Öl i Auckland

Resan den gick vidare, det var dags att lämna "öltorkan" i Vanuatu och flyga över till Auckland. Auckland är den största staden på Nya Zeeland, antalet invånare i storstadsområdet är 1,5 miljoner. Landets huvudstad är det dock inte utan den äran tillhör Wellington.

De senaste åren har ölutvecklingen varit lovande på Nya Zeeland så det kändes helt rätt att göra sitt livs första besök i det avlägsna landet. Fågelvägen är det 17000 kilometer mellan Stockholm och Auckland så det var väldigt lång till Akkurat. Som tur är tycktes det finnas en hel del intressanta ölställen i Auckland så saknaden skulle nog trots allt inte bli så stor.

Först ut var Brothers Beer, en bryggeripub och ölbutik under samma tak, kan det bli bättre? Det kändes som ett rätt hippt ställe i ett område med flera andra restauranger som grannar. Mysigt med en väldigt vänlig stämning. De hade 18 fatöl och drygt 200 olika flaskor. Det gick att köpa en bricka med sex mindre glas men mitt resesällskap och jag valde att köpa fulla glas. (de var på runt 30 cl)

Självklart koncentrerade jag mig på att prova några av deras egna öl samt ett par andra från Nya Zeeland. Deras egna öl kändes snälla och inte alltför spektakulära. Mest imponerad blev jag av en öl med namnet Croucher Lowrider IPA, en IPA på blygsamma 2,7% men som framförallt doftmässigt var en riktig höjdare. Den doftade verkligen mycket humle och härlig tropisk frukt. Riktigt imponerande vill jag lova.

Brother Beer var ett riktigt bra ställe. Självklart köpte jag med mig några flaskor. Tanken var att återvända och köpa ytterligare några till senare under vistelsen i Auckland men så blev det inte av olika anledningar. Priserna var ungefär som hemma, kanske aningen billigare men inte någon stor skillnad.

Shakespeare Hotel & Brewery är enligt uppgift den första bryggeripuben på Nya Zeeland. Precis som namnet säger var det en kombination av hotell, bar plus restaurangdel på övervåningen. Då vi var hungriga bestämde vi oss för att sätta oss på övervåningen där det var lugnt och skönt.

På hemsidan skriver Shakespeare följande:

"This 100 year old English style pub offers great food and world class craft beers (brewed on site) that will impress even the most ardent beer drinker"

Tyvärr är jag inte benägen att hålla med om det. De tre provade ölen från Shakespeare kändes väl mesiga och försiktiga. Godast eller minst tråkig var Shakespeare Yippy IPA som lätt med viss humlighet samt frukt. Bitterheten var lätt liksom kroppen. Någon riktigt IPA var det inte utan mer som en lager med lite extra humle. Det fanns även några gästöl på fat liksom runt 15 olika flaskor att välja mellan.

Shakespeare var lite småcharmigt inredningsmässigt då det var gammalt och insuttet. Ölmässigt var det alltså ingen höjdare. Den unga kvinnan som serverade oss kunde inte särskilt mycket om öl. I det stora hela ett ställe som väl kan hoppas över men råkar man gå förbi så kan man alltid gå in för en öl eller två.

Allra närmast vårt hotell, Mercure Auckland, låg ett ställe med namnet Brew on Quay. Stället var rätt stort, låg nära vattnet och var tämligen stimmigt. (besöket gjordes på en torsdagkväll). Jag gillade det skarpt, de hade 15 fatöl och runt 150 flaskor. En massa spännande saker från Nya Zeeland. En i baren tyckte verkligen om att prata öl. Jag frågade om de hade några öl från Skandinavien, för tillfället inga men de brukade ha lite då och då. Tyckte mig känna igen ett av bryggerierna som han nämnde, Mikkeller.

Ett av fatölen som provades var Tuatara Black Mojo Espresso som verkligen smakade och doftade mycket kaffe med tonvikt på kaffesump. Även mörk choklad och rostad malt. Kul öl, varför dricka espresso när man kan dricka kaffeöl?

I Brisbane blev jag tipsat om att försöka hitta öl från ett bryggeri som heter Liberty Brewing Co. På Brew on Quay fanns det några stycken, den bästa av de druckna var Liberty Citra Double IPA. En halvlitersflaska kostade 23 NZD vilket motsvarar 135 SEK.

Tycker att det var värt priset då det var ett av de godaste ölen som dracks under resan. Frisk och humlig med mycket grapefrukt, mango, hö och småkakor. Finishen var rätt torr och behagligt bitter.

Sista dagen i Auckland hanns det knappt med något pubbesök, hur otroligt nu än det låter. Ett kortare besök på SkySport Grill som var en typisk sportpub, under vårt besök sändes bland annat friidrott från Stockholm vilket kändes lite märkligt. Dagen efter vårt besök skulle All Blacks möta Australien i rugby vilket märktes i puben, det var en hel del folk som satt med landlagströjor. Rugby är nationalsporten i Nya Zeeland, något som verkligen märktes då vi var i Auckland.

De hade 40 fatöl som ett okänt antal flaskor. Fatölen var både inhemska och från utlandet. Minns jag rätt så drack jag tre olika utan att någon av ölen satte sig på näthinnan som ett mästerverk.

Det fanns en mängd andra ställen att besöka med det får bli en annan gång. Till Nya Zeeland återvänder jag gärna men då får det allt bli ett längre besök. Minst ett par veckor känns som ett måste om man ska hinna åka runt på både Nord- och Sydön. Att dricka öl tycktes vara en populär sysselsättning, alla ställena som vi besökte hade många besökare, särskilt de som besöktes lite senare på dagen. After Work tycktes vara en gren som folk tog på största allvar. Någon renodlad ölbutik tittade jag aldrig in i då Brothers Beer hade så stabilt utbud.

 

Öl i Port Vila, Vanuatu

Från Brisbane togs flyget på lördagsförmiddagen till Port Vila, huvudstaden i Vanuatu. Vanuatu är en östat i Melanesien i sydöstra Stilla Havet. Det är ett litet land med ungefär 225000 invånare. Jag är säkert inte ensam om att länge drömt om att få besöka ett land i Söderhavet, nu blev det äntligen av även om det inte blev självaste Kurrekurreduttön.

Inför resan tog jag reda på att i Vanuatu gick det inte att köpa alkohol i matbutiker från lördag 12:00 till måndag 12:00. För att överleva den svåra prövningen köpte jag med mig några flaskor i Australien.

Efter att vi installerat oss på vårt boende tog vi båten över till en närbelägen restaurang där mitt livs första öl från Vanuatu dracks, Vanuatu Tusker Lager. I ärlighetens namn hade jag svårt att dricka upp innehållet då det var så otroligt trist. En mycket tunn ljus lager med papp och kokta grönsaker. En flaska kostade 500 Vatu vilket motsvarar ungefär 35 SEK.

Då det ändå var lördag blev det en öl till, Nambawan Bitter som var lite bättre än Tusker även om det inte säger så mycket. Miljön var i alla fall strålande, riktigt trevligt att sitta vid vattnet och se solen gå ner.

På söndagen åkte vi in till Port Vila, det visade sig vara en riktig vilodag då det allra mest var stängt, dock inte The Brewery Bar and Restaurant, ett ställe som är förknippat med Nambawan Brewery. Alla deras fyra öl samt en cider fanns att smaka.

Kvällen innan hade bittern druckits så nu var det med stor nyfiken jag tog mig an att prova deras Porter, Gold, Draught och Cider. Gold och Draught var tunna och trista. Portern var kanske den ljusaste portern jag sett, tunn med lite karamell och med lite fantasi gick det att uppfatta en lätt rostad ton av malt. Godast var cidern, söt med äpplen. Tyvärr ingen uppfriskande syrlighet men ändå drickbar.

Vid det här laget har nog den kloke läsaren av denna text förstått att till Vanuatu åker man inte för att dricka suveränt god inhemsk öl.

Måndagen ägnades och en rejäl rundtur runt vår ö. Vi hyrde en taxi som körde oss i runt sju timmar, det hela kostade drygt700 SEK. Kan verkligen rekommenderas om man vill se lite annorlunda saker som den vanlige turisten förmodligen missar. På vägen tillbaka till boendet stannade vi till i en av matbutikerna i Port Vila för att titta vilka öl som såldes. Det var ingen imponerande syn men det slutade i alla fall med att jag köpte en radler, Vanuatu Tusker Lemon, samt två öl från Salomonöarna.

Vanuatu Tusker Lemon var bättre än ölen från samma bryggeri även om det kanske inte säger så mycket. Tunn med bröd och citrus. De två ölen från Salomöarna var också de blaskiga och intetsägande, dock är det "kul" att ha provat öl även från det landet. Det lär dröja innan vi får se de ölen i Sverige.

Som jag nämnde tidigare i texten hade jag köpt med mig några öl och cider från Australien. Av dessa fattade jag mest tycke för Nail Clayden Brew Imperial Porter. Den hade en tjock kropp men en skönt krämig munkänsla. Mycket mjölkchoklad, kaffe och lakrits.

En annan trevlig bekantskap var en cider, Willie Smith's Organic Apple Cider. Mycket friska äpplen och en sympatisk syrlighet som gjorde ölet riktigt uppfriskande och lättdrucket. Kanske är det läge att börja dricka mer cider, ja riktig cider och inte de hemska söta varianterna.

Kan varmt rekommendera en tur till Vanuatu, det är ett härligt litet land med en vänlig befolkning. Vill ni dricka god öl så är tipset att köpa med er för på Vanuatu hittade jag som sagt inga goda inhemska sådana.

Öl i Brisbane

Efter det korta stoppet i Bangkok var det dags att fortsätta resan, nästa destination var Brisbane, en stad som jag aldrig tidigare besökt. Brisbane är den tredje största staden i Australien. Inför resan visste jag inte mycket om vad staden hade att erbjuda så det var som alltid matnyttigt att titta på Ratebeers destinationsguide för att bilda sig en uppfattning. Snabbt insåg jag att det skulle vara en omöjlighet att hinna med allt utan det fick som vanligt bli några väl valda smakprover.

Den första dagen besöktes ingen pub då vi var sega efter två hyfsat långa flighter samt tidsskillnaden på det. Istället tittade vi förbi en BWS-butik där allehanda alkoholhaltiga drycker gick att köpa. Ölutbudet var inte gigantiskt men det fanns i alla fall såpass mycket att den första kvällen skulle överlevas. Hotellrummet hade balkong så det var förstås en självklarhet att sitta där och smutta på en öl eller två.

Dag två var vi piggare, efter en del sightseeing och annat tog vi sikte på den högst rankade baren i Brisbane, The Scratch. Det visade sig vara ett ställe som jag genast fattade tycke för. Ligger inte i absoluta centrum utan 20-30 minuters promenad lite beroende på hur snabbt man orkar gå och vad man egentligen menar med "centrum". De hade "bara" sex olika fatöl men även ett hundratal flaskor. Något som jag fann föredömligt var att det även gick att läsa om kommande fatöl, sådan information saknar jag på de allra flesta barer i Sverige. Lokalen var inte så stor men mysig. Noterbart är att de inte hade några egna toaletter utan man fick gå ut till en parkeringsplats där det fanns bekvämlighetsinrättningar.

Jag började med ett glas Hargreaves Hill & Deschutes Hopburst IPA. Ett samarbetsöl som var stabilt, läskande och med en hel del mango och ananas. Glasen gick att köpa i två storlekar, på runt 0,3 respektive 0,4 liter. Priset för det nämnda ölet var 9 respektive 12 AUD. (1 AUD motsvarar 6,50 SEK) Man kan alltså säga att priserna var nästan som hemma i Sverige, aningen billigare men ingen större skillnad.

Något jag inte dricker så ofta är cider, men på The Scratch blev det en, Newstead Johnno Apple Cider vilken var småtrevlig. Inte alls söt utan med en härligt friskhet och mycket smak av äpplen. Till det även en lätt syrlig eftersmak. Nu var det vinter i Brisbane under vårt besök med 18-20 grader på dagarna men under en varm sommardag kan jag lätt tro att cidern skulle vara ännu lite trevligare att dricka. Ytterligare några fatöl beställdes innan jag avslutade med en flaska, en inhemsk Black IPA som hette Black Dog Hell Hound IBA. Tyckte att den var ganska bra med de typiska inslagen av grapefruit, lakrits, lätt rostad malt med mera. Tyvärr stördes upplevelsen en aning av något som jag upplevde som vibbar av "medicin".

Det allra bästa med The Scratch var en av de anställda, Nick, som var väldigt ölkunnig och tog sig tid att prata med oss vid flera tillfällen. Det hela slutade faktiskt med att han och jag förmodligen kommer att göra några ölbyten. Någon som vet vad frakten kostar till Australien?

Innan vi retirerade för kvällen gick vi förbi Stewarts Wine Co som låg drygt 10 minuter ifrån The Scratch. De hade ett större utbud av öl än BWS som besöktes kvällen innan. Närmare 100 olika flaskor skulle jag gissa att det rörde sig om. Passade förstås på att köpa några flaskor, dels till hotellrummet men även till resans nästa destination som jag givetvis kommer att återkomma till i ett kommande inlägg. Noterbart är att köpte man minst sex flaskor erhöll man 10% rabatt. Även här tyckte jag att priserna var nästan som hemma, aningen lägre men inga större skillnader.

Dag tre gick i lugnets tecken innan det var dags att reta smaklökarna igen. Varför inte ta och besöka en bryggeripub? Ett besök på Green Beacon Brewing Co fick det bli. Ännu ett ställe som jag tyckte om, ja då det gäller ölställen brukar jag gilla de allra flesta.

På Green Beacon bjöds det på en rätt stor, industriell lokal med en hyfsat lång bardisk. Bakom den fanns det en rad med öltankar, trevligt värre att kunna sitta och dricka öl samtidigt som man kunde studera vad de anställda höll på med. 10 egna öl och en egen cider fanns på fat. Sex av dessa provades, alla var klart godkända. Ölen såldes i två storlekar 350 ml och 465 ml, priserna var 7 respektive 9 AUD.

Godast var Green Beacon Benny Porter. Härligt rostad och med en behagligt krämig munkänsla. En porter med mycket smak och en relativt låg alkoholhalt på 5.3%. Överhuvudtaget hade alla deras öl fokus på drickbarhet och inte så höga alkoholhalter.

Precis som på alla andra ställen som besöktes i Brisbane var personalen mycket trevlig. Särskilt en yngre kvinna från Skottland tycktes gilla att det kom besökare från Europa. Ett besök på Green Beacon kan förstås rekommenderas för den som råkar vara i närheten.

Några stenkast ifrån Green Beacon låg Tippler's Tap som även det visade sig vara ett bra ställe, om än lite annorlunda då publiken var mer hipsteraktig eller vad man nu ska kalla det? Nåväl, hipsters är fredliga varelser så jag hade inga problem att trivas i den ganska mörka lokalen som bjöd på ett flertal olika typer att stolar och fåtöljer att sitta i.

De hade 10 olika fatöl samt ett okänt antal flaskor. (inte heller här orkade jag räkna) Då jag var lite hungrig passade jag på att beställa en chili som smakade utsökt.

Precis som på The Scratch fick man gå ut ur lokalen och in i ett garage för att besöka toaletten. Onekligen lite annorlunda jämfört med hur vi har det i Sverige.

Brisbane tycks helt klart vara en öldestination av rang, det fanns förstås en massa andra ställen att besöka men då besöket bara varade i tre nätter hann vi inte mer än vad jag försökt skriva om. Lite synd förstås att priserna nästan var som hemma, ja de importerade flaskorna från Europa och USA var rentav dyrare än hemma men inget konstigt med det med tanke på Australiens läge på kartan.En stad jag gärna besöker igen.

Mikkeller Bangkok

Igår kom jag hem från en kortare jorden runt resa, andra sommaren i rad som det ägnades dagar och sådana tokigheter. (förra året besöktes Tokyo, Honolulu och San Francisco) Det var inte en resa med huvudfokus på öl men som alltid då man är ute och reser måste man ju äta och dricka, varför då inte på några intressanta barer och liknande?

Vårt första stopp var Bangkok, en stad som jag besökt några gånger tidigare. Har aldrig blivit storförtjust i Bangkok utan ser det mer som ett stopp på vägen när man ska vidare till annan destination, precis så var fallet även denna gång. Något som däremot var annorlunda jämfört med tidigare besök är det det tidigare i år öppnade en Mikkeller Bar i Bangkok. Det var en bra anledning till att stanna en natt.

Mikkeller Bangkok ligger lite utanför centrum, ja om man nu kan säga så om en gigantisk stad som Bangkok, vad är egentligen dess centrum? Vårt hotell låg mer eller mindre bredvid det kända varuhuset MBK, därifrån är det ungefär åtta kilometer till Mikkeller. Orkade inte åka kommunalt utan vi tog en taxi vilket är mycket billigt att nyttja i Bangkok. Kusken hade svårt att hitta eller så körde han lite fel med flit, man kan aldrig veta. Fast Mikkeller Bangkok ligger på mindre bakgata och är inte bra skyltat förrän man är framme, det enda vi såg runt 100 meter från stället var några klistermärken på en lyktstolpe som trots allt vittnade om att vi var nära.

Väl framme visade sig det vara ett trevlig ställe där man kunde välja att sitta antingen inomhus eller utomhus, vi valde det förstnämnda då det trots allt är skönare med svalkan inomhus. Inredningen gick det inte att ta fel på, typiskt Mikkeller. Ganska kallt och ljust med en tydlig nordisk touch. Orkade inte räkna antalet platser inomhus men gissningsvis fanns det rum för runt 50 personer.

Det var inte så många gäster då vi anlände strax efter öppning, som är klockan 17:00. Under kvällen fylldes det på men många valde att sitta utomhus. I baren jobbade en thailändare som var väldigt trevlig och verkade ölkunnig. Hans engelska var bra och han vågade prata, så är ju inte alltid fallet med thailändare. Till sitt sällskap hade han en yngre kvinna som gick runt och serverade mat och plockade undan från borden.

30 fatöl fanns det att välja mellan liksom runt 100 olika flaskor. Tyvärr fanns det inga inhemska öl från mikrobryggerier, några sådana tycks ännu inte finnas. Lite senare på kvällen anslöt en amerikanare (tror att han var från USA) som verkade vara chefen över stället. Enligt honom ligger Thailand långt efter, den stora majoriteten föredrar de ljusa ölen från de stora bjässarna. Förmodligen är det en prisfråga, priserna på Mikkeller var billigare än hemma men inte alltför mycket, det är förstås mycket dyrt för en normal thailändare. Som exempel kostade en flaska Mikkeller Beer Geek Breakfast 380 THB vilket motsvarar 82 SEK.

Fyra nya öl dracks, lite ironisk att tre av dessa var från Danmark och den sista från Italien. Men det är som det är, det fanns som sagt inga inhemska öl. Mat åts också, en burgare med pulled pork samt väldigt god nypotatis. Portionen var inte stor för en hungrig man som mig men gott det var det.

Innan vi lämnade stället tittade vi in i flaskbutiken som ligger precis bredvid. I den anordnas även ölprovningar för intresserade.

Är man i Bangkok så ska man självklart titta förbi Mikkeller, det är trots allt den första seriösa ölbaren i Thailand. Hoppas att fler bra ställen följer och att vi inom några år får se några riktigt goda thailändska öl.

Det ger en inre tillfredsställelse att nu har besökt alla fem Mikkeller barer som finns i världen, de två i Köpenhamn, den i Stockholm och San Francisco samt nu även Bangkok. Undrar hur många andra som gjort samma sak? Vore faktiskt kul att veta nyfiken som jag är.