Torsdag 27/2, Mikkeller ombord på SAS och Mikkeller på CPH.

Säg den lycka som varar för evigt, hade gärna stannat i magnifika Tokyo i några dagar till men måste man hem så måste man. Flygbussen till Narita på morgonen och sedan var det bara att checka in. Redan kvällen innan fick jag meddelande om att jag blivit uppgraderad till Business Class på SAS-maskinen till Kastrup, så resan fick ett värdigt avslut.

Apropå värdighet, då måltiden ombord avklarats skuttade jag några steg till galley och frågade en av flygvärdinnorna om det möjligtvis fanns någon flaska Mikkeller Baghaven Ciel Bleu kvar?

Hon nämnde att det hade varit problem med lastningen av catering på Kastrup så hon var osäker på om det fanns några ombord inför returflighten från Tokyo. Den trevliga pursern från Skåne hörde vad vi pratade om och som tur är visste hon att det skulle finnas en flaska kvar. Efter lite letande fann hon den. Skoj, borde kanske ha köpt en trisslott det första jag gjorde då jag kom hem men det glömde jag bort.

Det är verkligen en fin grej att kunna dricka Mikkeller ombord på en flight, särskilt då öl från Mikkeller Baghaven. Har inte druckit så många från just Baghaven men de som jag smakat har varit klart stabila.

Mikkeller Baghaven Ciel Bleu kändes ganska mild, inte så syrlig. Blåbär, vanilj, ek och lätt funk var vad jag kände på 36.000 fot.

Den 11-timmar långa flighten gick galant fast vid landning i Köpenhamn kände jag mig rejält trött. Lite tilltugg i loungen innan det blev ett par bägare på Mikkeller CPH Airport. (noterbart är att baren just nu är stängd, givetvis beror det på COVID-19)

Hur som helst så dracks en Mikkeller Russian Stout och en Mikkeller San Diego Cloud Hecker, bägge två habila utan att briljera.

En riktigt skoj resa var det, ska skriva ett avslutande inlägg med ytterligare några kommentarer och funderingar.

Onsdag 26/2 i Tokyo, Mikkeller Tokyo.

Ni som läst mina reserapporter från Melbourne och den första om Tokyo har nog noterat att jag gillar att se städer till fots. Fördelarna med att gå är förstås många. På onsdagen i Tokyo var det dock nära att det blev metron då det skulle ta ungefär en timme att gå från hotellet till stadsdelen Shibuya. Vädret var mulet och svalt med omkring 10 grader men något regn föll inte under dagen.

Vaknade dock tidigt, hade semester, så till slut var det förstås inget snack. Självklart skulle fötterna användas för det de är till för. I Tokyo är det lätt att navigera, i alla fall så länge man håller sig till de stora lederna. Lite smått och gott passerades under promenaden till nämnda Shibuya.

Varför knalla iväg dit kanske man kan undra? Jo, dels för att titta på den klassiska vägkorsningen som nog de flesta någon gång sett på film eller foto. Det är verkligen ett fascinerande spektakel att se så många människor röra sig samtidigt även om antalet är betydligt fler under rusningstid.

I Shibuya finns det även några ölbarer som är intressanta att besöka. (vilken tur att jag inte gick dit i onödan)

Den första som besöktes var Ol by Oslo som ligger i Mikkellers tidigare lokaler. För att vara i Tokyo så öppnade de tidigt på dagen, redan klockan 12:00 på en torsdag.

Det "doftade" Mikkeller om stället, designen kändes igen. Var fler anställda än besökare under min vistelse. Ölutbudet var blandat även om det kändes lite märkligt att se norsk öl på tavlan liksom en Omnipollo.

Givetvis försöker jag i möjligaste mån dricka inhemsk öl då jag är i utlandet men här var jag bara tvungen att dricka en norsk, Oslo Brewing Mellow IPA. Ölet var drickbart men kändes aningen "trött". 700 yen kostade ett litet glas och det motsvarar i runda slängar 65 spänn.

Dagen till ära slog jag även till med ett litet glas West Coast Brewing Ocean Ride ESB. Bryggeriet är beläget i Shizuoka, en stad som jag i ärlighetens namn inte vet någonting om. Livet vore bra meningslöst om man visste allt om allt. Hur som helst så smakade ölet helt ok utan att briljera på något sätt. Jag kan inte påstå att ESB tillhör min absoluta favoritstil men det är alltid skoj att dricka en lite då och då.

Apropå Mikkeller så var det dagens andra stopp, det tog ungefär sju minuter att gå dit. Klockan 16:00 öppnade de.

Tre öl skruvades ner på Mikkeller, under tiden då jag var sysselsatt med det trillade det in några gäster men det var inte tal om någon rusningstrafik. Gästerna bestod både av japaner och vitingar. Tycker inte att lokalen var den charmigaste av de olika Mikkeller som jag besökt, ganska litet med baren på nedre våningen och bord och sittplatser på den övre. På nedre plan var antalet sittplatser rätt få förutom vid själva bardisken.

En av de anställda var amerikan, de övriga två japaner. Trevlig och ganska pratsam service, jag köpte även med mig en t-shirt och ett glas. Jag försöker undvika att bry mig så mycket om varumärken men just Mikkeller har jag ett långt förhållande till, kan ibland sakna den charmiga tiden då de bara hade en bar i Köpenhamn.

Av de tre öl som jag drack tyckte jag mest om Yorocco Blackbird Sipping in the Dead of the Night. Kanske något söt men i det stora hela en behaglig porter.

Min kompis Uffe var i Tokyo månaden innan och han lämnade vissa avtryck i staden.

Från Mikkeller tog det hela två minuter att gå till nästa ställe, Goodbeer faucets. (tack Uffe för tipset angående Goodbeer). På Goodbeer var de andra gästerna japaner, de flesta var kostymnissar som drack en bägare eller två efter ännu en inspirerande dag på gneget.

Servicen var "jobbig", direkt då glaset var tomt så kom en av de anställda och tog undan glaset samtidigt som han undrade om jag möjligtvis ville ha en öl till? Artig som jag är så tackade jag ja till en öl till. De hade det aktuella fatutbudet i en meny så det var bara att peka på det som jag ville ha. Någon engelska talade de knappt.

40 öl hade de på fat, både japanska och utländska. Fanns även flaskor och burkar men jag kollade aldrig på den listan.

Kanske inte helt oväntat var Firestone Walker XXIII Anniversary Ale den godaste som jag fick i mig på Goodbeer faucets. Riktigt mumsig och smuttarvänlig, skulle inte ha något emot att dricka den igen.

Helt klart så gillade jag detta ställe, skulle inte ha något emot ett återbesök i framtiden. Det började bli kväll och på vägen tillbaka till hotellet var det hög tid för en bit mat, givetvis sushi. Är man i Tokyo så vore det dumt att inte äta sushi åtminstone en gång. Spelar ingen roll vilket ställe man går in på, det är alltid bra. Apropå Sushi så frågade jag för flera år sedan en tidigare kollega som var från Japan om var han äter sushi i Stockholm? Svaret blev ungefär: "inte äta i Sverige, åka till Japan."

Tog det lugnt med ölandet denna dag men ett ställe som låg ganska nära hotellet (runt 20 min bort) ville jag besöka, Gori-Gori Burger. Någon burgare det blev det inte men däremot en öl som beställdes via skärmen vid bordet.

Den unga damen som serverade ölet talade felfri engelska, förutom på hotellet så var det den enda gången som en japan gjorde det under mitt korta besök i Tokyo.

Ölet som dracks hette Suntory Tonegawa Pale Ale, en tämligen mild sak som slank ner utan problem.

Väl på rummet blev det ett par rumsöl samtidigt som jag tittade på en dokumentär om kejsar Showa. Har sedan länge fascinerats av Japans historia. Programmet var intressantare än ölet.

Tisdag 25/2 i Tokyo, minibryggeri och pubrunda.

För blott tredje gången i mitt liv landade jag på japansk mark, precis som på de två tidigare besöken var den en härlig känsla att göra det. Japan är helt unikt, i mitt tycke finns det inget land i världen som är lika spännande och fascinerande att besöka. Ölmässigt blir det också bara bättre och bättre så det fanns ingen risk att strupen skulle behöva vara torr under besöket. Tokyo kan inte beskyllas för att vara den vackraste av städer men ack så skoj att vara där. Det går inte annat är förundras över vilket effektivt maskineri staden visar upp, japaner är dessutom fantastiskt artiga och trevliga att ha att göra med även om man i de flesta fallen inte rent språkligt förstår varandra.

Flygbussen från Narita till centrala Tokyo tog runt 90 minuter. Perfekt nog stannade bussen typ 5 meter från hotellets entré. Någon charmör är jag sannerligen inte men lyckades få rummet trots att klockan bara var kring 11 på förmiddagen, alltid lika trevligt då det händer. Utsikten från rummet påminde som vanligt om den som finns där hemma, eller kanske inte riktigt om jag ska vara ärlig.

Hotellets läge var riktigt bra för mina intentioner i Tokyo, mellan nöjesdistriktet Roppongi och Ginza som är känt för sin shopping. Fanns flera metro-stationer i närområdet men precis som vanligt föredrog jag att använda fötterna.

Det finns inte så många bryggeripubar i gigantiska Tokyo men en låg 10 minuter från hotellet, nämligen den lilla restaurangen/bryggeripuben Inazuma Beer.

Som alltid då man kliver in på en restaurang i Japan så hälsar personalen glatt, i detta fall rörde det sig om två anställda. Inazuma är verkligen ett litet ställe, runt 15 platser. De bägge herrarna kunde knappt ett ord engelska och min japanska är minst sagt undermålig men det var ändå inga problem att beställa både mat och dryck.

1000 yen kostade lunchen, det motsvarar runt 95 sek. Ett litet glas lunchöl kostade 300 yen. Annars fanns ölen i två storlekar 280/473 ml. Priset varierade från 750 yen till 1200 yen för ett glas. Notan var det inga problem att förstå, kontanter och noll dricks var det som gällde i vanlig ordning. Fantastiskt att det finns länder där man inte förväntas ge dricks, snacka om föredömligt system.

Gillade verkligen stämningen på detta gemytliga ställe. Maten var godare än de två öl som jag drack även om sistnämnda utan problem slank ner.

På tillbakavägen till hotellet stannade jag till vid en matbutik som hade ett bra utbud av öl för att vara en matbutik. Några öl till rummet kan ju aldrig skada, eller hur?

Då rummet var så stort, särskilt för att vara i Tokyo så var det inte fel att dricka en öl samtidigt som eftermiddagens/kvällens planer gjordes upp.

BrewDog Roppongi blev kvällens första stopp, dit tog det 15 minuter att promenera.

Bakom baren stod en amerikan så det blev lite ölsnack, bland annat pratade vi om de olika BrewDog-barer som vi besökt runt om i världen. Han hade varit på bägge barerna i Stockholm.

Fick höra att baren i Roppongi förmodligen skulle behöva flytta till en annan lokal inom några år då det aktuella området skulle göras om rejält.

Baren i sig var ganska stor och glest befolkat under mitt besök, 17:00 öppnade de på en tisdag.Två öl dracks, bägge två japanska Ise Kadoya 8 Reindeers IPA och Uchu #62 Arcturus. En belgisk IPA och en Neipa. Båda två var ganska goda men sistnämnda strået vassare.

Bara ett par minuter från BrewDog ligger Ant' Bee, en bar som även besöktes i augusti 2013. Stället såg ut precis likadant nu som då, intimt och med bara japanska öl på fat, 20 stycken för att vara exakt. Vad kan vara bättre än att besöka en bar som bara har inhemska öl då man befinner sig så långt hemifrån?

Två stycken var det som jobbade denna kväll, minns att det var rökning tillåtet 2013 men inte nu längre vilket förstås var härligt. Några få ord på engelska kunde en av de anställda men det var inga problem att beställa då de hade en lista på kvällens utbud. Då jag suttit där ett tag ville en av de två anställda skåla med mig och han undrade hur man säger skål på svenska. Lärde honom hur man säger skål på både svenska, finska, estniska och tyska. Hur man säger skål på japanska, kinesiska och koreanska visste jag sedan tidigare men det kunde jag förstås inte säga till honom då han så glatt "lärde" mig de orden. Inte varje dag det blir en språkkurs i en bar men skoj det var det.

Ant' Bee är ett ställe som jag verkligen tycker om, några andra västerlänningar hittade inte till stället under mitt besök dock trillade det in en del japaner. Noterbart är att de inte ville ha stort skum på ölen de serverade utan de slog bort det med en "spade", hällde upp mer, slog bort det mesta av skummet igen innan de var nöjda. Det är sällan man ser det förfarandet även om jag vet att det förekommer.

Fem öl i olika stilar dracks, valde det minsta glaset som de hade så det var inte snack om något sjöslag. Lite lustigt nog var kvällens godaste Kyoto Brewing Kyutaro, en tripel på 10%. Jag är normalt sätt ingen fantast av tripel men denna var inte så "jobbig" som de flesta brukar vara i nämnda stil.

Värt att notera är att Ant'n Bee ligger i källaren, så det gäller att inte snubbla då man ska gå ner för trapporna.

Apropå trappor, på nästa ställe som endast låg några minuter bort var det trappor upp som gällde. Two Dogs Taproom kändes västerländskt, var glest med gäster och de bägge anställda tycktes vara från Europa. Servicen var slö och inte alls så engagerad som den japanska. Jag fick känslan av att de båda ville hem för kvällen, det kan jag verkligen förstå men i serviceyrket gäller att hålla masken.

Tog tid att få beställda glas nummer två efter att den första var avklarad trots att det som sagt var lugnt i salongen. De hade både inhemskt öl, en "egen" öl som jag inte riktigt blir klok på var den är bryggd samt öl från utlandet. (främst då från USA)

Knee Deep Oopsie Dhazy var fruktig och fräsch, deras "egna" Two Dogs Roppongi Pale Ale var duglig. Det bästa med stället var pizzan som jag åt. Hoppas att folk inte får en stroke då jag skriver att jag åt pizza i Japan men så är det. Pizzan är helt klart den godaste som jag ätit i år, fast å andra sidan har jag inte ätit många så det kanske inte säger så mycket?

Om jag är i krokarna skulle jag ändå inte ha något emot att besöka Two Dogs igen, om inte annat för att se hur känslan är då det är med några andra anställda bakom baren. Nu ger man ju inte dricks i Japan som jag redan skrivit i denna text men hade man gjort det så hade det blivit skralt denna kväll från min sida.

På väg mot hotellet som alltså inte låg långt borta slank jag in på ett ställe som heter Hobgloblin Roppongi, något som visade sig vara en riktig amatörmiss. Stort ställe och med trevlig personal men avd hjälpte det då utbudet var mediokert, de få andra gästerna var västerlänningar plus att det av någon anledning var tillåtet med rökning på detta ställe. Man kan tycka att jag borde ha känt det redan då jag klev in men det var inget jag direkt reagerade på.

Hann beställa en bira innan en av de andra gästerna tände en cigg. Kan säga att jag sällan dricker en öl så snabbt, längtade helt enkelt ut. Abashiri White Ale var tunn och trist men som tur är var den lätt att bara hälla i sig. Hobgloblin är ett ställe som jag inte skulle vilja rekommendera för den som besöker Tokyo och älskar öl.

Sammanfattningsvis så bjöd den första dagen i Tokyo på både bra ölmässiga upplevelser och mindre bra sådana, helhetsintrycket var dock klart stabilt.