tisdag 7 juli 2020

Restaurang Sorbon och Bishops Arms Sundbyberg, fredag 26/6.

I mitt förra inlägg skrev jag om vårt trevliga besök på Smakverkstan. Kvällen den var ännu ung då vi lämnade nämnda ställe så vi kände oss inte nöjda med öldrickandet. Drygt 25 minuter tog det att gå i värmen till Restaurang Sorbon vid Brommaplan, ett ställe som jag inte besökt sedan sommaren 2018.



På Sorbon var det fullsatt, både ute och inne men vi hade ändå tur som lyckades få ett bord inomhus rätt snabbt. I dessa Coronatider är det inte tal om att ta en öl och stå och hänga vid baren i väntan på bord som på den gamla goda tiden.

Hur som helst så började jag med en Ångkvarn / Tempel Apricot Sour som kändes snäll och lättdrucken, lätt syrlig med aprikos, lite citrus och yoghurt.



Det var varmt inne på Sorbon så vårt besök varade inte i många timmar men en öl till beställde jag i alla fall, Garage Project Fuzz Box. Mild och lättdrucken även denna, en del frukt och lite gräs. Helt ok utan att briljera.



Besöket på Sorbon var stabilt utan att vara briljant denna gången. Har varit med om besök som bjudit på mer spännande öl.

En kort bussresa till Bishops Arms Sundbyberg där vi avslutade kvällens övningar. Som tur är fanns det lediga platser på den rätt stora uteserveringen. Jag missade att köpa Sierra Nevada 40 Hoppy Anniversary Ale då den tidigare i år släpptes på Systembolaget så en sådan fick det allt bli som inledande öl. Inte det mest spännande ölet från Sierra Nevada men duglig.



Tyvärr stänger de uteserveringen klockan 23 så de sista bägarna fick vi dricka inomhus i den väldigt varma lokalen. En burk Oskar Blues Can-O-Bliss Double IPA smakade gott, mango, citrus och humle. Kändes färsk, dock kollade jag aldrig datumet på burken.



Sist men inte minst delade vi på en flaska Council Les Saisons som var överraskande "billig", runt 180 spänn för en stor flaska. En ganska trevlig Saison var det.



En kul fredag med grabbarna var det. Det var verkligen inte helt fel att vara ute på en liten pubrunda igen efter ett uppehåll på mer än tre månader.


onsdag 1 juli 2020

Smakverkstan fredag 26/6.

I fredags besökte Richard, Tom och jag Smakverkstan Bryggeri som ligger i Bromma. Resan dit gick smidigt trots att det innebar både pendeltåg, tvärbana och Nockebybanan. (undrar om det inte var första gången i mitt liv som jag åkte sistnämnda bana? Kanske att jag åkte någon gång på 1990-talet eller så blandar jag ihop det med Roslagsbanan?)



Vad är då Smakverkstan Bryggeri? Jag hade inte hört talas om stället så sent som för en månad sedan men det var efter att Jonas var där i maj som jag lärde mig om bryggeriet/bryggeripuben. Stället ligger i bottenvåningen i en villa och det drivs av Annika och Stefan Söder. Tidigare arbetade de med annat men sedan hösten 2019 är bryggeripuben öppen för besökare. Värt att notera är att man måste boka in sig på besök då serveringstillståndet gäller för slutna sällskap. Det var positivt att höra att det gick smidigt för Smakverkstan att få sitt serveringstillstånd.



Visning, mat och fyra smakprover hade vi bokat. (det kostade 495) Bryggeriet är det minsta kommersiella bryggeri som jag besökt, verkligen ett äkta nanobryggeri och det märktes direkt att Stefan hade koll på det han höll på med. (tyvärr kan man ju inte säga detsamma om alla svenska småbryggerier) Till själva visningen köpte vi en varsin öl, i mitt fall en Smakverkstan AldertreeBay som är en Brut IPA. Mild och lättdrucken med citrus och mango. Brut IPA är inte en stil som jag direkt brukar hylla men denna var klart stabil och lättdrucken. Drygt 70 gånger har de hittills bryggt på det lilla bryggverket som var på 60 liter.

Från själva bryggeriet tog det några sekunder att gå till den intima puben/restaurangen. Åtta öl på fat har de, det ingick som sagt fyra till vår måltid.



De fyra öl som ingick var Smakverkstan BigMoss, Smakverkstan AppleBay, Smakverkstan ParkOfAlley och Smakverkstan Redos High. Inga konstigheter med någon av nämnda öl, stabilt rakt igenom utan några direkta toppnoteringar.



Maten var god och innan vi började äta berättade Annika lite om varifrån själva namnet Smakverkstan kom ifrån. Det handlar om att hitta lämpliga kombinationer av öl och mat. Vilken typ av öl som passar till vilken typ av mat helt enkelt.



En trevlig desserttallrik ingick också och den åt vi utomhus i skuggan. Det var rätt varmt inne i lokalen med tanke på värmeböljan i Stockholm så det var inte helt fel att sitta utomhus. Till desserten drack vi Smakverkstan Redos High som alltså ingick bland de fyra som ingick i smakprovningen.



Tycker att den var den godaste av deras öl. Rätt krämig med choklad, rostade toner, lite vanilj och fat. (noterbart är att stouten legat i ett fat från Mackmyra)

Smakverkstan Highland (det är en DIPA) som provades efter desserten var dagens tråkigaste, jag kom inte riktigt överens med den. Det fanns citrustoner men även toner av jäst och spannmål, lite obalanserad för mina smaklökar.



Jag tyckte att det var ett trevligt besök, kändes nästan familjärt. Vi tre var de enda gästerna mellan 17-19 innan ett sällskap på 10 personer anlände. Vi har alldeles för få bryggeripubar i Stockholmsområdet så det är bara positivt med en till, hoppas att fler följer. Snacka om drömjobb att ha ett litet bryggeri i huset som man bor i, det skulle jag också vilja ha.

Det var även kul att gå på "krogen" igen då jag senast gjorde det den 12:e mars. Stort tack till Annika och Stefan för ett trevligt och intressant besök med got mat och med habila öl, ja förutom Highland.

Ett återbesök kommer det att bli förr eller senare.


fredag 19 juni 2020

Pripps Blå, styrkan sitter i smaken, eller inte.

Häromdagen roade jag mig själv (nåja) genom att köra ett mycket exklusiv liten ölprovning där jag helt ensam var den enväldige domaren.



Följande tre skapelser skulle ytterst strikt och seriöst drickas och bedömas:

Pripps Blå Lättöl 2,2%
Pripps Blå 3,5%
Pripps Blå Export 5%

Kunde direkt konstatera att färgmässigt var det väldigt små skillnader (bilden den ljuger en aning), även skummet var vitt och likvärdigt på alla tre.



Pripps Blå Lättöl var väldigt tunn vilket förstås inte förvånade. Lite bröd, malt och metalliska toner. Verkligen ingen öl som jag känner att jag måste hälla i mig litervis av, hellre vatten om jag är riktigt törstig. Betyg: 1,25/5.

Pripps Blå 3,5 kändes rätt söt, bröd och toner av grönsaker. Tunn och intetsägande. Aningen "godare" än lättölet inte för att det kanske säger så mycket. Betyg: 1,5/5

Pripps Blå Export 5% var den klart sötaste av de tre. Den kändes inte heller lika brödig som de andra två. Gott var det dock inte. Betyg: 1,5/5. På Systembolaget står det följande: "Fruktig smak med inslag av ljust bröd, honung och citrus. Serveras vid 8-10°C till husmanskost eller som sällskapsdryck." Jag skulle då aldrig förstöra fin husmanskost genom att dricka Pripps Blå till, inte heller skulle jag servera det som sällskapsdryck ty då skulle sällskapet snabbt försvinna.

"Styrkan sitter i smaken" står det på burkarna. Alla har vi förstås olika smaklökar men av den texten förstår jag i ärlighetens namn föga trots att jag har en hel del högskolepoäng på saldot.



Nä, roligare öl har jag helt klart druckit under mina dagar men det är å andra sidan alltid kul att ägna sig åt fältmässiga studier på mycket hög nivå.

fredag 12 juni 2020

Sierra Nevada Pale Ale.

Häromdagen drack jag en öl som jag inte druckit på ett tag, Sierra Nevada Pale Ale. Ölet är minst sagt en klassiker då det lanserades redan 1980. Kommer ihåg att jag drack ölet för första gången 2005 och tyckte att det var en minst sagt spännande och väldigt god upplevelse. Det första fotot som jag kan hitta tog jag på vårvintern 2007.



Hur smakar då ölet en vardag i juni 2020? Inte alls illa även om ordet "fantastisk" inte dyker upp bland vokabulären. Citrus, humle, lite karamell och "blommor". Helt klart en behaglig och uppfriskande öl med en bra beska.  Om någon är intresserad av betygsättning såhär i skolavslutningstider så ger jag en stabil 3,5 av 5.




fredag 29 maj 2020

Länge sedan det senaste krogbesöket.

Dagarna de rullar på sedan mitt senaste besök på puben/krogen som var den 12/3. Det är verkligen länge sedan men det är också märkliga tider vi upplever. Ett såpass långt uppehåll har jag inte haft som vuxen, (när man nu anses vara det?)



Det har helt enkelt inte lockat att bege sig in till stan, har inte ens varit inne i Stockholm sedan slutet av mars. Visst kan man besöka krogen även i dessa tider men det känns inte lika kul/intressant som på den gamla goda tiden som inte var för länge sedan.

Återstår att se när det är dags igen för ett besök, förmodligen i juni men man kan aldrig veta. Men förr eller senare blir det av, något som jag ser fram emot, särskilt då tiderna är mera normala igen.



Uteblivna gäster är förstås illa för pubar och krogar och det återstår att se hur många som kommer att försvinna när krisen är över. För att inte tala om alla småbryggerier, hur många av dom kommer att vara ett minne blott senare i år? Sedan finns det förstås en massa andra företag som är hårt drabbade, stora som små.

Vissa prognoser talar om en arbetslöshet på 13% om några år, något som förstås inte är muntert att läsa om. Förhoppningsvis blir siffran lägre men jag skulle inte bli förvånad om den blir högre. Det lär förmodligen innebära att färre personer kommer att ha råd med "craft beer". Hur det kan tänkas komma att påverka ölbranschen är förstås omöjligt att veta.

En annan grej med viruset är att år 2020 kommer att bli det första året sedan 1994 som jag inte går på en ölfestival, synnerligen trist det också men inget att göra åt.



Muntrare blogginlägg har jag skrivit men ville mest meddela omvärlden att bloggen inte är död utan den lever vidare även om antalet inlägg är betydligt färre jämfört med glansdagarna.

fredag 3 april 2020

Några avslutande ord om Melbourne, Tokyo och Covid-19.

Nu när jag skrivit färdigt mina dagsrapporter om resan till Melbourne och Tokyo så är nästa resa det första jag tänker på. Normalt sätt så brukar jag för det mesta ha något bokat eller i alla fall på ritbordet men just nu är det ett blankt papper. Känns verkligen trist men läget är som det är med där förbaskade viruset.

Apropå Covid-19 så anade jag efter att framförallt ha läst utländsk media att det skulle smälla till även i Sverige och övriga Europa/Världen och inte bara i Kina. Men att det skulle bli så "stort" som det blivit var det nog få av oss som förstod. Under resan såg jag massor med människor som gick omkring med munskydd. (hur effektiva de är tvistar de lärda om, exempelvis har Folkhälsomyndigheten och WHO olika syn på saken) Särskilt asiater är duktiga på att bära munskydd, även då de har en vanlig förkylning. Första gången jag var i Japan 2001 så bar många munskydd, något jag knappt sett tidigare men numera är jag van vid den synen efter många resor till Asien.

Kan bara hoppas att fler och fler även i västvärlden kommer att bära munskydd då de är snuviga, fast jag är ändå tveksam om vi kommer att ha en sådan respekt för varandra? Det är bara att inse att det finns stora kulturella skillnader mellan olika folk. Fast man kan ju alltid hoppas att attityderna och vanorna ändras då detta drama är över.

Intressant var det att under mellanlandningen i Singapore få värmen mätt i pannan innan jag fick beställa en bägare. Det hela tog en sekund. Varför gör man inte det på krogarna i Sverige? Vore ju en enkel lösning, den som är för varm får helt enkelt lomma hemåt och de andra gästerna och för att inte tala om de anställda slipper ha en i lokalen med misstänkt feber.

Nå, nog om det. Nu några plus och minus om Melbourne och Tokyo:



Melbourne, plus och minus:

+Lugnt och skönt med trevliga invånare.
+Rent och välordnat.
+Gratis spårvagn i stadskärnan. (även om jag inte nyttjade den)
+Många bra och prisvärda matställen, särskilt de koreanska ställena gillade jag.
+Fint utbud av barer med olika inriktningar.
+Många bryggeripubar, fanns närmare 10 till som aldrig hann besökas.
+Känslan av att vara så långt hemifrån är alltid lika härlig, den känslan blir lite extra då man är i Australien. 

-Den extremt starka solen, har nog aldrig längtat så mycket efter skugga som på söndagen i Melbourne.



Tokyo, plus och minus:

+Den otroliga effektiviteten, det är verkligen fascinerande att befinna sig i en megastad där allt bara flyter på.
+Folks artighet, japaner är verkligen helt unika. I vilket annat land varnar man för "ljudläckage" från hörlurar då folk lyssnar på musik? Åker man kollektivt i Stockholm så känns det som att var och varannan skriker i sina mobiltelefoner eller lyssnar på synnerligen usel musik som vi andra stackars resenärer tvingas lyssna på. I sammanhanget får man inte glömma bort att Japan är ett väldigt homogent land till skillnad mot många andra så det är lättare där att få den stora majoriteten att dra åt samma håll. 
+Att dricks inte existerar.
+Att det skall väldigt mycket till för att bli lurad som kund.

-Att det finns så få bryggeripubar.
-Att japaner är så dåliga på engelska, fast å andra sidan så kan man vända på det, de flesta icke-japaner är synnerligen usla på japanska.  

Det var verkligen en härlig resa, tycker att det är så befriande skönt att åka iväg i januari eller februari. Undrar verkligen vilken nästa resa blir? Just nu känns det som att en rutinresa till Helsingfors med flyg eller bilfärja vore en fantastisk höjdare med tanke på hur läget är. Återstår dock att se hur färdmöjligheterna kommer att se ut senare i år. Man kan även fundera över hur många bryggerier, flygbolag, hotell och restauranger som kommer att vara blott ett minne om säg ett år?

Usch, nä sommaren och resten av året ser inte direkt positivt ut, går vi mot en depression som nationalekonomer varnar för så är det ingen som kan veta hur det hela kommer att sluta. Jag försöker ändå att vara optimist även om det inte är så lätt hela tiden. Nog ska det bli någon resa senare i år, ja det får vi verkligen hoppas.
 


måndag 30 mars 2020

Torsdag 27/2, Mikkeller ombord på SAS och Mikkeller på CPH.

Säg den lycka som varar för evigt, hade gärna stannat i magnifika Tokyo i några dagar till men måste man hem så måste man. Flygbussen till Narita på morgonen och sedan var det bara att checka in. Redan kvällen innan fick jag meddelande om att jag blivit uppgraderad till Business Class på SAS-maskinen till Kastrup, så resan fick ett värdigt avslut.



Apropå värdighet, då måltiden ombord avklarats skuttade jag några steg till galley och frågade en av flygvärdinnorna om det möjligtvis fanns någon flaska Mikkeller Baghaven Ciel Bleu kvar?



Hon nämnde att det hade varit problem med lastningen av catering på Kastrup så hon var osäker på om det fanns några ombord inför returflighten från Tokyo. Den trevliga pursern från Skåne hörde vad vi pratade om och som tur är visste hon att det skulle finnas en flaska kvar. Efter lite letande fann hon den. Skoj, borde kanske ha köpt en trisslott det första jag gjorde då jag kom hem men det glömde jag bort.



Det är verkligen en fin grej att kunna dricka Mikkeller ombord på en flight, särskilt då öl från Mikkeller Baghaven. Har inte druckit så många från just Baghaven men de som jag smakat har varit klart stabila.

Mikkeller Baghaven Ciel Bleu kändes ganska mild, inte så syrlig. Blåbär, vanilj, ek och lätt funk var vad jag kände på 36.000 fot.

Den 11-timmar långa flighten gick galant fast vid landning i Köpenhamn kände jag mig rejält trött. Lite tilltugg i loungen innan det blev ett par bägare på Mikkeller CPH Airport. (noterbart är att baren just nu är stängd, givetvis beror det på COVID-19)



Hur som helst så dracks en Mikkeller Russian Stout och en Mikkeller San Diego Cloud Hecker, bägge två habila utan att briljera.



En riktigt skoj resa var det, ska skriva ett avslutande inlägg med ytterligare några kommentarer och funderingar.