också, jaja vi får se vad det kan tänkas bli.

Tillbaka till Bryssel och dess ölbutiker. Det är fascinerande att man kan bli mer eller mindre likgiltig då man traskar in i butiker som har minst 500 olika ölsorter, men lite av den känslan fick jag. Både Beer Planet och de Bier Tempel är stabila butiker men båda har sitt fokus på belgiska öl vilket förstås inte är så konstigt. Gillar man att ticka öl fanns det förstås en massa öl men så värst många rariteter fanns det inte. Det är inte riktigt bra att börja bli lite lätt bortskämd.




Öl från Cantillon är självklart bäst att köpa på plats direkt från bryggeriet, i butikerna var priserna det dubbla om inte mer. I helt vanliga matbutiker är priserna nästan skrattretande låga fast utbudet är inte spektakulärt. En stor flaska Lindemans Gueuze Cuvée René för lite drygt 3 EUR är väl rätt ok? Europas bästa ölbutik enligt mig är två, De Bierkoning i Amsterdam och så förstås Ølbutikken i Köpenhamn. Trevligaste servicen har Bierland i Hamburg.



Jag vet inte riktigt varför jag gillar Bryssel så mycket, förmodligen tack vare avsaknaden av "sevärdheter" vilka jag i de flesta fallen ändå bara blir besvikna på, finns förstås vissa undantag som Kinesiska muren. Bryssel är en promenadvänlig, lagom stor stad med ett digert utbud av trevliga restauranger, uteserveringar och så förstås ölställen.




På måndagen hade vi några timmar att slå ihjäl innan det var dags att ta taxin till flygplatsen, ett andra besök blev det till Cantillon för att köpa några glas. Till skillnad mot fredagen hade de nu Cantillon Zwanze 2011 på flaska i den lilla bardelen. Endast 14 EUR för en flaska, där snackar vi en riktig blunder att det inte blev ett köp, fanns helt enkelt ingen plats kvar i resväskan men ändå....sorgligare blir det ju mer jag tänker på det.



Resor kommer jag aldrig att tröttna på, nästa bokade utlandsresa är till Köpenhamn i maj men efter det är det tomt än så länge men känner jag mig själv rätt kommer det att korrigeras snart.

onsdag 28 mars 2012

Chez Moeder Lambic, Bryssel



Första gången som jag var i Bryssel (som ölnörd) var tanken att besöka Chez Moeder Lambic Fontainas i centrala Bryssel, men de hade ännu inte öppnat. För några veckor sedan hade de öppnat, så ett besök var givet särskilt då det bara var en 10-minuters promenad från hotellet.

Chez Moeder Lambic Fontainas är alltså ett modernt ställe med 46 öl på fat samt runt 150 på flaska. Deras nisch är lambic, räknade jag rätt hade de bland annat femton olika öl från Cantillon på flaska. Förutom enklare tallrikar med ost, korv och liknande hade de ingen mat. Bra öppettider, 11:00-01:00, på fredagar och lördagar stänger de 02:00.



När vi tittade in på fredagskvällen var det rätt mycket folk men inte fullsatt så vi fick ett bord utan problem. Cantillon Mamouche har jag tidigare druckit men inte under namnet Cantillon Zwanze 2009. Det var nämligen så ölet hette innan Cantillon bestämde sig för att fortsätta brygga ölet. Zwanze 2009 var förstås väldigt lik Cantillon Mamouche, fast med en något nertonad smak och doft av fläder. Den minst välsmakande (för att uttrycka mig diplomatiskt) av de olika ölen från Cantillon som jag druckit.



Italiensk öl dricker jag sannerligen inte ofta trots att Italien är ett på många sätt intressant ölland. Birrificio Toccalmatto var för mig ett helt okänt bryggeri, numera vet jag att bryggeriet är ett par år gammalt, att de är belägna i Fidenza vilket ligger i närheten av Parma. Vet också att de kan göra stabil öl. Toccalmatto Rude Boy IPA var en helt ok Black IPA. Aromen var inte så intensiv men det fanns förstås humle, gräs och en lätt rostad ton. Smaken stabil utan att vara explosiv på något sätt. Jordgubbssylt, rostad malt, lite lakrits, humle och karamell. Kroppen var medel liksom halten kolsyra.



Sista ölet under besöket blev en Gueuze Tilquin, fatvarianten. En skillnad mot flaskvarianten är alkoholhalten, 4,8% kontra 6%. God gueuze helt klart, men jag föredrar nog trots allt flaskvarianten. Vet inte riktigt varför men den kändes smakrikare på något sätt.



Tidigare på dagen besökte vi Brasserie Cantillon, noterbart från fredagskvällen på Chez Moeder Lambic är att det tycks vara lite av ett stammisställe för personal från just Cantillon. Åtminstone tre personer därifrån kände jag igen. Jag förstår dem ty det är ett väldigt trevligt ställe.



En perfekt avslutning på söndagen och för hela Brysselvistelsen blev ytterligare ett besök på Chez Moeder Lambic. Jämfört med fredagen var det inte alls lika många i lokalen, det var riktigt lugnt sådär kring 21 på aftonen.



Jag har länge velat provat Cantillon Zwanze 2008, det första "Zwanze-ölet" från Cantillon. För den som inte vet innebär Zwanze en öppen bryggdag på bryggeriet då vem som helst är välkommen in för medverka i bryggningen. Varje år ska en ny ingrediens användas i ölet, premiäråret 2008 använder rabarber.

Cantillon Zwanze 2008 är alltså en rabarberlambic, det kändes mycket trevligt att få bjuda grabbarna och mig på en flaska.




Cantillon Zwanze 2008 innebar öl nummer 30 från Cantillon som jag satt betyg på, en värdig sådan. Kan inte påstå att jag kände mycket av rabarbern i ölet, nä det påminde mer om en elegant gueuze. Väldigt trevlig öl som var mycket lättdrucken och skön på något sätt. Avslutningen var väldigt torr.



Äran att bli det sista ölet blev en till italienare, Toccalmatto Surfing Hop Imperial IPA. Mycket ananas i doften liksom spår av gräs och kola. Rejält bitter smak men mycket humle och lite lakrits. Lång och trevlig eftersmak, god öl!

En sista notering från Chez Moeder Lambic är att det gäller att inte vifta alltför mycket då man besöker herrarnas eftersom man kunde se rakt in.

måndag 26 mars 2012

De Heeren van Liedekercke



Dags att fortsätta att skriva några rader om Bryssel med omnejd. Lördagen tillbringades som jag tidigare skrivit om på Kulminator i Antwerpen, ett antal timmar på söndagen tillbringades på De Heeren van Liedekercke i den lilla orten Liedekercke som ligger ungefär 30 minuter med tåg samt en kvarts promenad från Bryssel. Jag hade hört en hel del intressant om så det skulle naturligtvis bli spännande med att besök.



Är det bara jag som alltid tycker att det är lika spännande att öppna dörren till ett ställe som man tidigare inte varit på? Man vet aldrig vad som väntar därinne. De Heeren van Liedekercke öppnar 12:30 på söndagar, vi var där ungefär kring 13:00, då var det mer eller mindre fullsatt. Vi fick sätta och vid bardelen då själva restaurangavdelningen var fullsatt. (det kan vara en idé att boka bord med andra ord) Vi möttes av en rustik värdshusmiljö, mycket inslag av träd. Det var blandad ålder, unga som gamla men det härliga var att alla drack öl. Det är inte svårt att bli själaglad i Belgien, tittar man på en vanlig ordinär uteservering kan man se yngre kvinnor i 20-årsåldern sitta och dricka öl från typ Chimay, det samma ser man något äldre vithåriga damer göra. Något liknande existerar knappt i Sverige.




En av anledningarna till att vi överhuvudtaget åkte till Liedekercke var att De Heeren van Liedekercke hade ölet Cantillon Crianza Helena. En unik Cantillon som togs fram som en hyllning till just ägarna på De Heeren van Liedekercke, nämligen då deras dotter Helena föddes i oktober 2008. Tänk att få ett barn som får en alldeles egen öl från Cantillon. Vad är en adelstitel, spel i ett a-landslag eller liknande i jämförelse? Förstås ingenting!



En flaska Crianza Helena kostade 50 EUR, man kunde även köpa med sig en flaska och då var priset 70 EUR. Vi valde att dela en flaska på plats, fick räcka så. Fast det är klart, hade man köpt med sig en flaska eller två så hade man sedan kunnat sälja dem på E-bay för det dubbla, men men det är inget som jag varken orkar eller vill hålla på med.

Cantillon Crianza Helena smakade inte helt otippat alldeles förträffligt. Torr och fint balanserad med mycket gröna äpplen. Jag upplevde en touch i ölet som var lite utmärkande, förmodligen konjak från lagringen i just konjaksfat. Verkligen ett fint hantverke som jag är nöjd över att äntligen fått smaka. Det blir svårare och svårare att hitta öl från Cantillon som jag tidigare inte nosat och smakat på. Lite ytterligare information om Crianza Helena. Det är en blandning av tre olika årgångar lambic, fat ett från 2005 på (konjaksfat), fat två från 2006 (Bordeauxfat) samt fat tre från 2007 (barriquefat). Flaskorna buteljerade 26/6 2008. Som tidigare nämnt föddes Helena i oktober 2008.

Lunch var förstås en god idé, jag passade på att prova belgisk husmanskost i form av "Stoemp". Anrättningen hittas även i Nederländerna. Det är en mos/röra av potatis, morötter och andra rotsaker. Till min rätt ingick även hemmagjorda korvar samt bacon liksom stark senap. Såg inte vackert ut men smakade bra. Framförallt var det rejält mättande.



Maten sköljdes ner av ställets husöl, Den Herberg Sodalitas. Det var en överraskande god Golden Ale. Frisk och fruktig, passade bra till maten tyckte jag.



Precis som Kulminator har De Heeren van Liedekercke en intressant öllista med många öl som man gärna hade velat prova. Framförallt hade de många olika lambics, några från bryggerier som inte längre finns.



Nå, en sak i taget. Till vårt bord beställdes Westvleteren Blond, Rodenbach Alexander och Rodenbach Vin de Céréale.




Måste säga att jag inte blev sådär vidare imponerad av Westvleteren Blond, drickbar absolut men jag tyckte att den hade för mycket parfym samt även en något udda, lätt unken ton av något som jag inte riktigt blev klok på.

En liten flaska (25cl) Rodenbach Alexander (anno 1998) kostade 35 EUR, utan att blinka säger jag att ölet var värt varenda ynka euro. Doften var alldeles fantastisk, magnifik, makalös, gudomlig, ja jag skulle kunna fortsätta länge. Verkligen en sagolik öl att sitta och dofta på. Underbart vinös och härlig, söt och ljuvlig. Att jag inte köpte hem en flaska, alltför ofta är inte hjärnan riktigt med.



På Ratebeer har jag snart satt betyg på 1700 öl, Rodenbach Alexander fick betyget 4.7/5, ett av de högsta jag gett ett öl. Jag kunde inte annat än att bli kär i Alexander. Liksom doften var smaken väldigt, väldigt trevlig. Mycket körsbär, "källare", vinös, rätt söt och lätt syrlig. Perfekt dessertöl, ja jag hade kunnat sitta länge och smuttat på det ölet. Underbart att jag fortfarande kan bli lite lätt rörd över en såpass banal sak som en liten flaska öl.

Rodenbach Vin de Céréale var också den väldigt sympatisk. Syrligare än Alexander och inte riktigt lika elegant. Tuffare och fränare helt enkelt, men skulle förstås utan att blinka kunna det ölet igen.

Som avslutning på vårt besök på De Heeren van Liedekercke beställde vi in tre olika lambic. Två av dem från bryggerier som inte längre existerar, ja det var inte så lätt att ens hitta någon information om dem på internet. Av de tre ölen lever De Neve Gueuze fortfarande kvar. Vårt exemplar var från det sena 1980-talet.



Både doften och smaken var rejält syrlig med en hel del inslag av trä, frukt och källare. Ölet överraskade och hade åldrats med stor värdighet. Kul!

Kriek Breughel hittade jag nästan ingen information om. Vår flaska var från 1991. Undrar bryggeriet lades ner? Måste helt klart försöka titta vidare på det. Finns det någon bok med historiska belgiska bryggerier? För den intresserade kan jag nämna att flaskan kostade 15 EUR. (37,5cl)



Det var inte många spår av körsbär kvar. Ingen syrlighet och ingen kolsyra men ändå en trevlig öl att dricka. Påminde mycket om saft. Förstås flera ljusår från "ursprungsölet" men det är ännu ett bevis på att man inte blir magsjuk av gammal öl.

Sista ölet blev Wets Gueuze, flaskan från 1990. Enligt uppgift var Wets ett stabilt bryggeri som tyvärr lade ner verksamheten någon gång på 1980-talet, men ölen kontraktbryggdes i ytterligare år.

Tyvärr var Wets Gueuze det sämsta av de tre ölen som vi avslutade vårt besök på De Heeren van Liedekercke med. Kändes "avslagen" med en svag syrlighet kvar. Trött och tunn. Tyckte mig uppleva en svag ton av rök i ölet.

De Heeren van Liedekercke är ett sympatiskt ställe som är väl värt ett besök. Fördelen med Belgien är att landet är så litet att det inte är några krångel att åka runt och besöka olika ställen om man som vi hade basen i Bryssel.

Vårt besök kostade 197,50 EUR, då fick vi alltså en unik Cantillon, ett antal gamla lambic, två av dem från bryggerier som inte inte funnits på drygt 20 år, god och mättande mat, andra öl plus förstås Alexander, Rodenbach Alexander. Snacka om ett mästerverk av Guds nåde!

torsdag 22 mars 2012

Pubologi igår

Herr Silenzi och jag ska köra en kul grej varje månad i ett års tid, det är nämligen som så att ena månaden bjuder han mig på en måltid ute på stan, sedan är det min tur att bjuda och så ska vi alltså hålla på i 12 månader. Vilket ställe det blir kommer att vara en hemlighet för den andre. Igår besöktes Pubologi i Gamla stan. Fat & Flaska var där för en tid sedan och gillade inte riktigt hur de behandlade ölen. Återkommer till det.

I väntan på att Silenzi skulle jobba färdigt passade jag på att besöka Akkurat lite snabbt sådär. Det känns som att det numera kommer ett nytt öl från Skebo Bruksbryggeri varje månad, igår passade jag på att dricka deras nya Skebo Ale Igen.



Ölen från Skebo blir bara bättre och bättre, detta öl var inget undantag. Visst, det handlar inte om en smakexplosion men det handlar om väldigt drickvänliga öl. Skebo Ale Igen var välbalanserad, brödig med inslag av frukt. Kanske något sötare än andra liknande öl från Skebo men det störde inte nämnvärt.

Nå, efter det ölet var det läge att traska ner till Gamla stan, ni som kan ert Stockholm vet att det inte är många meter att gå innan man är framme.

Pubologi har jag hört mycket gott om, det är en modern gastropub med tämligen avancerad mat och åtta olika öl på fat som byts ut så fort ett fat tar slut. Lokalen är liten, ett litet bord vid fönstret, sedan två tvåmannabord längs ena väggen förutom långbordet i centrum av lokalen. Runt 30 sittplatser om jag räknade rätt. Egentligen hade jag velat prova deras beryktade hamburgare på 300 gr men tyvärr var den borttagen ur menyn. Istället fick man välja mellan ett antal halvportioner av olika anrättningar. En tallrik gick på 175:-, två på 330:- osv.

Jag började med en Hamburguesa Especial:




Behöver jag ens nämna att det smakade alldeles förträffligt. Köttet var sagolikt gott vill jag lova.

Som andra tallrik beställde jag en La Vache & Les Oignons:




Ojoj, det där hängmörade köttet från Svartådalen och de olika varianterna av lök, helt superbt!

Nu var jag sådär nöjd som man bara kan bli av riktigt god mat så en liten efterrätt var en perfekt avslutning. Och vilken efterrätt sedan!

Pubologi Eton Mess, italiensk maräng....




Utan tvekan bland de godaste efterrätter jag någonsin ätit, kanske den godaste. En perfekt balans mellan det söta och det syrliga. Hallonmarmeladen, ja hallonmarmeladen!

Hur var det då med ölen? Åtta olika på fat som sagt, igår fanns Birra Moretti, Stallhagen Brown Ale, Flying Dog Old Scratch Amber, Bödeln IPA, Paulaner Hefe, Omnipollo Leon, Mikkeller The American Dream och slutligen De Molen Imperial Stout.

Ölen kostade mellan 70 till 84 kronor för 25 cl och 120-130 för 40 cl. Jag drack Stallhagen Brown Ale vilken var ok men lite väl tunn. Till efterrätten blev den en De Molen Imperial Stout, vilket jag är osäker på vad som menas med det. Mig veterligen har inte De Molen ett öl som bara heter Imperial Stout.

Håller med om att ölen kunde ha getts lite mer respekt, veteöl serverad i ett vinglas med en liten skumkrona är kanske inte det mest optimala. Fast å andra sidan var maten så underbar att det mesta går att förlåta. Men till Pubologi går man alltså inte främst för ölens skull. Vin, kan man dricka det?

onsdag 21 mars 2012

Kulminator i lördags



I lördags besöktes det smått mytomspunna Kulminator i Antwerpen, mitt andra besök på det stället. Första var i oktober 2009. Det kändes som att komma hem. Rörigt, gamla flaskor, blommor, ölbackar och annat lite här och där i den trånga och lätt dammiga lokalen. Stället drivs att ett par som börjar närma sig 70 år, Dirk Van Dyck och hans fru Leen. Kulminator har öppet mellan 16:00-00:00 på lördagar, Eddan, Eirik och jag passade på att vara där precis då de öppnade. Värt att notera är att det tar ungefär 30 minuter att åka tåg mellan Bryssel och Antwerpen, sedan får man promenera i ungefär 15 minuter för att nå Kulminator. Förvörigt är Antwerpen en trevlig stad, trevligare än Bryssel enligt mig. Undrar om jag inte ska stanna där i minst en natt nästa gång? Ha Antwerpen som bas istället för Bryssel, hmmmm kanske.

Den gode Dirk har ett rykte om sig att inte ha gått någon charmkurs i sitt liv, och det stämmer vill jag lova. Hans fru var vänlig under hela besöket, det är hon som serverar gästerna alla ölen. Dirk sade inte ett ord till oss under de sex timmar som vi satt i salongen, inte ens då han passerade vårt bord vid några tillfällen.

Det vore att överdriva att kalla det för en religiös upplevelse, men onekligen är det med en viss respekt som man tar an öllistan. Närmare 50 sidor med en massa öl.




Inte lätt att veta vilket öl som skulle beställas in som nummer ett men det blev en De Dolle Stille Nacht Special Reserva 2005, vilket är en Belgian Strong Ale som bryggdes 2005 precis som namnet avslöjar.



Till en början undrade jag vad det var som fanns i glaset, ölet doftade jord, särskilt då blomjord. Mycket kola och en lätt syrlighet. Fanns även honung, torkad frukt, jäst och malt. Jag upplevde smaken som bättre än doften. Ölet växte från att i början bara varit tämligen udda.

3.8/5

Öl nummer två var helt annorlunda, Rodenbach Redbach.



Ölet är på 3,5%. Smakade väldigt mycket som "körsbärssaft", oerhört lättdrucken. Skulle säkert vara perfekt på sommaren, men tyvärr går ölet knappt att få tag på längre.

3.5/5

Delhaize Krieken Lambic 2005 (Timmermans Kriek Nouveau Lambic) beställdes också in.



Lättdrucken historia även denna, en rätt typisk sötad lambic. Smakade sött liksom körsbär och mandelkakor. Inte dålig men inte heller alltför spännande.

3/5

Nästa öl däremot var aningen intressantare, ölet var från 1987. Ja det är det som är grejen med ett besök på Kulminator, att beställa in gamla öl som knappt går att hitta på något annat ställe. Eylenbosch Framboise Cuvee Speciale är ett sådant öl. 10 EUR kostade en flaska med 37,5 cl vätska.



Måste säga att det är fascinerande, ölet var mer än drickbart. Visst, ingen syrlighet och kolsyra kvar men det fanns spår av hallon. Väldigt saftlik karaktär även på detta öl. Löjligt lättdrucken öl. Men det är verkligen en märklig känsla att dricka ett öl från ett sedan länge hädangånget bryggeri. Det är verkligen synd att Eylenbosch inte längre finns kvar, det bryggeriet verkar ha varit väldigt bra.

4/5

Hanssens Oude Gueuze var det första gången som jag drack, okänt årtal på denna.



Frisk och god Gueuze, fint syrlig med smak av frukt, träd och gröna äpplen. Måste verkligen försaka dricka fler öl från Hanssens, de känns lite underskattade.

3.8/5

Klosteröl dricker jag väldigt sällan, en av dem är Westmalle Tripel. Oftast upplever jag dem som lite "jobbiga" att dricka. Ölet i lördags var från 2003 och kändes snällare jämfört med en färsk Westmalle Tripel.



En hel del torkad frukt, lite alkohol samt toner av gräs. Kroppen var rejäl och fyllig. Verkar helt klart som att ölet vinner på lagring, men hur många år är det svårt att veta.

3.7/5

Belle-Vue Gueuze tillhör inte eliten av gueuzerna men det är alltid skoj att prova en med många år på nacken, anno 1987 på den som vi beställde in.



Nja, ölet var inget märkvärdigt. Svag doft och smak, smakade mest kola tyckte jag. Ingen syrlighet eller kolsyra. Bara att glömma och gå vidare.

2.4/5

Nästa öl tvekade jag om den ens var värd att beställa in annat än i utbildningssyfte. Jag snackar om ett stycke veteöl från 1989, EKU Hefe-Weissbier Dunkel.



23 år gammal veteöl, är det ens möjligt? Undrar om inte det var kvällens största överraskning, ok det fanns inga bananspår kvar men däremot var ölet förvånansvärt drickvänligt. En hel kolsyra kvar, torkad frukt, jäst, karamell och spår av portvin. Givetvis långtifrån den ursprungliga smaken men ändå väldigt kul att ha provat.

3.4/5

Vi satt längst in i den lilla lokalen (de har ungefär 40 sittplatser), från vårt läge kunde vi se in i ölförrådet, ja den synliga delen av den. Det var fint att kunna se hur Dirk gick in i hans älskade ölförråd för att plocka flaskor. Snacka om given plats för den eviga vilan, om det nu är möjligt.



Vi fortsatte med vår älskade sysselsättning, att pimpla bira.




Varken Margriet (Anker Blond) eller Vicardin Tripel Gueuze går till historien som de mest intressanta öl jag druckit. Sistnämnda är intressant på ett sätt då ölet är en blandning av "topfermenting ale, from De Proef for Dilewyns, and lambic from Girardin"

De har inte bara gamla, dammiga flaskor på Kulminator utan även betydligt nyare öl, ett av dem var Struise / Stillwater Outblack. Den flaskan ville visst inte fastna på bild, nå det gör det samma. Ölet var väldigt kryddigt, smakade mycket koriander och annat. Koriander har jag svårt för i stora mängder så det ölet var ingen killer.

Varm mat finns det inte på Kulminator, däremot enklare tilltugg. Vi beställde in en mixtallrik med ost och korv.



Vid det här laget började vi känna oss rätt nöjda, om man nu någonsin kan bli det då god öl drickes men några rackare återstod. Varför inte prova den första utgåvan av Pannepot (2004) mot en flaska från 2010? Sagt och gjort.




Bägge ölen var synnerligen sympatiska, ölet från 2010 var "råare", fylligare och inte lika elegant. Kryddigare och mer "salt". Jag föredrog helt klart ölet från 2004, det var ett dessertöl i yppersta världsklass. Väldigt vinös, torkade frukter, söt ja alldeles ljuvlig.

Jag höll på att glömma bort då de bägge Pannepottarna (är det ens ett ord) dracks att vi även beställt in en Timmermans Gueuze Caveau till bordet.



Överraskande syrlig öl, småtrevlig utan att briljera. Gröna äpplen, citrus och träd. Bättre än förväntat helt klart.

Sista ölet fick bli en Bink de Reuss från 2001. Ölet är en mix av en ale samt lambic från 3 Fonteinen. Innan vi fick ölet till bordet fick flaskan tillbringa 20 minuter i frysen för att annars fanns det en risk för explosion då korken togs av. Att gå på krogen kan ju ibland innebära en viss dramatik.



Nu blev det ingen explosion däremot en helt ok öl som dock inte var lika "häftig" som jag hade trott. Tydliga spår av en gueuze men allt kändes lite nertonad på något sätt. Väldigt mycket kolsyra.

Några iaktagelser under kvällen var att den gode Dirk somnade till vid baren men studsade upp då Leen kom med en ölbeställning, det är nämligen som så att den bara är han som går och hämtar ölen från förrådet, hon är den som serverar. Fast vi såg faktiskt att hon var inne i förrådet vid ett tillfälle, förmodligen helt unikt men gubben sov väl sött just då. Han fräste även då hon tänkte öppna en gammal raritet, ujuj, så får det inte gå till! Inga kvitton, utan alla våra liksom övriga gäster beställningar skrevs på ölunderlägg, vi hade en lapp med våra beställningar inklusive pris vilket Leen utan att ifrågasätta kopierade rakt av, hon slapp därmed att titta i prislistan.

Jag upplevde öllistan som något sämre än för tre år sedan, då fanns det t e x en hel del olika årgångar av Westvletren att beställa, nu fanns det inga alls. Jag frågade om de hade Westvleteren 6. Svaret var att den fanns men endast till en vertikalprovning av olika årgångar. Det får bli en annan gång. Priserna har gått upp, 2009 kostade en Chimay 1982 19 EUR och en 1994 10 EUR, nu kostade de 23 respektive 13 EUR. Undrar förresten hur den icke-officiella öllistan ser ut? Det måste ju finnas en hel den intressanta öl från Cantillon, 3 Fonteinen och andra bryggerier som vi vanliga dödliga aldrig får se. Vår nota för kvällen landade på 118 EUR, då fick vi 16 öl samt brickan med ost och korv. Med andra ord löjligt billigt.

Kulminator är verkligen ett speciellt ställe, det är så udda som alla säger. Väldigt genuint men samtidigt så speciellt. Den gode Dirk gör verkligen stället, han är ju helt unik. Undrar om det stämmer att han ondgör sig över alla turister, främst då amerikaner som kommer och dricker upp alla hans fina, gamla öl? Snacka om förbannelse, att sälja eller inte sälja. Visst, en del av ölen är säkert öl som har lagrats enbart för lagringens skull med smaken som ett sekundärintresse. Ett exempel på det var Tuborg från det sena 1980-talet, fast vem vet, den kanske är god?




Just ja, katterna var på plats, precis som förra gången. Tänk att sitta på Akkurat och klappa ställets katt, det vore något det. Belgien är verkligen ett skönt land. Kulminator är ett ställe som bara måste besökas, man behöver inte vara en såpass galen person som vi ölnördar är, men visst är det en särskilt unik upplevelse för en ölnörd. Det är lugnt och skönt inne på Kulminator, inga jobbiga fyllon. Härlig äldre jazz i bakgrunden. Givetvis är ölen viktiga då man besöker Kulminator men det är även så mycket mer än så. Jag hade kunnat skriva mer än detta, men i dagens värld är det ju inte många som orkar läsa mer än några rader så jag låter bli. :)

Men en sak är säker, jag längtar redan tillbaka!