SBWF 2012, fredag 28/9

Tyvärr skulle jag upp och köra mycket tidigt på lördagen men kunde ändå inte hålla mig ifrån ett kort besök i Nacka. Var på mässan mellan 13 och 16, vad hinner man då på tre timmar kan man fråga sig?

Jo, man hinner inse att det var väldigt lugnt på golvet, ett tag var Tom (Fajanen) och jag ensamma vid Brewers Association/OT:s monter. Där passade jag på att prova en Black IPA från Uinta Brewing Company, ett bryggeri som jag har stor respekt för. Ölet hette Uinta Dubhe Black IPA, en väldigt trevlig öl som ännu en gång bevisade att jänkarna är så mycket bättre på ämnet Black IPA än vad våra svenska bryggerier är. Ännu har jag inte blivit motbevisad, vore kul att bli det.

Innan besöket hos Brewers Association provades det ett par öl hos S:t Eriks, nämligen Mattias Dahlgren #2 Pors, vilket verkligen var en speciell öl med mycket kryddor och känsla av skog. Funderade på vilken mat ett sådant öl skulle kunna passa till, rostad potatis i ugn med rosmarin kanske? Sedan kött till det? Ja, kanske. Helt klart en intressant öl på det sättet att den var så speciell, men en hel flaska skulle jag nog aldrig kunna dricka upp på egen hand.

S:t Eriks Black IPA uppfattade jag som spretig och utan en röd linje. Lätt humlad men mörkt bröd, gräs, choklad och lakrits. Drickbar men vek, nja chanslös mot tex Dubhe Black IPA.

Hos danskarna är det alltid en fröjd att härja omkring. Hann med att prova ett par rackare från Xbeeriment, Madraz IPA och Copper Snow. Madraz IPA upplevde jag som lite konstig, inte det förväntade humligheten utan istället "jord", jäst, bröd och citrus. Lite åt det syrliga hållet. Fullt drickbar men udda. Copper Snow var en Barley Wine som jag gillade. Söt med malt, torkad frukt och med en lätt humlighet. Även en del värmande alkohol. Perfekt öl att bara smutta på även om jag inte hade tid för det.

Passade även på att prova Amager Exhop (Hultgren Edition HBC 517) vilken är bryggd med en experimentell humlesort som ännu inte är kommersiell. Tyvärr var ölet en besvikelse. Obalanserad och mer brödig än humlig. Munkänslan var sträv.

Hos Struise/Monks bjöds det på bättre munkänsla. Struise Woody Albert var en stabil rackare lagrad på fat från Lagavulin. Mycket whiskykänsla i den men ännu godare, ja rejält godare var Struise Black Berry Albert som legat och filosoferat i portvinsfat. En makalöst vacker öl, riktigt god och vinös. Härlig krämig munkänsla och förvånansvärt lättdrucken trots 13%. Helt klart en öl värd att prova för den som ännu inte gjort det. Monks sålde smakprov till allmänheten för 70 sek, oklart hur mycket man fick då, gissar 5cl. 15 cl, ja då sjunger nog de flesta glatt redan efter ett glas av den förnämliga drycken.

En annan dryck som är väl värd att prova är Struise Bompon vilken klassas som en cider men det är en blandning av äpplen, öl och bourbonfat. Spännande värre och en mycket uppfriskande dryck. Inte mig emot att ha en back eller två hemma.

Hann även med att prova Sigtuna Vanilla Syndrome Brown Ale 2012 vilken jag inte imponerades av. Söt med alkohol, frukt och lite vanilj. Intetsägande och spretig. Smakprov på 15 cl, öl på över 9%, nejdu. Mer än 10 cl vaskades.

Nils Oscars nya Barley Wine, Karl-David 70 Celebration Ale blev det sista ölet som jag hann med. Som många andra öl från Nils Oscar, stabilt men det är sällan man blir hänförd. Ändå kommer jag alltid att ha ett speciellt förhållande till Nils Oscar, bryggeriet som visade vägen för mig till en bättre ölvärld.