SBWF, torsdag 6/10

I år blev det två besök på SBWF, de bägge torsdagarna. Tycker att de båda torsdagarna var relativt lugna. Onekligen är det en stor skillnad att besöka festivalen innan allmänheten släpps in på en torsdag jämfört med en lördag eftermiddag då en del folk är i Nacka med syftet att dricka sig fulla, ok inte alla förstås men det finns de som är ute efter den ena "stora starka" efter den andra. Ärligt talat har jag aldrig förstått varför man då överhuvudtaget beger sig till Nacka. Nå, nog om det. Om första torsdagen har jag redan skrivit men här är några rader och bilder om den andra torsdagen.

Jag anlände till lokalerna strax efter ett, denna gång ensam. Mina två polare Ante och Silenzi skulle göra mig sällskap först på kvällen. Jag hade alltså några timmar på mig att göra precis det jag ville. Stockebodas monter blev min första anhalt.



Tidigare hade jag provat fyra av deras öl på plaska (köpta på Systembolaget i Simrishamn) nu passade jag på att prova ytterligare fyra. Stockeboda Single Malt, Stockeboda Torpamöllan Lager, Stockeboda Wit och Stockeboda Jubileumsöl.



Jag upplevde att samtliga ölen hade en lätt syrlighet, godast tyckte jag att Stockeboda Wit var. Den hade mycket smak av lime, apelsin och koriander. Verkligen uppfriskande, skulle gärna prova det ölet i sommar. Ett trevligt samtal blev det hos Stockeboda men tyvärr finns det inte tid till att stå och surra i all oändlighet utan det var dags att knalla vidare.

Nästa anhalt blev S:t Eriks Bryggeri (Galatea Spirits AB). Hos dem provades S:t Eriks Islay Porter 2011 och S:t Eriks 80 Shilling. Bägge var stabila, Islay Porter smakade och doftade verkligen whisky från Islay, ett av de bättre "whiskyölen" som jag smakat. 80 Shilling var en drickvänlig och fint maltig Scottish Ale, en öltyp som jag typ aldrig dricker.



Ett depåstopp hos Brewery International blev det också, där bjöd Johan på en Carlow O’Haras Irish Pale Ale. En öl med en mild gräsighet och relativt lågmäld karaktär, helt ok dock.



Nils Oscar har uppdaterat deras klassiska Barlew Wine, version 2011 är något starkare än den förra varianten. Bra öl men jag skulle tippa på att den vinner på att lagras ett par år.



Sedan var det dags att prova öl hos Brutal Brewing (Spendrups). Hos dem var det flitigt med besökare, inget konstigt med det då deras öl var intressanta, ja då syftar jag förstås inte på Cheap thrills och liknande skapelser.




Godast av de öl som jag provade var Brutal Brewing Screamin´ IPA, fint humlig och inte alltför söt. Enligt uppgift ska ölet säljas på fat hos utvalda krogar, okänt vilka dock. Jag skulle gärna prova ölet igen så jag hoppas att tillfället gives.

Bland de roligaste med ölfestivalen i Nacka är att ena stunden befinna sig hos Ängö Kvartersbryggeris monter och i nästa minut hos Strömsholms Brygghus, bryggerier vars öl jag i normala fall aldrig stöter på (med något undantag). Jag har alltid gillat att prova nya svenska öl, det är en hobby som jag lär fortsätta med så länge benen bär.



Efter detta begav jag mig mot Wicked Wine. Hos dem var det inte svårt att trivas, verkligen ett stort utbud samt med trevliga lirare bakom disken. Två isländska öl från Ölvisholt Brugghus provades. Ölvisholt Ancho’rs APA och Sorbon X. Förstnämnda ölet har bryggts speciellt för den smått legendariska rockklubben Pub Anchor på Sveavägen i Stockholm.



Bägge ölen var snälla och drickvänliga. Drickvänlig och fräsh var också Mohawk Unfiltred Lager. Från det åländska bryggeriet Stallhagen passade jag på att prova ett nytt öl som deras bryggmästare hade kommit släpandes på som en liten bonus, Stallhagen US Red Ale, det visade sig vara en balanserad och småtrevlig Amber Ale. Det mest udda ölet som provades hos Wicked Wine var Dieu du Ciel Rosée dHibiscus.



Väldigt speciell öl som var torr och doftade som te. Blommig med vetekaraktär och en lätt kropp. Passande en varm sommardag är inte ett alltför vågat tips.

Efter detta var det dags för en palettrensare, Pelican Mother of all Storms en härlig Barley Wine på 13%. Verkligen makalöst god, I would like to have a bottle or two in my cellar!



Slottskällans monter blev det sedan, deras brittiska IPA, Britt IPA var helt ok. Förstås ingen tung humlebomb men däremot en behagligt balanserad och lättdrucken IPA. Slottskällans London 3.5% tillhör de bättre ölen med lite alkohol som jag druckit.



Trodde ni att det var slut nu? Då trodde ni fel, jag har bara kommit halvvägs på vandringen. Ska dock inte rabbla upp allt det övriga som dracks utan bara ta och kommentera några av de bättre ölen.

Hos Elixir Winevar det inte svårt att trivas, precis som förra året hade de med sig ett gäng danska bryggerier. Det fanns en massa skoj att prova, bland annat Djævlebryg Dark Beast och Djævlebryg Mareridt vilket är en rököl med brett. Intressant experiment även om jag föredrar vanlig "ren" rököl. Ett långt besök blev det och Thorsten Ekne hade vänligheten att bjussa på många goda öl, tack för det! Måste helt klart bege mig till Malmö vid tillfälle.



Jag hade så trevligt hos danskarna att jag helt glömde bort prisutdelningen som började 18:00, jaja så kan det gå. Måste ändå passa på att gratulera alla som vann medaljer. Mina kompisar glömde jag inte bort utan knallade iväg till entrén för att möta dem. Ante bor i Visby sedan några år så det var passande att vi klippte några öl hos Gotlands Bryggeri. Wisby Oaked Porter och Wisby Brutal Bulldog Double IPA var bägge positiva överraskningar, generösa mängder fick jag också, tack för det!




Efter detta ville jag tillbaka till danskarna liksom norska Lervig Aktiebryggeri som fanns på plats. På premiärtorsdagen hade de inga öl på plats pga transporttekniska skäl. Nu fick jag tillfälle att testa Lervig Betty Brown Brand och Lervig Brewers Reserve Rye IPA, båda stabila men inte lika goda som deras Konrad Stout. Med lite tur får vi i framtiden se några av deras öl på Systembolaget, det är bara att hålla tummarna.



Raasted Bryghus hade en väldigt sympatisk bryggmästare på plats som verkligen persofinierade det härliga danska gemytet, onekligen en skön prick att samtala med även om jag bitvis bara förstod varannat ord eller så. Bra öl hade också, särskilt Raasted Festival IPA och Raasted Imperial Stout.




Till slut var jag tvungen att kapitulera och knalla över och be om ett smakprov av Carib Lager. Något ironisk var det enda stället där jag var tvungen att betala, 20 kronor ville de ha. Det var dyrbara droppar då jag bara lyckades få i mig några klunkar ty ölet var sannerligen inte gott. Utsikten däremot var smått spektakulär då damerna i deras bås hade synnerligen välformade kurvor.



Nä, nu behövde smaklökarna tröst och det fann de hos TWC Dryckesutbildning som var med på SBWF för första gången. Tänk att man alltid upptäcker pärlorna på slutet! Mannen bakom disken var trevlig (tyvärr är jag usel på att ta namn) och ölen stabila som tusan.



Allra mest gillade jag Det Lille Bryggeri 200, vilket är en ny Imperial Stout som är lagrad på konjaksfat. Verkligen en liten pärla till öl.

Vid det här laget var de dags att börja tänka på finalen, en final som fick ske hos Brill & Co, ett i vanlig ordning väldigt välbesökta monter.

Grassroots/Cigar City Neither tyckte jag verkligen om, en skönt välhumlad DIPA som ändå kändes rumsren och hyfsat balanserad.



Sista ölet av dem alla blev Mikkeller Black Hole Barrel Aged Edition Tequila, förstås jättegod! En skön sängfösare där det gick att ana en del Tequila, säger jag som inte druckit Tequila på minst ett decennium. 54 öl blev det den andra torsdagen, smaklökarna var ändå förvånansvärt intakta men onekligen var det skönt att vara kompledig dagen efter.







Som vanligt var det en suverän ölfestival, ja för mig är det i första hand en ölfestival även om det finns ett stort utbud av whisky och andra drycker också. Det bästa med årets festival var att träffa så många sköna människor, i synnerhet då många ölbloggare. Ett tag kändes det som att vart man än tittade kände man igen ett bekant ansikte. Visst finns det saker att förbättra, som tex utbudet av mat men i det stora hela fungerade allt klockrent i år. Ja, jag ser redan fram emot nästa år, visst är det så.