Öl i Taipei, del två.

Ju äldre jag blir desto mindre intresserad blir jag av så kallade "sevärdheter". Numera handlar resandet mera om att bara koppla av, andas annan luft och bara flanera omkring. Då och då tittas det förstås in på ett ölställe eller två som verkar intressanta. Taipei var inget undantag. Skönt nog tycktes staden inte heller krylla av alltför många sevärdheter så något dåligt samvete var det svårt att få.

Efter en stärkande frukost (åt nudlar och fiskpanetter) knallades det omkring i största allmänhet. Vi försökte hitta en ölbutik men den tycktes ha bytt adress eller lagt ner, osäkert hur det var med den saken. Enligt Google maps i mobilen var vi på rätt adress. Vi frågade i en närbelägen kiosk men hade lite svårt att förstå deras försök till hjälp.

Istället fick det bli ett kortare stopp på Gordon Biersch - Taipei. Det är en amerikansk bryggeripubkedja som har två ställen i Taipei. Har aldrig sett Gordon i USA men då har jag inte heller letat. Vi slank in på puben som var belägen i ett varuhus. Det var fullt med lunchgäster, någon firade födelsedag, ja folk såg ut att trivas i största allmänhet.

Vi valde att sätta oss vid baren, ja det fanns inte heller så mycket annat att göra de alla borden tycktes vara upptagna. Sex olika öl hade de, alla gick att beställa i två storlekar. 500 ml eller 375 ml, 250 TWD eller 180 TWD. (65-47 SEK)

Tyckte att alla ölen var typ ok om än intetsägande. Mer eller mindre stiltypiska var de också. Deras Schwarzbier och Hefeweizen var de två som var snäppet bättre än de övriga. Någon IPA fanns inte så långt ögat kunde nå.

Är man i krokarna är det förstås inget fel med ett besök men i det stora hela var det inget ställe att lägga på minnet för en härdad ölresenär.

Kvällspasset ägnade vi helt åt ett ställe som tycktes vara bra, Beer & Cheese Social House. Klockan var runt 20 på onsdagskvällen då vi anlände. En del folk var det men inte fullsatt i det inte alltför stora stället. Vi satte oss vid ett större bord på övervåningen.

Personalen bakom baren var trevliga, en var från USA så det var inga problem med språket. Under vårt besök hade de åtta fatöl och 44 olika flaskor. Några få inhemska resten var från utlandet, främst från USA och Danmark. De måste haft ett event med Evil Twin dagarna innan vår ankomst då det fanns en del från dem i flasklistan.

Evil Twin Molotov Cocktail Simcoe hade jag inte druckit tidigare så en sådan fick det bland annat bli. Färsk och trevlig med en behagligt värmande alkohol. En bomber kostade 590, dvs 153 spänn. Klart rimligt enligt mig. Taipei ligger ju trots allt inte nästgårds. Firestone Walker Easy Jack hade jag inte heller provat tidigare, en klart sympatisk Session IPA med en skön humleprofil.

Kvällen den var skön den med, vi satt nästan kvar till stängning. Kan tipsa om deras goda mackor som givetvis hade stabila mängder ost.

Närmaste metrostation låg ungefär 10 minuter bort, det var inga problem att hitta Beer & Cheese, ett ställe som jag förövrigt blev rätt förtjust i. Kan verkligen rekommenderas.

Det kanske är orättvist att försöka betygsätta en stad efter ett såpass kort besök som två nätter men Taipei var ungefär som förväntat. Påminner mera om "vanliga" Kina jämfört med Hong Kong. Lite gråare och med invånare som är väldigt svaga på engelska. Ölmässigt var det lite bättre än förväntat, att vi hittade The Tasting Room första kvällen var en trevlig slump eller vad man nu ska kalla det? Beer & Cheese Social House finns på Ratebeer så det var inga konstigheter att hitta det.

Särskilt många inhemska öl hittades inte, undrar hur det ser ut som säg fem år?

Öl i Taipei, del ett.

Måndagen den 23/11 var det återigen dags att röra på fläsket. Närmare bestämt var det SAS helt nya Airbus 330 som skulle få göra grovjobbet då mitt resesällskap på fem personer och jag skulle flyga från Arlanda till Hong Kong med den nya direktlinjen som startade i september.

Biljetter köptes för kampanjpris i juni, runt 3000 t/r är ju som hittat. Lite egoistisk får man ibland kosta på sig att vara så jag passade på att uppgradera på flygplatsen till Business Class för 40000 Eurobonuspoäng. Av någon anledning drogs bara 25000 sådana, ja det gäller att charma damerna.

En flight på 10-timmar kan knappast gå bättre. Ombord njöt jag av den nya fina kabinen, goda maten och dryckerna. Välfungerade Wi-Fi på långlinjer är också en klart trevlig grej. I vanlig ordning då jag flyger Business passar jag på att njuta andra drycker än öl, ja champagne fungerar faktiskt helt ok till renkött.

Några öl blev det förstås också, Mikkeller såklart. Ombord på flighten fanns gamla bekanta Mikkeller men även en porter som bara hittas ombord på långdistansflygen i nämnda klass. Var riktigt kul att dricka porter till osten.

Som kuriosa kan nämnas att pursern som serverade på min sida av planet inte hade någon koll på öl. Nämnde att jag gärna ville ha ett glas av det mörkaste ölet som fanns ombord, då erbjöd hon Mikkellers Amber. Fick förklara att portern fanns på storflaska och att den passar fint till osten om man vill testa något annat än portvinet.

Noterbart var också att gentlemannen framför mig bara ville dricka "sådan där vanlig öl". Räknade jag rätt drack han fem burkar Carlsberg. Ja, alla är vi olika som sagt.

I Hong Kong landade vi tidigt på tisdagsmorgonen. Hong Kong var inte vårt mål för dagen utan vi skulle vidare till Taipei (Taiwan) med deras flygbolag Eva Air. Som guldmedlem hos SAS kunde jag nyttja loungen som Eva erbjöd på Hong Kongs flygplats. Kan meddela att det är väldigt skönt att ta en dusch efter en lång flight och att sedan i lugn och ro sitta och äta frukost. (Dim sum är verkligen supergott)

Flyget till Taipei var en rutinflight på 1,25. Formaliteterna klarades av galant och den 30 minuter långa taxiresan till hotellet kostade runt 300 kronor. City Suites visade sig vara ett stabilt hotell som kändes prisvärt då det bara kostade mig 800 kronor för två nätter då jag tog ut en gratisnatt på Hotels.se.

Det är inte så mycket som slår de första stegen i en ny stad och ett nytt land som man besöker. Att resa är verkligen magiskt. Om Taipei visste jag inte så mycket måste jag erkänna. Att landet Taiwan har varit och är framgångsrikt ekonomiskt visste jag, att landsfadern heter Chiang Kai-Shek kände jag också till för om honom gjorde jag ett skolarbete på det glada 90-talet. Taiwan fick äran att bli mitt besökta land nummer 59, har ingen aning om vilket som kan tänkas bli nummer 60.

Som vanligt då jag reser brukar jag utgå från Ratebeer för att scanna av intressanta ölställen. Tisdagskvällens sådana hittades dock på Tripadvisor, på Ratebeer fanns inte ens The Tasting Room med. Taipei är långtifrån den största staden i Asien, i storstadsområdet bor det runt 6,8 miljoner människor och ett okänt antal hundar. (i Taiwan och Hong Kong är det förövrigt förbjudet att äta hund)

För att ta sig dit åktes det med metron, eller MRT som det heter i Taiwan. Den mest närbelägna stationen, Zhongxiao Fuxing, låg ungefär 10 minuter från baren. The Tasting Room ligger på en lugn gata i något som verkade vara ett bostadsområde.

Stället var modernt och fräscht, inte sådär vidare stort med både sittplatser och ståplatser vid bord. Det var inte alltför många gäster under vårt besök dock en blandning av både taiwaneser, västerlänningar som jobbar i landet samt vi turister. Noterbart var att på väggarna hängde det konst från lokala förmågor, konst som dessutom var till salu.

Utbudet var klart stabilt, 20 öl på fat och ett antal flaskor. Endast två inhemska på fatlistan som i övrigt dominerades av öl från USA. För ett glas på runt 25-30 centiliter fick man betala 200-250 Taiwanesiska dollar. (53-66 kronor). Taiwan är ett civiliserat land där det inte förväntas att man ska ge dricks. Någon mat såg jag inte till, inte heller några snacks.

Självklart dracks de båda inhemska ölen som var från ett bryggeri som heter 55th Street Craft Brewery. Det som erbjöds var en Session IPA och en Amber Ale. Bägge två dugliga utan att utmärka sig på något särskilt sätt.

Personalen utmärkte sig inte heller på annat sätt än att de var trevliga, kunde helt ok engelska och var snabba med att rensa bort tomma glas från borden. Det är förövrigt ett vanligt fenomen i många länder i Asien, ja att borden rensas innan man knappt hunnit ta sista tuggan eller dricka sista skvätten. 

En lugn och skön kväll blev det där samtalen bland oss och övriga gäster skedde i en lågmäld ton. The Tasting Room kändes som ett ställe där man kopplar av och inte behöver bjuda på några större pajaskonster i jakten på berömmelse.

Helt klart ett ställe som kan rekommenderas för den som tycker att Taipei verkar vara en stad att besöka. Min upplevelse av staden var att den kändes lite intetsägande utan något direkt utmärkande. Metron fungerade utmärkt, folk var disciplinerade (helt otroligt vad tunnelbanan i Stockholm har mycket att lära) och tågen gick punktligt.

Att få kontakt med lokalbefolkningen var inte lätt, inte för att jag gjorde några större försök för den delen. Språket som talas i Taiwan kände jag igen då det i princip är detsamma som talas i Beijing, det vill säga standardkinesiska. Folk var inte bra på engelska. Ett tips är att ha med text på det lokala språket då man är ute på äventyr i länder där ens egna språkkunskaper i det lokala språket är synnerligen svaga.

Innan det var läge att slåss med kuddarna dracks några klunkar av Taiwan Gold Medal Beer. Av mig får inte ölet några medaljer, däremot var de japanska pepparchipsen lysande.

啜飲室

BrewDog Brussels och Kulminator

En lugn inledning blev det på lördagen i Bryssel. Vi hämtade frukost till rummet som vi sedan satt och mumsade på utan att stressa. När vi var klara med det promenerade vi mot de lite mera centrala delarna av staden. Redan innan avfärd till Bryssel hade vi bestämt oss för att på lördagen besöka det legendariska Kulminator i Antwerpen.

Ett par stenkast från Bryssels centralstation ligger BrewDog Brussels. Det kändes givet att göra ett besök innan vi tog tåget till Antwerpen. Luftigt och fräscht ställe som öppnade i september. Tyvärr var en del av fatölen slut även om de stod kvar på listan.

Bland det som fanns var det inget som direkt imponerade på gamla härdade ölnördar som oss. När vi ändå var på plats var det lika bra att äta en bit mat, en hamburgertallrik känns alltid som ett säkert kort så en sådan blev det. Tyvärr var den rätt medioker, inget speciellt alls.

Personalen var vänlig om än inte riktigt på tårna. Nä det lär nog dröja innan jag besöker BrewDog Brussels igen, de två i Stockholm är så mycket bättre.

Tågresan till Antwerpen tog ungefär en timma, sedan väntar en lätt bensträckare på runt 20 minuter innan man är framme på Kulminator. De behagar att öppna klockan 16:00 på lördagar, vi var där kvart i så vi fick vackert vänta i några minuter.

När klockan var prick 16:00 knallade vi in som de första gästerna förutom en gentleman som var mera stammis än vad vi är. För honom räckte det att nicka för att få in en öl. Lugna stammisar som sitter och njuter av en öl eller två tillsammans med en bok som sällskap inger trygghet och hopp om mänskligheten.

Tidigare har jag besökt Kulminator 2009 och 2012. Detta var alltså mitt tredje besök. Direkt noterade jag jämfört med mina tidigare besök att mängden prylar hade ökat i den relativt lilla, dammiga och trånga lokalen. (läste på en skylt att max 48 personer samtidigt får vistas i lokalen) Bordet som vi satt på 2009 gick inte att använda då det var fullt med böcker, tidningar och andra pinaler. Tack vare att vi var nästan först in kunde vi placera oss vid ett bord längst in i salongen. Efter ett tag fylldes det på med folk och det blev mer eller mindre fullsatt.

För den som inte känner till det drivs stället av det strävsamma paret Dirk van Dyck och hans fru Leen. Precis som under de tidigare besöken var det Leen som jobbade hårdast. När vi väl satt oss vid bordet kom hon fram med en tavla där kvällens fatutbud fanns att skåda. Den gode Leen är hyfsat bra på engelska så det är aldrig några problem att göra sig förstådd. Tyvärr är jag såpass obildad att jag varken behärskar flamländska eller franska. Ett öl som alltid tycks finnas på fat är Bush de Noël, vilket sägs vara Dirks favoritöl.

Det kändes givet att beställa ett glas Mikkeller 40 Smaragd, ett specialöl som gjorts för att fira att Dirk och Leen fyllde 40 år som krogägare förra året. Deras första ställe hette Bodega och öppnade 1974. På nuvarande adress, Vleminckveld 32, har de huserat sedan 1978. Snacka om respekt, ja det är verkligen en smått salig känsla att sitta inne på Kulminator. Det är tyst och skönt, i bakgrunden hördes jazz blandat med lågmälda samtal. Ställets obligatoriska katter skymtades då och då. Vad skulle myndigheterna i Sverige säga om det sprang omkring katter i en bar?

Ölet från Mikkeller var riktigt gott och värmande. (16.5%) Russin, torkad frukt, karamell och malt. En skön öl att sitta och sippa på. På fat dracks även Timmermans Kriekenlambiek och Van Den Bossch Buffalo Grand Cru (Barrel Aged Pauillac) Bägge två klart dugliga, ja det är inte bara flaskölen på Kulminator som är intressanta utan det finns även en del spännande på fat.

Flasklistan ja, den är fortfarande i högsta grad spektakulär men ändå är det inte riktigt samma grej som det var förr, särskilt då 2009. Visst finns det en massa gammal skön smått uråldrig öl kvar men inslaget av modernare saker är betydligt större än tidigare. Inget konstigt med det, ölintresset i världen har ju inte direkt sjunkit de senaste 5-6 åren. Prisjämförelser är alltid intressanta. 2009 kostade en Chimay Blå från 2004 10 EUR. 2012 var priset 13 EUR, nu ligger det på 15 EUR. Noterbart är också att många av de äldre årgångarna numera enbart kan beställas till en vertikalprovning.

Vi kände att det kunde vara kul att se på vilket humör Dirk var på, sagt och gjort beställde vi en Felix Kriek från Verhaeghe. Årgången var 2000. Priset var 22 EUR för en stor flaska. Den gode Leen sa att flaskan var stor och hon var tvungen att fråga sin man om det var ok för oss att beställa en sådan. Hon gick iväg och en kort stund senare blängde Dirk på oss och muttrade något. Det var för övrigt det enda den gode Dirk "sa" till oss under besöket som vara i nästan sex timmar. Han är verkligen en underbar karaktär som hämtad från en bättre bok eller tv-serie.

Jaha, blev vi godkända eller inte? Fem minuter senare kom svaret i form av en flaska med mycket patina. Tack för det, vilken ära! Precis som alltid är det bara Dirk som får gå ner till källaren och hämta flaskor.

Hade aldrig hört talas om ölet tidigare så det var förstås spännande att prova. Ölet visade sig mer eller mindre sakna kolsyra. Mycket körsbär fanns det kvar liksom en viss sötma. Lättdrucken och i bra form.

Inser att det är sällan som jag dricker belgisk dubbel eller tripel, en öl som jag inte ens hade betygsatt är Westmalle Dubbel. Vad kunde vara mer lämpligt än att beställa en färsk från 2015 och en något äldre från 1992. Det kändes nästan som två olika öl, den äldre betydligt lenare och inte lika intensiv i smakerna. Svårt att säga vilken som var godast, lite synd att vi inte beställde en som var från säg 2010 för att ytterligare ha något att jämföra med.

En viktig regel på Kulminator är att inte stressa. Vill man ha något är det bäst att gå fram till baren med en lapp på det som önskas. Saker och ting tar sin tid, det är helt onödigt att skynda även om det är lätt hänt när det finns så mycket skoj att dricka.

Ett bryggeri som jag alltid gillat är De Dolle Brouwers. På Kulminator går det att hitta speciella versioner av deras goding Stille Nacht. De Dolle Stille Nacht Reserva 2010 blev kvällens dyraste öl med sina 34 EUR. Det speciella med ölet är att det legat 25 månader på Bourdeauxfat. En mycket trevlig öl visade det sig vara, syrlig och med fina inslag av fat.

Blir man hungrig går det alltid att beställa ost eller korv. Denna gången beställde vi lite ost. Något mera avancerat än så finns det inte i matväg på Kulminator. Men vem säger nej till kombinationen öl och ost?

Kulminator är verkligen ett unikt och underbart ställe. Finns verkligen inte en motsvarighet på denna jord. Tänk vilken dröm det vore att få gå ner i källaren, undrar hur mycket det egentligen finns i gömmorna som inte är offentligt?

Tanken var att avsluta med tre flaskor men två av dem fanns inte eller så orkade inte Dirk gå ner till källaren så en ensam Vielle Ville Tripel fick det bli som avslutande objekt. Årgången var 1977 och bryggeriet för mig totalt okänt. Efter lite googlande är det bara att konstatera att bryggeriet la ner verksamheten just år 1977. Imponerande nog hade Kulminator kvar glas från bryggeriet, ja så var det i de flesta fallen för de olika ölen. Ölet kändes förstås gammalt men ändå klart drickbart. Fanns lite kolsyra kvar. Annars var det vinöst och med en del frukt.

Betalningen skedde som alltid i kontanter. Notan skrevs på ölunderlägg, bara en sådan sak blir man alldeles förtjust av. Våra närmare sex timmar kostade denna gången 135.70 EUR. Synnerligen prisvärt även efter att vi gett generöst med dricks. Ja man blir nästan rörd över hur det kan vara.

Ingen vet hur länge Dirk och Leen orkar fortsätta, de är i 70-årsåldern. Hoppas många år till men vad jag läst så finns det ingen naturlig arvtagare. Vill gärna besöka Kulminator några gånger till. Det är som ett ölmuseum, väldigt eget och väldigt fantastiskt. Ett måste för alla ölintresserade, ja man behöver inte ens vara det.

Delirium Café och Chez Moeder Lambic Fontainas

Cantillon stänger 17:00 så strax innan det knallade vi över till hotellet och dumpade de inhandlade flaskorna. Efter en enkel och medioker måltid på ett lokalt hamburgarhak gick vi in på ölbutiken De Bier Tempel för att inhandla några öl till rummet. De Bier Tempel har jag besökt flera gånger tidigare, stället är "turistigt" men de har många olika öl till helt ok priser (i alla fall jämfört med Sverige).

När vi handlat det vi skulle gick vi över till det närbelägna Delirium Café, eller dårhuset som jag brukar kalla det. Delirium består av flera olika barer med lite olika inriktningar. Vi valde att sätta oss på övervåningen, Delirium Hoppy Loft som är lugnare än den större lokalen i källaren där det alltid är fullt med gapande ungdomar som i vissa fall tycks helt ha missat det här med folkvett.

Utbudet på fat var för kvällen inte alltför spännande så vi nöjde oss med en varsin öl. En Almanac Golden Gate Gose blev det för min del. Tyvärr kändes den rätt blek, tunn med citrus, jäst och lite kryddor.

Är man i Bryssel så ingår det i protokollet att göra ett besök på Delirium men inte var det mig emot då vi lämnade och begav oss till ett i mitt tycke betydligt trevligare ställe, Chez Moeder Lambic Fontainas.

Då det var ovanligt varmt för årstiden satte vi oss utomhus, inne var det dessutom fullt så valet var onekligen givet. Utbudet på fat var stabilt men tyvärr blev min bild väldigt suddig. Människan är lat av naturen, så även jag så orkade inte gå in och ta ett nytt foto. Tut mir leid som man säger på tyska.

Flaskutbudet är fint med många trevliga suröl fast det har skett en hel del sedan mitt premiärbesök 2012. Borta är de allra exklusivaste ölen från Cantillon, priserna på det som finns kvar har gått upp en del. (att inte folk kan begripa att för kraftig inflation även är ett hot mot dem själva)

På Moeder Lambic blev vi sittandes en bra stund. Osttallrik och köttallrik beställdes till bordet, bägge klart dugliga även om jag smakat godare sådana.

De två ölmässiga höjdpunkterna var helt klart två Cantillon som jag inte provat tidigare, Cantillon Kriekenlambik och Cantillon Oude Lambik. Kriekenlambik var den godaste av de två. Väldigt läskande, helt utan kolsyra och med en massa körsbär, lite kanel och trevlig funk. Hur fint vore det inte att ha en balja hemma?

Cantillon Oude Lambik var också en sköning. Ingen kolsyra, druvor och funk i en fin balans. Undrar om jag någonsin igen kommer att dricka fem för mig nya Cantillon inom loppet av fem timmar? Blev som tidigare skrivet tre nya på Cantillon och sedan alltså två nya på Moeder Lambic Fontainas. 24/12 är ingenting jämfört med detta.

När vi kände oss klara så lommade vi iväg till hotellet där tanken var att beta av några av inköpen från De Bier Tempel. Det blev någon flaska extra men vad gjorde det då följande dag ändå skulle börja med en skön sovmorgon.

Rumsölen höll verkligen blandad klass, några vaskades t o m. Satan Gold kan jag inte rekommendera till någon. Däremot tycker jag att Brussels Beer Project Dark Sister var rätt intressant. En Black IPA som var mild men ändå tämligen smakrik.

En högst trevlig dag var det i Belgiens huvudstad. Nästa dag åkte vi till Antwerpen, mer om det i nästa inlägg.