Mikkeller nummer 300

I förra veckan bjöd jag in herrarna Eddan och Eirik till ett brådskande ärende, det var nämligen dags att dricka min Mikkeller nummer 300. I mars dracks nummer 250 så det har rullat på ganska stabilt under året trots noll besök till Köpenhamn sedan CBC i maj.

Precis som vanligt då vi ses blir det några buteljer. Denna gången var det en ganska "enkel" provning utan några direkta rariteter även om det för den delen inte gick någon nöd på oss.

Kvällens bästa öl var en kär gammal bekant, Cantillon Fou Foune buteljerad i augusti 2014. Verkligen en härlig öl som bara tycks bli bättre och bättre.

Kvällens sämsta var en flaska Bourbon från Brasserie de Bourbon beläget på Reunion. Den var verkligen vedervärdig med kokta grönsaker, majs, mögel och örter. Väldigt tunn och väldigt odrickbar. Helt enkelt en sådan där öl man inte kan annat än garva åt. Tack dock till Thomas (Nisse666 på Ratebeer) som skickade flaskan till mig i ett litet byte.

Innan det var dags för Mikkeller nummer 300 provades två andra öl från Mikkeller. Mikkeller SpontanCherryFrederiksdal (Malaga Wine Edition) och Mikkeller SpontanCherryFrederiksdal (Chardonnay Edition). Bägge två minst sagt trevliga även om jag föredrog den förstnämnda. Fint syrlig och välgjord med fina toner av körsbär. Helt klart en öl som jag måste försöka få tag på några flaskor till av.

I ärlighetens namn hade jag inga direkta planer på vilken Mikkeller som skulle få äran att bli min nummer 300 men efter att ha varit och rotat i förrådet fick jag syn på en Mikkeller Sour Bitch. Lite lätt bortglömd stackare till flaska då den köptes på Mikkeller & Friends i Köpenhamn i april 2013. Nu skulle den äntligen få hamna i rampljuset.

Mikkeller Sour Bitch är en fruktlambik med tillsatt kinesisk stenfrukt, Litchi (Lychee på engelska). Ölet hade premiär i november 2011 och är en hyllning till ägaren av Lakeview Liquors i Chicago.

Tycker att ölet var behagligt. Bra syrlighet och med en tydlig ton av fat och litchi. Finishen var torr. I det stora hela en avslappnad och "lättdrucken" öl. Nog har jag druckit godare öl från Mikkeller men visst var det en värdig nummer 300, ja det tycker jag allt. 

Chez Moeder Lambic Fontainas, Bryssel

Efter att ha lämnat flaskorna och det övriga inköpet som jag gjorde på Cantillon på hotellrummet var det läge promenera iväg till de mer centrala delarna av Bryssel. Från hotellet tog det ungefär 20 minuter till Grote Markt, den stora berömda handelsplatsen. Det är verkligen ett vackert torg med byggnader som härstammar från 1400-talet.

Några stenkast från Grote Markt ligger ölbutiken Bier Tempel. Utbudet var som vanligt mycket stort även om det inte fanns några direkta rariteter. Jag köpte bara en handfull buteljer "vanliga" belgiska öl.

När shoppingen var avklarad var det läge att gå till närbelägna Delirium Café, det visade sig vara fullsatt av berusade och mycket högljudda amerikanska och andra länders ungdomar. Mitt besök varade i ungefär en minut, attraheras verkligen inte av dårhus.

Ett ställe som jag inte besökt var La Porte Noir. Det visade sig vara den raka motsatsen till Delirium Café, väldigt lugnt och skönt. Lokalerna var mörka då de låg nere i en källare. Påminde en del om Monks Porterhouse i Stockholm. Ölutbudet var helt ok, runt 100 olika flaskor och åtta olika fatöl. En öl intogs, De la Senne Brusseleir Zwet IPA, en öl som jag tidigare druckit.

När ölet var slut knallade jag vidare, denna gången till kvällens sista destination, Chez Moeder Lambic Fontainas som låg ungefär 10 minuter från La Porte Noir. Tidigare besöktes Chez Moeder Lambic i mars 2012. Då som nu är det ett trevligt ställe med 46 fatöl och runt 150 flasköl. En liten skillnad mot tidigare är att de längre inte har några riktigt exklusiva flaskor från Cantillon, dyrast på ölmenyn var 3 Fonteinen Geuze Millenium 1998 för 200 EUR. Någon sådan blev det förstås inte då jag inte riktigt var överens om priset.

Även här var det ganska stimmigt till en början då ett större sällskap nordamerikanska ungdomar höll hov. Vad är det med Bryssel och ungdomar från USA och Kanada? Skönt nog skulle de efter en stund gå vidare mot fortsatta äventyr i ölets tecken så det blev mer måndagslugnt i salongen.

Gillar man lambik är de bägge Moeder Lambic-barerna i Bryssel fina ställen att besöka. Då jag tidigare på dagen besökt Cantillon avstod jag frestelsen och började med att beställa ett glas Jandrain-Jandrenouille IV Saison. En snäll Saison som var åt det torra hållet med hö, citrus, mild funk och en lätt kryddighet. Långtifrån fantastisk men en klart duglig öl på en måndagskväll.

Kände att magen kurrade en aning trots att det tidigare på kvällen hade ätits en lättare måltid, ja det kanske var därför som magen kurrade? Hur som helst så är det enklare tilltugg och rätter som gäller på Moeder Lambic. Jag beställde in en tallrik med korv, pastej och skinka. Det ingick även en liten bit ost liksom bröd. Enkelt men gott.

Noterbart är att barpersonalen bröt kraftigt då de pratade engelska, de jag pratade med tycktes vara från Italien eller Spanien. Trevliga och glada trots att de fick arbeta rätt hårt kvällen till ära. Kanske är det därför som Moeder Lambic Fontainas alltid tycks ha en del öl från Italien? Inget undantag under mitt besök. Nästa öl blev en Montegioco Miss Sour.

Rejält syrlig med bär, vinäger, ek och en lätt brödighet. Avslutningen var torr och syrlig. Helt ok öl ven den. En annan öl som också var från Italien men några steg godare var Toccalmatto Zona Cesarini, en IPA som kändes färsk med sköna toner av apelsin och ananas. Fint drickbar och med en stabil bitterhet. En del brukar ibland säga till mig att det inte finns några bra italienska öl, så fel de har!

Det är verkligen fint att då och då vara ledig några vardagar och kunna åka iväg på en kortare tur. Bryssel är en perfekt stad att besöka i ölets tecken då staden inte har så många andra "sevärdheter" som man måste besöka. Tiden kan alltså nästan helt ägnas åt det centrala i livet.

Måndagsbesök på Cantillon

På måndagen i förra veckan åkte jag till Bryssel, mitt fjärde besök i den belgiska huvudstaden. Precis som vanligt åkte jag med SAS, väl framme togs tåget från flygplatsen in till stan. Min slutstation var Brussel Zuid, tågresan gick mycket smidigt och den tog runt 20 minuter till kostnaden 8.50 EUR.

Anledningen till att jag klev av vid Zuid och inte Centraal var att mitt hotell låg fem minuter från den förstnämnda stationen. Mercure Brussels Centre Midi visade sig vara ett helt ok hotell, rent och lagom stort. Det kanske bästa med hotellet var att det låg ungefär 400 meter från ett visst Brasserie som heter Cantillon.

Tidigare har jag besökt Cantillon vid två tillfällen, första gången var på en lördag i oktober 2009 andra besöket var på en fredag i mars 2012.

Kunde direkt konstatera att det hänt en del sedan mitt senaste besök, ett helt ny bardel har tillkommit. Cantillon är både ett i högsta grad levande bryggeri men samtidigt ett museum där man på egen hand kan gå runt och titta på gammal bryggeriutrusning, ölfat, flaskor med mera. Rundturen kostar 7 EUR och då får man en broschyr med lite information om bryggeriet och dess utrustning. I priset ingår även ett par provsmak. Noterbart är att 2009 kostade samma rundtur 5 EUR och att man då kunde gå runt till några fler platser än vad man nu kunde. Kunde även notera att det nu inte låg lika många udda Cantillon utspridda inne i bryggeriet som då.

Det bästa med att kliva in på Cantillon som förövrigt ligger i ganska tråkig del av Bryssel är dofterna som möter en. Det är verkligen fantastiskt, ni som varit där vet vad jag pratar om. Någon gång måste jag besöka bryggeriet under den kalla årstiden då bryggningen pågår för fullt. Den perioden brukar vara november till mars. Under den varma årstiden sker endast jäsning.

Som jag skrev ingick det ett par provsmak efter rundturen, Cantillon Jonge Lambik och Cantillon Rosé De Gambrinus. Förstnämnda hade jag inte provat tidigare. Det är en mycket ung öl som serverades ur en kanna. Ingen kolsyra och med funk, lite äpplen och citrus. Riktigt kul att prova då den var udda. Måste dock säga att jag helt klart föredrar den vanliga, klassiska Gueuzen. Rosé De Gambrinus var som alltid riktigt härlig med den sköna tonen av hallon. Ja en förförisk rackare det är det.

Då jag ändå var på plats på Cantillon kunde jag inte motstå frestelsen att köpa en flaska Cantillon Zwanze 2014 som jag tidigare drack ett glas av på Akkurat då det var Zwanze Day. En minst sagt sympatisk öl, synd att det inte gick att köpa med sig en flaska eller två av den eller de andra Zwanzeölen som fanns till konsumtion i baren. Priset var som alltid anmärkningsvärt lågt, 14 EUR.

En väldigt stor skillnad mot tidigare besök är att det trots att det var eftermiddag och måndag så var det fullt med besökare på bryggeriet. Från en större grupp ryssar, inhemska pensionärer och skolungdomar. Undrar vad de anställda egentligen tycker om att det är så mycket folk? Det känns verkligen bra att Cantillon kommer att kunna brygga mer öl inom en snar framtid, intresset för deras öl tycks onekligen vara större än någonsin tidigare. Under lördagsbesöket 2009 var Eddan och jag nästan ensamma inne på bryggeriet, det var tider det.

Bland besökarna var ett par trevliga yngre damer från Sverige som jag naturligtvis bjöd ett varsitt glas Zwanze. De hade aldrig druckit något liknande tidigare, de visste ingenting om Cantillon annat än det de läst i en guidebok. Månne har ytterligare två nya lambikälskare skådat det berömda ljuset?

Innan det var dags att lämna den magiska platsen som är Brasserie Cantillon köpte jag några flaskor, närmare bestämt fyra Cantillon Fou Foune och tre flaskor Cantillon Mamouche. Blev även en t-shirt liksom sex stycken glas. Allt som allt kostade kalaset 105 EUR, inte så mycket att bråka om.

Något som jag länge drömt om är att åka till Cantillon med en skåpbil eller liknande, hur fint vore det inte att kunna gå loss ordentligt då man ändå är på plats? Drömma det kan man om inte annat.

SBWF 2014, några sista rader

Årets Stockholm Beer and Whisky Festival var den tolfte som jag besökt. Från de första åren minns jag att mitt huvudfokus låg på whisky, öl var en bisak. Från 2006 eller så blåste det andra vindar och öl blev det som intresserade mig mest.

Tycker att festivalen bara blir bättre och bättre, särskilt nu då det inte bara finns öl och whisky utan även andra drycker som säkerligen attraherar besökare. Antalet besökare på de sex dagarna i Nacka blev 37000, minst sagt imponerande. Den första årgången hade 143 ölsorter, i år var det 4000 olika öl.

Precis som tidigare år är det alltid bäst att gå på de bägge torsdagarna. Då är det klart lugnast med nästan inga köer alls till toaletterna, en nog så viktig aspekt på en dryckesfestival. En annan ack så viktig detalj med torsdagarna är att det då för det mesta finns bra chanser att få sig en pratstund med folket i de olika montrarna. När det är full fart så fungerar det inte alls lika bra.

Ölmässigt var 2014 riktigt bra. Man tror att det inte ska gå att erbjuda än fler och mer intressanta öl än tidigare år men när man väl befinner sig på plats och ser det gigantiska utbudet kan man inte annat är förbluffas. Undrar om inte årets festival var den bästa hittills, ja det känns så. Ölutbudet var minst sagt varierat med en massa godingar. Till mina absoluta favoriter i år hörde Malmö Framboise, Founders KBS och Le Troi du Diable Dulcis Succubus. Att få se KBS på Systembolaget känns som en utopi. Malmö Framboise lär inte heller dyka upp men det är bara att hålla tummarna att Elixir Wine lyckas lägga beslag på några flaskor Le Troi du Diable Dulcis Succubus.

Några + och - med SBWF 2014: 

+Min något skeptiska inställning till engelsk öl fick sig ännu en törn. Årets festival hade fler intressanta brittiska bryggerier än tidigare. Gillade särskilt Spendrups satsning med "London Calling" där sex för mig oprövade bryggerier från London erbjöd en massa olika öl.

+Toalettvagnen som fanns utomhus mellan de bägge byggnaderna gjorde att toalettköerna blev än kortare än tidigare, hoppas att den återkommer nästa år.

+Alla trevliga utställare som jobbade så hårt och tappert. Bäst av alla var tvillingsystrarna i Craftbeers monter. Kände mig nästan som en fågelunge, så fort glaset var tomt kom "mamma" med ny dryck.

+Öldomarna som så tappert provar igenom alla de otaliga öl som varje år är med i öltävlingen. I år var det 1600 öl som var med och tävlade.

+Festivalledningen med Marianne Wallberg i spetsen måste förstås hyllas då de år efter år arrangerar en så härlig festival där det mesta flyter på riktigt bra. 

+Humlegårdens nybryggarmonter där 14 småbryggerier var samlade. Ett par av dem hade jag inte ens hört talas om tidigare. Ett riktigt fint initiativ då de 14 bryggerierna var så små att det är tveksamt om de haft möjlighet att ställa ut i en egen monter. 

+Avsaknaden av bråk och svårare fylleri. Såg ingen som såg ut att vara svårt berusad eller störande. Tänk om det kunde vara likadan ute på stan säg en fredagskväll. 

+Att ha öl som hobby är inte enbart trevligt för smaklökarna (ok, inte alltid) utan det är fint att denna hobby gör att man lär känna så många med samma intresse. Då man går omkring i lokalerna i Nacka träffar man nästan hela tiden bekanta ansikten. Vissa av dessa träffar jag bara i Nacka varje höst men i många av fallen känns det som att det sker oftare än så, en trevlig känsla.

-Tycker att det borde finnas en rökruta där folk med den lasten får stå och göra det de ska. Nu var många av matställena placerade utomhus, givetvis bland folk som puffade på cigaretter och cigarrer. Var inte så trevligt att sitta/stå och äta samtidigt som personen bredvid rökte.

-Avsaknaden av sittplatser. Ok, jag inser att det är svårt att ordna fler sådana med tanke på att festivalområdet är såpass trångt redan som det är. Men man kan ju alltid drömma.

-Maten var liksom tidigare år inget att hänga i julgranen, dessutom dyr. Vore kul att veta vilka vinstmarginaler de olika matförsäljarna kan tänkas ha. Bäst av de olika matställena var "pizzerian", inga kulinariska mästerverk men helt ok.

-Att tiden går så snabbt då man har trevligt. Hade gärna provat några öl till men tiden tog helt enkelt slut. Drömmen vore att få tillbringa en natt eller två i helt tomma festivallokaler där man fick prova det man vill. I år hann jag inte ens gå förbi Mjödhamnens monter, pinsamt värre!

Sist men inte minst måste jag passa på att säga grattis till Hantverksbryggeriet i Västerås som vann den prestigefyllda titeln "bästa öl oavsett kategori" med deras barley wine Baronen.(tyvärr lyckades jag aldrig fånga den på bild)

SBWF 2014, fredag 3/10

Egentligen kan man tycka att det är lite knäppt att mer eller mindre bara åka hem och sova innan det återigen var dags att åka till Nacka för ett sista lite kortare fredagspass på mässgolvet. Jämfört med 2013 då salongen öppnade 12:00 öppnades dörrarna klockan 14:00 i år så det var lite mer vila trots allt. Trots de extratimmarna var det lite småsegt och torsdagen kändes en aningen i benen, armar och huvudet. Men vad gör man inte för konsten?

Hade faktiskt inga direkta planer för dagen annat än att jag var tvungen att ta det ganska lugnt och inte vara kvar alltför länge då jag skulle upp mycket tidigt på lördagen.

Eller nu ljög jag på direkten, planen var att börja i Wicked Wines monter och prova Founders KBS, världens tolfte högst rankade öl på Ratebeer. En sådan raritet ville ju för allt i världen inte missas, särskilt inte då det var första gången som ölet lämnat USA. (förutom på Nackamässan fanns ölet på fat på Bishops Arms Folkungagatan)

Hype eller inte men ölet var verkligen bra. Så väldigt fint balanserad med en massa härliga dofter och smaker som choklad, vanilj, bourbon, kaffe och torkad frukt. Är riktigt glad över att äntligen fått möjlighet att prova ölet.

Ett stop i CAP:s monter kändes också given då de hade bytt ut de flesta ölen. Stabila grejer rakt av, ja det är kul att ha fått ett till svenskt bryggeri att följa lite extra då jag upplever att deras öl är bättre i år jämfört med tidigare. Undrar förresten om det bara är jag som kommer att tänka på Mumintrollet då jag tittar på denna etikett?

Precis som den första torsdagen gick jag omkring på mässgolvet det mesta av tiden med Tom även Jonas den gamle ubåtsspanaren hängde med oss en hel del.

Något som jag gjort i några år nu är att gå förbi Två Bryggares monter och prova något exotiskt, i år blev det en Tomelilla Farfars Svagdricka. Någon expert på svagdricka är jag inte men särskilt god var den inte om jag ska uttrycka mig diplomatiskt. Som man brukar säga, "kul att ha provat".

Ett besök i hall III blev det också då jag kände att jag inte riktigt var klar hos småbryggerierna. Öl precis överallt så det var lite svårt att veta vad man skulle prova. Dalarado Brewery är ett bryggeri beläget i Malung. Tidigare har jag beställt hem ett par av deras öl men på mässan fanns det några som jag inte sett tidigare, en av dessa var Dalarado Black IPA. Helt ok öl med lakrits, lite grapefrukt och lätt rostad malt. Hade den haft mer humle så hade den säkert varit betydligt intressantare.

När man går omkring under flera dagar på en ölmässa så blir det förstås mycket samtalande med andra öldårar, det var flera som pratade om Eskilstuna Äppelsäsong, en öl där man tillsatt äppelmust. Det visade sig vara en riktigt uppfriskande öl med mycket äpplesmak. Vi får se om den dyker på Systembolaget vad det lider, nu var den med som en experimentdryck för att pejla vad folk tycker. Med tanke på att de allra flesta tyckte om ölet så ser det ljust ut.

En annan öl som jag inte vill missa att prova då chansen ändå fanns var Ballast Point Habanero Sculpin. Vanliga Sculpin är som färsk synnerligen trevlig så undrade förstås hur varianten med habanero kunde tänkas smaka? Tyvärr var den alldeles för stark, det enda som kändes var habaneron, kändes nästan som att halsen skulle brinna upp. Ibland undrar man varför det måste överdrivas så? Marknadsföring, ja vem vet?

Som tur är fanns det andra öl att prova hos Craftbeer. Kändes nästan som att varje gång man gick förbi där så var flera av fatölen utbytta mot andra, kan det bli bättre?  Lyckades lugna smaklökarna med Evil Twin Imperial Doughnut Break som är en massiv och kraftig sötare Imperial Stout.

Tillbaka till Wicked Wine, eller närmare bestämt den lilla Sierra Nevada-montern som var belägen alldeles bredvid. Sierra Nevada är en modern klassiker, jag är nog inte ensam om att ha upptäckt "riktig" öl mycket tack vare dem. I montern hade de fyra fatöl som tidigare inte funnits i Sverige, bara en sådan sak. Godast tyckte jag att Sierra Nevada Beer Camp Guildy Pleasures var. En tämligen enkel IPA men den kändes färsk och behagligt lättdrucken. Man kan inte bara gå omkring och dricka extrema öl hela tiden, därför kändes den så stabil.

Tidsbrist är aldrig bra särskilt inte då man vill hinna med att prova flera öl. Det var bara att slänga in mer kol i ugnen och öka takten. Ett snabbare besök hos Mohawk blev det. De presenterade fyra kranar där ölen roterade, vidare fanns det några olika flasköl.

Av någon anledning hade jag tidigare inte druckit Mohawk Brown is the new Brown. En småtrevlig Brown Ale som smakade choklad, kaffe, lite karamell och citrus. Mjuk och lättdrucken.

Innan det var dags att börja tänka på refrängen stannade jag till hos Beer Enthusiast, ville se vad de hade att bjuda på. En drös med gamla bekanta öl men även en hel del nytt, precis som det ska vara. Till de nya hörde Slottskällans Rum Quad. Det var en öl som legat på romfat i tre månader. Stark och intensiv med sina 11,5%. Gissar att den kommer att bli betydligt bättre om den får vila några år, nu var det lite väl mycket alkohol för min smak.

Kvällens sista stopp blev i Brills eminenta monter. Känns alltid värdigt att både börja och avsluta ölfestivalen hos dem. Passade på att prova några öl från Siren, ett modernt engelskt bryggeri som för det mesta gör trevliga grejer.

Siren 7 Seas är en trevlig Black IPA som kändes balanserad med bra nyanser av lakrits, grapefrukt och lätt rostad malt. Sista ölet blev Siren Odyssey 001 vilket är en Imperial Stout på 12,4%. Tjock kropp och med en lång ganska het eftersmak där det fanns alkohol, dock ingen störande sådan. En öl jag gärna skulle dricka senare i höst eller varför inte i vinter?

I år besöktes mässan tre dagar. Visst hade fler öl kunnat provas men det går verkligen inte att hinna med allt. Man vill ju inte titta för djupt i glaset.

SBWF 2014, torsdag 2/10

Nu när krutet har lagt sig och jag har hunnit hämta mig är det återigen dags att skriva några rader om SBWF 2014, denna gången om torsdag 2/10.

Var ute i normaltid då jag anlände till Nacka kring 11:40, portarna öppnade 12:00. Kön var inte alltför lång så det tog inte så många minuter innan jag var inne efter att det magiska klockslaget slagit.

Hade inga direkta planer för dagen annat än att jag skulle ha lite extrafokus på svenska småbryggerier. Tycker att det är perfekt att kunna prova en del öl från dessa bryggerier samtidigt som man kan växla ett ord eller två med folk i de olika montrarna.

Dagen första stopp blev Gotlands Bryggeri. I vanlig ordning var deras monter stor och den innehöll en hel del öl. Tre av dessa var mer eller mindre helt nya, alla provades. Gotlands Mors Lilla Bulldog Blåbärs IPA smakade helt klart lite blåbär tillsammans med grapefrukt. Helt klart en annorlunda blåbärsöl. Kul att bryggerier vågar leka även om det inte alltid blir alldeles fantastiskt gott.

Sleepy Bulldog Cream Amber Ale var lätt med småkakor, citrus och torkad frukt. Munkänslan var krämig, en helt ok öl. Godast av de tre nya var utan tvekan Gotlands Great White Bulldog Wheat Ale. Skönt frisk med mycket tropisk frukt som mango, ananas och citrus. Skulle med all säkerhet fungera alldeles ypperligt om sommaren.

Hos Nynäshamns Ångbryggeri passade jag på att prova några skvättar Nynäshamns Sotholmen Extra Stout Svensk Ek som är lagrad på fat från Mackmyra. Tillsammans med Jämtlands Bryggeri, Poppels Bryggeri och Närke Kulturbryggeri har Nynäshamns fått fat från Mackmyra att lagra öl i. När ölen är uppdruckna skickas sedan faten tillbaka till Mackmyra där resterna får ge karaktär åt whiskyn. Onekligen ett intressant projekt som det blir spännande att följa.

Ölet var gott, att det legat i fat kändes. Choklad, lakrits, lite alkohol. Avslutningen var torr och ganska salt. För den som missade ölet i Nacka kan jag meddela att ölet kommer till Systembolaget i november, det är bara att ge sig till tåls.

Oppigårds Bryggeri bjuder alltid på intressanta och goda öl, inget undantag i år. Deras Everyday IPA på blygsamma 4,6% tyckte jag om. Gillar smakrika öl som inte är alltför starka. Välhumlad med ananas, aprikos och lite hö. Typ bara att hälla i sig, fint! Samarbetsölet Närke/Oppigårds Ädelweiss fick jag tips om att prova. Frukt, banan, belgisk jäst och gräs. Ingen wow-känsla men en klart duglig öl.

Nils Oscar är en veteran bland de nya bryggerier, ett besök i deras monter är förstås alltid givet. Kanske var det inbillning men jag upplevde att Hop Yard smakade lite godare nu när den bryggs i det relativt nya bryggverket. Nils Oscar Pandemonium är en Scotch Ale (förövrigt en ölstil som jag vill se oftare bland svenska bryggerier) som hade smak av kola, nötter, rostad malt och lite humle. Ölet togs fram av Chris Kirk som sommarjobbade hos Nils Oscar den gångna sommaren. Chris har bland annat jobbat hos Great Divide i Colorado. Ölet vann förresten guld i stilen "speciell ale i brittisk stil". Har vi tur så finns ölet att köpa på Systembolaget i februari 2015.

Efter att ha botaniserat bland ovanstående bryggerier var det dags att gå längst in i stora hall 1 där Elixir Wine hade sin stora monter. På vägen dit blev det ett kort stopp hos Malmö Brygghus där jag passade på att prova Malmö Petite Souris. Bra balanserad och härligt uppfriskande. Äpplen, citron och en bra syrlighet. Ack ja, Malmö Brygghus, så bra!

Förutom den stora mängden öl från olika danska bryggerier hade Elixir i år med sig en del intressant från Spanien och Kanada. Spaniens högst rankade öl på Ratebeer är Nomada Royal Porter, den fanns på fat hos Elixir. Jodå, den var trevlig. Ganska söt med kaffe, lakrits, torkad frukt med en lång rostad avslutning. Munkänslan var åt det krämiga hållet.

Le Trou du Diable Dulcis Succubus var en härlig öl. Funkig med vitt vin, ek, hö, frukt i en bra balanserad syrlighet. Det jobbas på att få ett fåtal flaskor till Systembolaget, hoppas att så blir fallet. Finns det något roligare än att bli glatt överraskad av ett bryggeri som man tidigare inte stiftat bekantskap med?

I hall 3 fanns en samlingsmonter där ett flertal svenska småbryggerier var samlade. Här blev jag stående ganska länge då det fanns en hel del att fresta smaklökarna med. Sthlm Brewing är ett bryggeri som jag inte ser så ofta ute på stan, på mässan fanns en ny öl som heter Södermalm Sour. Ölet är en Berliner Weisse på 1,5%. Passade perfekt som palettrensare efter att ha provat några andra öl.

Westerbottens Bryggeri var för mig helt okänt. Tre öl hade de med sig, Hummelholm, Malgomaj och Röbäck. Rent generellt var samtliga öl snälla och lätta att få sig. Inga som direkt fastnade på näthinnan men en duglig start.

Dykes Brewery är beläget på Alnö utanför Sundsvall. I montern fanns far och son Dykes som var mycket trevliga och intresserade av öl- och matkombinationer. Ölen höll blandad klass, upplevde toner av infektion i en del av ölen men den bästa var Dykes Brewery's Stout. En mild öl med choklad, lätt rostad malt och sot. Intressant nog hade etiketten tips på maträtter som ölet med fördel kunde kombineras med. Det är en detalj som man sällan ser hos andra.

London Calling var samlingsnamnet för Spendrups satsning på bryggerier från London. Jag är långtifrån någon expert på engelsk öl så samtliga var för mig helt nya. Fourpure Session IPA var en öl som jag lade märke till. Snäll och behaglig med humle, citrus, ananas och hö i en balanserad förpackning. Får se om ölet senare kommer till Systembolaget, till en början är ambitionen att få in öl från de sex bryggerierna till krogar.

Torsdagens final började närma sig, några smakprover här och där togs innan det var dags för kvällens sista stopp hos Craftbeer. Deras monter är alltid värd ett besök eller två. Evil Twin Luksus One är en Berliner Weisse som jag fattade ett visst tycke för. Bär, vinäger och lite rödbeta. Avslutningen var riktigt syrlig.

Ytterligare några öl blev det hos Craftbeer innan det var dags att ägna en stund åt den pågående prisutdelningen. 125 medaljer delades ut i ett högt tempo. Verkligen imponerande jobbat av öldomarna med huvuddomaren Janko i spetsen. Runt 1800 öl var med i öltävlingen så det var några öl som dessa domare fick provsmaka.