Öl i Tel Aviv, del 2

Lördagen i Tel Aviv inleddes med en promenad på tre minuter, sedan var vi på stranden. Ett par timmars solande och badande fick inleda dagen. Inte ens en notorisk badkruka som jag kan undvika att slänga mig i havet då vattnet är 25-26 grader varmt.

Att av plaska i vattnet blir man både hungrig och törstig, efter att förstnämnda var åtgärdat blev det några slappa timmar på balkongen där bland annat mitt första öl från Palestina bockades av. Ölet i fråga var Taybeh Beer Golden från bryggeriet Taybeh Brewing Co.

Ölet i fråga var som förväntat, det vill säga inte särskilt bra. Mina korta kommentarer: blaskig, söt, lite kokta grönsaker och inslag av metall. Det vill säga ett stycke öl för folk som gillar just de smakegenskaperna, eller så är de kanske alkoholister eller kanske allmänt ointresserade av öl? 

Efter att ha gjort oss fina för kvällen, det räckte med att ta på sig ett par shorts och t-shirt samt dra med handen genom håret så var vi klara att besöka de enligt Ratebeer två bästa ölställena i Tel Aviv.

Första anhalten blev Porter & Sons, som låg ungefär 30 minuter från hotellet, till fots. Det visade sig vara ett modernt ställe med en lång bardisk på typiskt amerikanskt manéer. De hade många olika fatöl, 50 stycken även en stabil flasklista med ungefär 70 olika öl. Fatölsutbudet dominerades av olika belgiska bryggder. Belgiska brygder i all ära, till Israel åker i alla fall jag för att prova inhemska öl. Fyra olika fatöl dracks, av dessa var Alaxander Green den godaste. Det är en mild IPA med hö, en del humle, citrus och en snäll beska. Som vanligt i Israel kostade ölen ungefär lika mycket, fatölen mellan 55-70.

Resans två godaste öl blev det härnäst, bägge på flaska. Första Negev Porter Alon som jag gav betyget 3.8/5, det högsta betyget jag gett ett öl från Israel. En hel del choklad, stabilt rostad, lite vanilj, ja bra för att vara på 5%. Kroppen var inte stor men i det stora hela ett stabil öl att sitta och smutta på.

Alexander Black var också stabil, men kanske inte riktigt lika bra från Negev enligt mig. Den upplevde jag som sötare och lite tunnare. Intrycket är i alla fall att det är de mörka ölen som är de godaste israeliska ölen. Den regeln gällde för oss. De bägge flaskorna kostade ungefär 60 kronor per styck.

Från schyssta Porter & Sons var det ungefär fem minuters promenad till det första mikrobryggeriet i Tel Aviv och hela Israel, Dancing Camel. Stället hade inga skyltar så först gick vi förbi det, något som en av de anställda nämnde då vi efter några minuter hittade rätt. "Ni såg törstiga ut och så jag var säker på att det var hit ni skulle", en helt korrekt analys vill jag hävda. Dancing Camel öppnade 2006, bryggmästaren heter David Cohen och själva puben öppnade 2011. Åtta olika fatöl hade de, givetvis provades samtliga, några fåtal flaskor fanns det också. För den som undrar kan det nämnas att provbrickan med åtta öl kostade ungefär 175 svenska kronor.

Dancing Camel öppnar 19:00 på lördagar, vi var där 19:01, är man från Nordeuropa så gäller det att hålla tidtabellen. Den unga servitrisen var synnerligen trevlig och sympatisk, något om öl kunde hon dock inte, eller väldigt lite i alla fall. Sak samma, ett skönt ställe var det. Skön industriell miljö där man från baren kunde överblicka själva bryggeriet.

Ölen som dracks var rätt typiska för de flesta bryggeripubsöl, lättdrucka och snälla. Störst intryck gav Dancing Camel Leche Del Diablo som hade en hel del chili, dock inte så mycket att det blev odrickbart. Godaste ölet var den mörkaste, ja ni ser. Dancing Camel Midnight Stout. Choklad, lite kaffe, lätt rostad och med en medelbitter avslutning. Helt klart duglig även om den inte var briljant på något sätt.

Är man i Tel Aviv ska man besöka de bägge ställena som vi besökte, ölen var som sagt inte några sensationer men i de stora hela helt ok och utan några uppenbara felsmaker. Särskilt personalen på Dancing Camel var riktigt pratglada och trevliga, kanske berodde det på att det var väldigt lugnt under vårt besök. Lördagkvällar verkar inte vara den mest fartfyllda aftonen i Tel Aviv. Eller så kanske det är så att vi två gamla gubbar inte längre orkar hänga med ungdomarna som går ut då sovklockan ringer?

Kvällens avslutning skedde på den sköna balkongen innan det var dags för lite nattvila. En sista del följer om ett par dagar eller så.