Biljetter köptes för kampanjpris i juni, runt 3000 t/r är ju som hittat. Lite egoistisk får man ibland kosta på sig att vara så jag passade på att uppgradera på flygplatsen till Business Class för 40000 Eurobonuspoäng. Av någon anledning drogs bara 25000 sådana, ja det gäller att charma damerna.
En flight på 10-timmar kan knappast gå bättre. Ombord njöt jag av den nya fina kabinen, goda maten och dryckerna. Välfungerade Wi-Fi på långlinjer är också en klart trevlig grej. I vanlig ordning då jag flyger Business passar jag på att njuta andra drycker än öl, ja champagne fungerar faktiskt helt ok till renkött.
Några öl blev det förstås också, Mikkeller såklart. Ombord på flighten fanns gamla bekanta Mikkeller men även en porter som bara hittas ombord på långdistansflygen i nämnda klass. Var riktigt kul att dricka porter till osten.
Som kuriosa kan nämnas att pursern som serverade på min sida av planet inte hade någon koll på öl. Nämnde att jag gärna ville ha ett glas av det mörkaste ölet som fanns ombord, då erbjöd hon Mikkellers Amber. Fick förklara att portern fanns på storflaska och att den passar fint till osten om man vill testa något annat än portvinet.
Noterbart var också att gentlemannen framför mig bara ville dricka "sådan där vanlig öl". Räknade jag rätt drack han fem burkar Carlsberg. Ja, alla är vi olika som sagt.
I Hong Kong landade vi tidigt på tisdagsmorgonen. Hong Kong var inte vårt mål för dagen utan vi skulle vidare till Taipei (Taiwan) med deras flygbolag Eva Air. Som guldmedlem hos SAS kunde jag nyttja loungen som Eva erbjöd på Hong Kongs flygplats. Kan meddela att det är väldigt skönt att ta en dusch efter en lång flight och att sedan i lugn och ro sitta och äta frukost. (Dim sum är verkligen supergott)
Flyget till Taipei var en rutinflight på 1,25. Formaliteterna klarades av galant och den 30 minuter långa taxiresan till hotellet kostade runt 300 kronor. City Suites visade sig vara ett stabilt hotell som kändes prisvärt då det bara kostade mig 800 kronor för två nätter då jag tog ut en gratisnatt på Hotels.se.
Det är inte så mycket som slår de första stegen i en ny stad och ett nytt land som man besöker. Att resa är verkligen magiskt. Om Taipei visste jag inte så mycket måste jag erkänna. Att landet Taiwan har varit och är framgångsrikt ekonomiskt visste jag, att landsfadern heter Chiang Kai-Shek kände jag också till för om honom gjorde jag ett skolarbete på det glada 90-talet. Taiwan fick äran att bli mitt besökta land nummer 59, har ingen aning om vilket som kan tänkas bli nummer 60.
Som vanligt då jag reser brukar jag utgå från Ratebeer för att scanna av intressanta ölställen. Tisdagskvällens sådana hittades dock på Tripadvisor, på Ratebeer fanns inte ens The Tasting Room med. Taipei är långtifrån den största staden i Asien, i storstadsområdet bor det runt 6,8 miljoner människor och ett okänt antal hundar. (i Taiwan och Hong Kong är det förövrigt förbjudet att äta hund)
För att ta sig dit åktes det med metron, eller MRT som det heter i Taiwan. Den mest närbelägna stationen, Zhongxiao Fuxing, låg ungefär 10 minuter från baren. The Tasting Room ligger på en lugn gata i något som verkade vara ett bostadsområde.
Stället var modernt och fräscht, inte sådär vidare stort med både sittplatser och ståplatser vid bord. Det var inte alltför många gäster under vårt besök dock en blandning av både taiwaneser, västerlänningar som jobbar i landet samt vi turister. Noterbart var att på väggarna hängde det konst från lokala förmågor, konst som dessutom var till salu.
Utbudet var klart stabilt, 20 öl på fat och ett antal flaskor. Endast två inhemska på fatlistan som i övrigt dominerades av öl från USA. För ett glas på runt 25-30 centiliter fick man betala 200-250 Taiwanesiska dollar. (53-66 kronor). Taiwan är ett civiliserat land där det inte förväntas att man ska ge dricks. Någon mat såg jag inte till, inte heller några snacks.
Självklart dracks de båda inhemska ölen som var från ett bryggeri som heter 55th Street Craft Brewery. Det som erbjöds var en Session IPA och en Amber Ale. Bägge två dugliga utan att utmärka sig på något särskilt sätt.
Personalen utmärkte sig inte heller på annat sätt än att de var trevliga, kunde helt ok engelska och var snabba med att rensa bort tomma glas från borden. Det är förövrigt ett vanligt fenomen i många länder i Asien, ja att borden rensas innan man knappt hunnit ta sista tuggan eller dricka sista skvätten.
En lugn och skön kväll blev det där samtalen bland oss och övriga gäster skedde i en lågmäld ton. The Tasting Room kändes som ett ställe där man kopplar av och inte behöver bjuda på några större pajaskonster i jakten på berömmelse.
Helt klart ett ställe som kan rekommenderas för den som tycker att Taipei verkar vara en stad att besöka. Min upplevelse av staden var att den kändes lite intetsägande utan något direkt utmärkande. Metron fungerade utmärkt, folk var disciplinerade (helt otroligt vad tunnelbanan i Stockholm har mycket att lära) och tågen gick punktligt.
Att få kontakt med lokalbefolkningen var inte lätt, inte för att jag gjorde några större försök för den delen. Språket som talas i Taiwan kände jag igen då det i princip är detsamma som talas i Beijing, det vill säga standardkinesiska. Folk var inte bra på engelska. Ett tips är att ha med text på det lokala språket då man är ute på äventyr i länder där ens egna språkkunskaper i det lokala språket är synnerligen svaga.
Innan det var läge att slåss med kuddarna dracks några klunkar av Taiwan Gold Medal Beer. Av mig får inte ölet några medaljer, däremot var de japanska pepparchipsen lysande.
啜飲室
.JPG)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar