Öl i Tel Aviv, del 2

Lördagen i Tel Aviv inleddes med en promenad på tre minuter, sedan var vi på stranden. Ett par timmars solande och badande fick inleda dagen. Inte ens en notorisk badkruka som jag kan undvika att slänga mig i havet då vattnet är 25-26 grader varmt.

Att av plaska i vattnet blir man både hungrig och törstig, efter att förstnämnda var åtgärdat blev det några slappa timmar på balkongen där bland annat mitt första öl från Palestina bockades av. Ölet i fråga var Taybeh Beer Golden från bryggeriet Taybeh Brewing Co.

Ölet i fråga var som förväntat, det vill säga inte särskilt bra. Mina korta kommentarer: blaskig, söt, lite kokta grönsaker och inslag av metall. Det vill säga ett stycke öl för folk som gillar just de smakegenskaperna, eller så är de kanske alkoholister eller kanske allmänt ointresserade av öl? 

Efter att ha gjort oss fina för kvällen, det räckte med att ta på sig ett par shorts och t-shirt samt dra med handen genom håret så var vi klara att besöka de enligt Ratebeer två bästa ölställena i Tel Aviv.

Första anhalten blev Porter & Sons, som låg ungefär 30 minuter från hotellet, till fots. Det visade sig vara ett modernt ställe med en lång bardisk på typiskt amerikanskt manéer. De hade många olika fatöl, 50 stycken även en stabil flasklista med ungefär 70 olika öl. Fatölsutbudet dominerades av olika belgiska bryggder. Belgiska brygder i all ära, till Israel åker i alla fall jag för att prova inhemska öl. Fyra olika fatöl dracks, av dessa var Alaxander Green den godaste. Det är en mild IPA med hö, en del humle, citrus och en snäll beska. Som vanligt i Israel kostade ölen ungefär lika mycket, fatölen mellan 55-70.

Resans två godaste öl blev det härnäst, bägge på flaska. Första Negev Porter Alon som jag gav betyget 3.8/5, det högsta betyget jag gett ett öl från Israel. En hel del choklad, stabilt rostad, lite vanilj, ja bra för att vara på 5%. Kroppen var inte stor men i det stora hela ett stabil öl att sitta och smutta på.

Alexander Black var också stabil, men kanske inte riktigt lika bra från Negev enligt mig. Den upplevde jag som sötare och lite tunnare. Intrycket är i alla fall att det är de mörka ölen som är de godaste israeliska ölen. Den regeln gällde för oss. De bägge flaskorna kostade ungefär 60 kronor per styck.

Från schyssta Porter & Sons var det ungefär fem minuters promenad till det första mikrobryggeriet i Tel Aviv och hela Israel, Dancing Camel. Stället hade inga skyltar så först gick vi förbi det, något som en av de anställda nämnde då vi efter några minuter hittade rätt. "Ni såg törstiga ut och så jag var säker på att det var hit ni skulle", en helt korrekt analys vill jag hävda. Dancing Camel öppnade 2006, bryggmästaren heter David Cohen och själva puben öppnade 2011. Åtta olika fatöl hade de, givetvis provades samtliga, några fåtal flaskor fanns det också. För den som undrar kan det nämnas att provbrickan med åtta öl kostade ungefär 175 svenska kronor.

Dancing Camel öppnar 19:00 på lördagar, vi var där 19:01, är man från Nordeuropa så gäller det att hålla tidtabellen. Den unga servitrisen var synnerligen trevlig och sympatisk, något om öl kunde hon dock inte, eller väldigt lite i alla fall. Sak samma, ett skönt ställe var det. Skön industriell miljö där man från baren kunde överblicka själva bryggeriet.

Ölen som dracks var rätt typiska för de flesta bryggeripubsöl, lättdrucka och snälla. Störst intryck gav Dancing Camel Leche Del Diablo som hade en hel del chili, dock inte så mycket att det blev odrickbart. Godaste ölet var den mörkaste, ja ni ser. Dancing Camel Midnight Stout. Choklad, lite kaffe, lätt rostad och med en medelbitter avslutning. Helt klart duglig även om den inte var briljant på något sätt.

Är man i Tel Aviv ska man besöka de bägge ställena som vi besökte, ölen var som sagt inte några sensationer men i de stora hela helt ok och utan några uppenbara felsmaker. Särskilt personalen på Dancing Camel var riktigt pratglada och trevliga, kanske berodde det på att det var väldigt lugnt under vårt besök. Lördagkvällar verkar inte vara den mest fartfyllda aftonen i Tel Aviv. Eller så kanske det är så att vi två gamla gubbar inte längre orkar hänga med ungdomarna som går ut då sovklockan ringer?

Kvällens avslutning skedde på den sköna balkongen innan det var dags för lite nattvila. En sista del följer om ett par dagar eller så.

Öl i Tel Aviv, del 1

Shalom! Förra fredagen, 12/7, fanns det inget att göra än att kliva upp tidigt, tidigt och bege sig till Arlanda tillsammans med Eddan. Denna gång var det ingen resa i närområdet som hägrade utan Tel Aviv i Israel var det som gällde. I ärlighetens namn visste jag inte så mycket om den staden så det var med stor nyfikenhet som det bar av. Israel fick för övrigt äran att bli land nummer 52 som jag besökt, undrar vilken som blir det sista?

Efter ungefär 4 timmar och 15 minuter var det inte många minuter kvar innan landning på Ben Gurion, inflygningen var helt klart lovande. Till och med en badkruka som jag insåg att årets premiärdopp var nära.

Immigrationen gick smidigt, ungefär 45 minuter efter landning var vi på hotellet, ett litet trevligt hotell som låg vid strandpromenaden och den fina stranden. Lusky Hotel & Suites hette hotellet, vid incheckningen väntade en trevlig överraskning i form av en uppgradering till en svit med separat sov- och vardagsrum. Sämre start kan man helt klart få i en ny stad och nytt land. Kan helt klart rekommendera hotellet, med tanke på uppgraderingen blev det prisvärt med 600 USD för tre nätter inklusive enklare frukost och väl fungerande Wifi.

Nå, när de sedvanliga bestyren var avklarade var det bara att bege sig ut i det snudd på för varma vädret, solen var verkligen het för en lirare som har lappblod i sina ådror, men men det är bara att kämpa på. Resans första ölrelaterade plats hägrade, ölbutiken Beer Market som låg ungefär 40 minuters till fots från hotellet. Ni kan ju gissa om den promenaden gjorde en törstig?

Beer Market är en liten butik med ungefär 80 olika inhemska öl, en dröm för en som vill testa några udda öl med andra ord. De hade även öl från Palestina, nämligen från Taybeh. Ett par fatöl hade de också, givetvis provades bägge, Dancing Camel Hefe-Wit och Jaffa Red Ale, sistnämnda speciellt gjord för Beer Market. Bägge ölen var rätt söta men oj vad de dracks snabbt. Var länge sedan som jag var så törstig. Fatölen kostade ungefär 50 svenska kronor. Flaskorna kostade mer eller mindre lika mycket dock fanns det några som kostade tre Shekel (ILS) mer. Ville man köpa en flaska så kostade den 17 (förutom de som var markerade +3), mina två sexpack kostade 88 ILS per styck. 1 ILS motsvarar ungefär 1,9 SEK. Matematiken var alltså enkel, det var bara att multiplicera med två så var man klar. Som sagt, två sexpack köptes, dels öl till rummet men även några som skulle med till Sverige.

Personalen på Beer Market var mycket trevliga och hjälpsamma. De kunde mycket om öl vilket inte var förvånande. Ett riktigt bra ställe som visade vägen för vistelsen i Tel Aviv. Undrar om vi någonsin får se ställen i Sverige som mer eller mindre har samtliga "seriösa" inhemska öl? Det var inte lätt att välja vilka öl som skulle köpas men det blev en mix av lite av varje.

Resten av dagen den flöt på, god mat avnjöts, de ljumma kvällsvindarna var verkligen fantastiska. Att sitta och relaxa på balkongen efter mörkrets inbrott var verkligen finemang. Första dagen var lugn, det blev bara sex olika öl och en äppledryck. Ölet med mest karaktär var Salara Smoked Stout, fast det handlade inte om någon tung pjäs. En hel del kaffesump och choklad bjöd den på, även inslag av rök. Hebreiska är verkligen inget lätt språk, det var lite småklurigt att räkna ut vad det egentligen var som dracks. Ölet på nedanstående bild heter i alla fall Ronen HaHodit HaMekhoeret India Pale Ale, ja det var faktiskt inte så svårt att räkna ut det.

Någon humlebomb handlade det inte om, humligheten var lätt med lite grape, gräs och apelsin. Bitterheten var medel. En snäll rackare som dock slank ner utan några som helst problem.

En lugn fredag blev det, rätt mosig det var man då det skulle sovas på aftonen men det var med tillförsikt jag såg lördagen an, då skulle det provas betydligt flera öl. Om ni vill så går det alldeles utmärkt att läsa om det i nästa del som publiceras inom några dagar. Istället för att skriva ett lååååångt inlägg blir det ett eget för de tre dagarna som tillbringades i Israel.

Några öl på BrewDog, bl a Sink the Bismarck

I förra veckan besöktes BrewDog Bar tillsammans med några törstiga kollegor. Storasyster och svåger anslöt också så vi blev ett riktigt skönt gäng.

Man är ju som man är så innan maten beställde jag ett glas BrewDog Cocoa Psycho som fanns på fat, alltid optimalt att börja kvällens äventyr med en hyfsat stark Imperial Stout på 10%. Glädjande nog var ölet riktigt stabilt, mycket mörk choklad både i doft och smak. Även vanilj, ek, espresso och lite "jord" tyckte jag mig känna.

Till den schyssta hamburgaren dracks en Poppel Belgisk Wit som gjorde sitt jobb utan att direkt briljera. Nu såhär i efterhand inser jag att kvällen bjöd på några riktigt stabila öl, eller vad sägs om To Øl Final Frontier DIPA (fint humlad och färsk, stabil minst sagt), Mikkeller Spontanwildstrawberry (kan inte påstå att jag kände några jordgubbar i ölet men den slank förstås ner trots det), Lost Abbey Saints Devotion (mild brett i denna, ja överlag kändes ölet milt på något sätt), Omnipollo Brygd (mycket choklad även inslag av "mjölk", god!), BrewDog Christmas Paradox 2012 (klart att man ska dricka julöl i juli, vinös med en tung kropp. Kryddigheten kändes balanserad), Brekeriet Rosaldin (tycker att den bara blir godare och godare, så otroligt uppfriskande som halvtidsunderhållning mellan de lite tyngre ölen) BrewDog Hello My Name Is Ingrid (visst är den ok men väldigt hypad om jag får skriva vad jag tycker).

Som sagt, det blev en hel del godsaker, men kvällens kanske mest udda, konstiga, spektakulära, märkliga och så vidare var nog ändå BrewDog Sink the Bismarck. Enligt etiketten så rör det sig om en IPA på småstarka 41%. Ölet lanserades 2010 och var vid den tidpunkten världens starkaste öl. Vilken som är världens starkaste öl just nu vet jag faktiskt inte. Däremot kan jag rabbla samtliga sovjetiska  generalsekreterare, det ni!

Hur var då Bismarck? Jag tyckte att doften påminde om likör med en touch av humle och citrus. Även inslag av lakrits och torkad frukt. Smaken var söt och stark, dock upplevde jag inte alkoholen som något som störde. Lakrits, lite torkad frukt, malt och ännu lite mer värmande alkohol. Behöver jag ens nämna att smaken satt i länge, länge. Mycket svår öl att betygssätta....

1 cl kostade 65 kr, jag drack två. Undrar om det inte vore vettigt att ha en flaska hemma då höstförkylningen slår till?

På en av toaletterna har man sällskap av ingen mindre än Super Mario, vilken är hans favoritöl?

Patricks Pub, Kristiansand

En fördel med mindre städer är att man inte behöver ägna mycket tid eller pengar åt transporter, mellan Christianssand Brygghus och Patricks Pub og Restaurant är det inte mer än 150 meter. Patricks Pub, ja det är ett ställe som jag hört talas om vid några tillfällen, ett ställe där man brukar kunna hitta det allra senaste från mina norska favoriter Nøgne Ø. 

På fat fanns runt 10 olika öl, det som intresserade mig mest var en cider, nämligen Lervig Sourhead Cider. Ja, det gamla bockskrället kan faktiskt dricka annat än öl, bara så att ni vet. Tydligen fanns cidern på CBC i maj men då missade jag den. Tycker att den var väldigt uppfriskande med stora smaker av äpple. Lätt syrlig och befriande nog inte söt. Bra grejer helt enkelt.

Efter en titt i flaskutbudet kunde jag konstatera att de inte hade något från Nøgne Ø som jag inte hade druckit tidigare. Det fanns inget annat än att fråga den pratglade bartendern (de var flera men jag hade "bäst" kontakt med en av dem) om de möjligtvis hade något som inte fanns med på listan, som t ex Nøgne Ø Funky Geyser, jodå den fanns. Trevligt värre, tänkte jag. Ölet är fullproppat med brettanomyces, något som märktes då kapsylen åkte av, det skummade rejält. Ölet både doftade och smakade en hel del "brett" liksom gröna äpplen, citrus och hö. Kroppen var åt det tunnare hållet och avslutningen torr. En stabil sak.

På Patricks Pub var det mer fart än på Christianssand Brygghus, bland annat en stammis som hela tiden ville ha uppmärksamhet. Turligt nog pratade han en norska som jag hade svårt att förstå så några alltför djupa diskussioner och världspolitiken blev det inte. Annars så måste jag säga att jag gillade Patricks Pub, inredningen var åt det mörkare klassiska pubhållet. Helt klart ett ställe som det är värt att titta in i om man är Kristiansand. 

Det var det här med mindre städer, Gastropuben KICK Malt & Mat låg också väldigt nära de två andra besökta ställena, en gyllene triangel kan man helt klart kalla det. KICK är det ställe i Kristiansand med flest fatöl, hela 30 stycken vilket är riktigt imponerade. Fatölen varierade, från vanliga industrilager till mer intressanta skapelser. 

På KICK samtalade jag ett tag med en dam av en den yngre generationen som var påfallande kunnig om öl. Ibland undrar jag vad det egentligen är som sker men det är förstås mycket glädjande att ölintresset sprider sig. Nåväl, snart sitter man där i gungstolen och undrar över vad det var som egentligen skedde?

I mitt glas hamnade ett par brygder, Fanø Forår vilket var en söt bocköl. Den var förstås maltig med en del torkad frukt och sirap. Drickbar men ingen favorit. En gammal favorit hanns också med, Nøgne Ø Imperial Stout. Jo tack, den fungerar nästan vilken tid som helst på dygnet, riktigt sympatisk öl som alltid. 

KICK var det lugnaste av de tre ställena som besöktes, ja det var riktigt lugnt då gästerna inte var många i den tämligen stora lokalen. Skulle jag då rekommendera folk ett besök, självklart! 

Efter en timmes kvällspromenad där mesta av tiden ägnades åt att njuta av de härliga dofterna från havet fanns det inte så mycket mer att uträtta, förutom ett par öl på hotellrummet. Både Lade Gaards Brygghus Lys Hvete och Grans Lättöl var så trista att det räcker mer än nog att bara publicera dem på bild. 

Något som var glädjande att se på flygplatsen Kjevik var de tre ölen från Nøgne Ø som fanns att köpa. Undrar när något liknande kommer att skådas på Arlanda? 

Ännu ett besök i Norge var över. Har ingen aning om när nästa besök till det fagra landet kan tänkas ske, men förr eller senare lär det bli av.

Christianssand Brygghus

I förra veckan var det återigen dags att besöka en ny norsk stad, det är något jag roat mig med att göra sju år i rad. Kristiansand i södra Norge stod på tur denna gång. Det är en lagom stor stad med drygt 80000 invånare, belägen vackert vid kusten. Longyearbyen, Tromsö, Bergen, Bodö, Stavanger och Ålesund och nu alltså Kristiansand. Vet inte varför jag är så otroligt förtjust i Kongeriket Norge, vissa saker är som de är helt enkelt. En sak är i alla fall säker, jag ser redan fram emot mitt nästa besök.

Efter flygplansbyte i Oslo landade jag på Kjevik och tog flygbussen som passande nog stannade precis utanför mitt hotell. Som vanligt mycket smidigt att resa i Norge, inga problem med någonting. Från flygplatsen in till stan är det 13 km, resan kostade 150 NOK t/r. Var redan framme kring klockan 11 men fint nog var rummet redan färdigt, sådant är alltid skönt, ännu skönare om man flugit långt.

Som traditionen bjuder började jag med att besöka Vinmonopolet som låg ungefär 200 meter från hotellet. Hade inga planer på något stort inköp men tre flaskor blev det i alla fall. Det blev även ett trevligt snack med en av de anställda om norska bryggerier, kul att ibland träffa en anställd med goda kunskaper. 

Därefter vankades det lunch vid Sjøhuset, inte heller det långt beläget från hotellet. Ja faktum är att inget av ställena som jag besökte under min vistelse i Kristiansand låg mer än 500 meter från hotellet, ibland är det verkligen skönt med mindre städer. Är man i Norge kan man inte annat än äta fisk, så även denna gång. En steinbitfilet med friske grønsaker, kremet hvitvinsaus och dampede småpoteter fick det bli. Väldigt, väldigt gott, speciellt såsen hör till godaste vitvinssåserna jag haft äran att få reta smaklökarna med. 249 nok är dessutom trots allt ett hyggligt pris, i Stockholm skulle en motsvarande anrättning varit dyrare. Ett tips är alltså att titta efter fisk i Norge, det brukar för det mesta vara tämligen prisvärt.

Ratebeer är alltid en pålitlig informationskälla då man vill söka efter ölrelaterade tips i olika städer, efter att ha tittat på vad Kristiansand kunde tänkas bjuda på var det tre-fyra ställen som jag bestämde mig för att besöka. Den första av dem, förutom Vinmonopolet, var Christianssand Brygghus. De öppnade klockan 15:00 så innan dess fanns det inget annat att göra en att spatsera omkring och titta på den trevliga lilla staden.

Strax efter 15 var det då dags att kliva in. Brygghuset ligger väldigt centralt i staden, det går inte att missa i alla fall  inte om man inte är blind. Lokalen var uppdelad i två sektioner, närmast entrén var själva bardelen, längre in var matsalen. Det första jag gjorde var att fråga om de sålde smakprover av sina egna öl, det gjorde de. "Smakebrett" kallas det förresten på norska. Tänk vad trevligt, så borde det alltid vara på en bryggeripub tycker jag. Sex öl på 0,1 liter kostade 149 NOK. Då fick jag Christianssand Blond Ale, Ich Weiss Nicht, Amber Ale, Brown Ale, Porter och den helt nya Christianssand Cosmic IPA. 

Alla sex ölen upplevde jag som ok eller bättre. Inga felsmaker utan de var vad de utsåg sig för att vara. Föga förvånande tyckte jag dock mest om Portern och IPA:n, tänk att det nästan alltid blir så.

Det bästa med besöket var den mycket trevliga personalen, särskilt bartendern som var hemmahörande från just Kristiansand hade jag ett långt snack med. Mycket intressant att lära sig mer om den norska ölmarknaden, t e x var det nytt för mig att det i norra Norge finns en kommun som inte tillåter matbutiker att sälja öl upp till 4,7% vilket är tillåtet i övriga Norge. 

En annan intressant sak är att i Norge måste alla öl i en meny presenteras med lika stor text, inget öl ska få större uppmärksamhet än ett annat. Christianssand Brygghus fick dock tillåtelse till att presentera sina säsongsöl med mindre text än ölen i det fasta sortimentet. Norge, vilket fascinerande land!

Klockan den tickade på, jag visste att det fanns ett par ställen till som jag vill besöka innan dygnet blev för sent, men eftersom det var så lugnt och skönt var jag bara tvungen att ta en titt i flasklistan. Utbudet var inte enormt men ungefär 40 olika öl hade det. Valet föll på en Haandbryggeriet Krekling (2013-), det handlar om en modifierad variant jämfört med den tidigare versionen. Man vet vad man får då man köper öl från Haandbryggeriet, denna var stabil utan att vara briljant. En hel del bär både i doft och smak, även inslag av fat, läder och malt. Livlig kolsyra och i det stora hela en väldigt uppfriskande öl. 159 NOK kostade flaskan.

Måste säga att att jag blev riktigt imponerad av Christianssand Brygghus, särskilt stämningen och den väldigt trevliga personalen imponerade på mig. En helkväll där skulle jag inte tacka nej till. Bara och vänta och se om det kan tänkas bli ett nytt besök i framtiden, jag hoppas det. 

Det blir faktiskt en del två, i den blir det några rader om Patricks Pub och Gastropuben KICK vilka båda två låg mycket nära Christianssand Brygghus.

En oväntad gåva

Häromveckan fick jag ett mail från en "trogen läsare" som nyligen besökt Nordkorea. Frågan var enkel, ville jag ha några öl från det mytomspunna landet så skulle han gärna skicka ett par flaskor till mig. Först trodde jag att det inte var seriöst menat men det var det, i förra veckan hämtade de två flaskorna från det lokala Postombudet.

Ett riktigt stort tack till Björn för de två flaskorna. Nu gäller det bara att hitta ett lämpligt tillfälle då de ska drickas, ensam vill jag inte göra det. Tror inte att det är så många av oss ölnördar som druckit nordkoreansk öl. Jag har i alla fall inte gjort det.

Noterbart är att 640 ml tycks vara standardstorleken på en nordkoreansk ölflaska, undrar hur innehållet är? Har inte höga förväntningar men det kommer ändå att bli spännande att prova.

Medaljregn

De flesta av oss har säkert som barn någon gång vunnit en medalj, kanske i en tävling med endast två deltagare, men en medalj är alltid en medalj.

För ett tag sedan kom jag att fundera över de olika medaljerna som pryder många ölburkar. Varifrån kommer de och vem har beviljat dem? Passande nog skrevs det om ämnet i en finskt ölforum för en tid sedan, där analyserades tre ölburkar lite närmare, Koff, A. Le Coq och Heineken.

Bilderna på medaljerna är små och med en brokig historik. Tydligt är att de flesta medaljerna vanns för länge sedan. Heinekens medalj D`or är från Paris 1875, A. Le Coq:s medaljer är från åren 1893-1923. Man kan undra om det förekom öltävlingar på den tiden och varför bryggerierna vill ha så gamla medaljer på sina ölburkar?

Marknadsdirektören, Olli Heikkilä, på Olvi som bland annat har A. Le Coq i produktportföljen säger följande: "Tja, för oss är det att vi vill behålla den långa historien levande. De ger trovärdighet. Ju äldre desto coolare. Folk frågar ibland om inte medaljerna ska tas bort, men grejen är alltså att de är gamla."

Exempelvis vanns medaljen 1923 på Suur Kuldauraha i Tallinn, det var en jordburks- och industriproduktsmässa.

Olli Heikkilä fortsätter: "Tidigare vanns medaljer eftersom ölets kvalitet var god. Idag belönas specialitet, då är den ingen idé att deltaga med "vanliga" öl. 80-90% av kunderna skulle inte ens kunna dricka ett stop om ölet är för speciellt."

På Koff III hittas en färsk medalj, nämligen från år 2004, då vann Koff priset som bästa "lager på kran" i tävlingen The Brewing Industry International Awards, förövrigt en tävling där det kostar att vara med. Burken har även en medalj med namnet "No Nonsence Beer Since 1819", en medalj som bryggeriet själv hittat på.

Intressant nog hade Lapin Kulta (ägs av Hartwall) medaljer på sina etiketter på 1960- och 70-talen men inte längre. Produktchef Pekka Koski på Hartwall: "På den tiden hade alla medaljer då det var mode. Numera ser vi inte vilken betydelse de gamla utmärkelserna har så vi tog bort dem. Dock finns det alltid en möjlighet att de återkommer om tiderna förändras."

Nu blir jag nyfiken på att plocka ut tre svenska burkar från Systembolagets hyllor och analysera var deras medaljer kan tänkas komma ifrån? Exemplet från Finland visar att medaljerna kan komma lite varstans ifrån, från jordbruksmässor eller något som bryggeriet själv hittat på.

Allt snack om medaljer får mig att osökt börja tänka på den gode Leonid Brezjnev som blev rörd då han fick ta emot medaljer, medaljer som han ibland själv bestämt att han skulle föräras med.