Kölschrunda

Före avfärden till Köln försökte jag hitta information om tips på "Kölschrunda", tyvärr blev utfallet av mitt letande väldigt magert. Alltså är det hög tid att bidra med en kortare betraktelse, hoppas den kan vara till nytta för de som ämnar att fara till Köln.

I Köln, staden med en gammal världshuskultur finns det drygt ett dussin bryggerier som tillverkar drygt 20 olika kölschsorter. Kölsch serveras nästan alltid i små, cylinderformade glas som kallas "Kölner stange". Så var det på de ställen vi besökte, storleken på glasen är 0,2l. Som regel serverades det bara en sorters kölsch på de olika ställena.

Första stället som vi besökte var Brauhaus Gaststätte Schreckenskammer. Stället låg nära centralstationen. Stämningen var gemytlig och väldigt folklig, ingen dress code där inte. Noterbart var att det var sand på golvet, undrar varför? Maten var väldigt god, ja det var den där schnitzeln. Servicen var snabb om inte världens vänligaste.



Det måste nämnas att Köbes, dvs de män (kvinnliga kypare förekommer ej i kölnerstugorna) som serverar på kölschställena är speciella herrar. Vill man ha inställsam service får man vackert gå till andra etablissemang.

Gaffel Haus låg ännu närmare tågstationen, stället var mycket stort och väldigt välbesökt en fredagkväll. Trots det gick det snabbt att få in sin kölsch, tysk effektivitet kan man kalla det.



Tog inte en bild på inredningen på fredagen, däremot strax efter lunch på lördagen:



Lördagens övningar startades på Die Hausbrauerei Päffgen, ett ställe med anor från 1883 som låg ungefär på 20 minuters promenad från centralstationen. Jag gillade inredningen på det stället, gammaldags tyskt med mycket inslag av trä och långbord. Vid bordet bredvid oss satt en familj och spisade lunch, männen i familjen åt en varsin "Haxe", tyskarna är inte riktigt kloka! Jag kan mycket väl förstå att många blir skrämda till vettet av tysk mat.



Nästa ställe som vi drack kölsch på var Früh am Dom. Här snackar vi om ett ställe med runt 600 platser, trots det var det fullsatt redan klockan ett. En massa rum hit och dit. Vi lyckades dock hitta ett par platser till slut. Bredvid oss satt tre äldre damer som mer eller mindre svepte sina Kölsch, något liknande har jag förstås aldrig skådat i Sverige. Tyskland är ett sympatiskt land, det har jag alltid hävdat och kommer alltid att göra.



Früh är en klassisk kölnerstuga, om man nu kan kalla ett såpass stort ställe för stuga. Många olika rum fanns det men med tanke på trängseln och ljudnivån stannade vi inte särskilt länge. De har en ståplats som brukar skämtsamt kallas för "der Schwemme". (när lokalen är full liknar der Schwemme en fylld simbassäng. Glöm alltså inte att ta med frälsarkransen).



Sista stället att besöka innan lite vila på rummet var Brauhaus Sion, ännu ett ställe med många platser, trots det gemytligt. Då jag sade till en av kyparna av vi var två började han peka på tomma bord och räkna på tyska, eins, zwei, drei, vier, fünf, sechs, sieben....

Trots att vi ätit lunch kände vi oss lite hungriga. Halver Hahn var det många som beställde in på de olika ställena vi besökte, sagt och gjort gjorde vi det också. Halver Hahn är en ituskuren rågfranska med olika pålägg, i vårt fall ost och smör.



På lördagkvällen var det så dags att besöka det sista stället i Köln, nämligen Sünner im Walfisch, ett ställe som låg på andra sidan floden drygt en timmas promenad från centralstationen. Nu låg vårt hotell på samma sida som Sünner så det tog ungefär 40 minuter för oss att spatsera dit. Sünner har legat på nuvarande plats sedan 1859, ganska så anrikt kan man säga.



Det är inte ofta jag besöker ett bryggeri som dessutom har en egen restaurang. Det var svårt att inte tycka om Sünner. Det var mycket folk där på lördagskvällen dock inte helt fullsatt. Maten var god och ölen var helt ok. Tog chansen att prova deras veteöl, de andra ställena serverade som regel bara en öl, nämligen deras kölsch.



Veteölet hade en typisk grumlighet och en doft av citrus, vete och jäst. Lätt syrlig med smak av citrus, vete och bubbelgum. Inte så mycket skumbanan. Trevligt läskande.

3,4/5

Vad gäller de olika kölsch-ölen vi drack var de ganska snarlika varandra, alla var ljusa med ett liknande vitt skum. Min betygssättning:

Päffgen Kölsch 3,3
Früh Kölsch 3,2
Sünner Kölsch 3
Sion Kölsch 2,9
Gaffel Kölsch 2,7
Schreckenskammer Kölsch 2,6

Inga alltför höga betyg med andra ord. Kölsch är inte världens mest spännande typ av öl. Den har likheter med en pilsner men inte lika besk, liksom att fruktigheten påminner om en ale men lättare. Fräscha och lättdruckna var de alla. Priserna låg mellan 1,40 till 1,60 för 0,2 liter. En halvliter veteöl på Sünner kostade 3,60.

Det trevliga med att sätta sig i en Kölsch-stuga är att man inte behöver beställa något, ölen landar på bordet per automatik. Vad annat vill man ha på bordet? Då glaset är tomt kommer kyparen bärandes på en bricka med nya glas givetvis utan att man behöver be om det. För att hålla räkningen på antalet glas drar kyparen ett sträck på underlägget för att markera antal glas. Vill man inte ha mer är det bara att placera underlägget på glaset. Onekligen ett fiffigt system. Men nåde den som fipplar bort sitt underlägg!

Svårt att säga vilket av ställena som var bäst då de alla var värda ett besök. Tror nog ändå att Schreckenskammer och Päffgen var bäst, förstnämnda mycket tackvare den utsökta schnitzeln. Deras kölsch gav jag lägst betyg även om den långtifrån var odrickbar. Noterbart är att toaletterna på samtliga ställen var rena och fina trots det stora antalet gäster. Att det på de flesta ställena bara serverades kölsch gjorde inte mycket, det är liksom det som är poängen med en kölschstuga. Dessutom är det alltid kul att skutta från det ena stället till det andra.