Några öl i Helsingfors

I söndags flög Basunen, Eddan, Silenzi och jag med Blue 1 till Helsingfors. En natt på hotell blev det. Givetvis blev det också några öl. Alko är liksom Systembolaget stängt på söndagar men vi knallade in på K-Supermarket Kamppi, beläget väldigt centralt i Helsingfors. Förutom livsmedel har de runt 150 olika öl med en max alkoholhalt på 4,7% från olika länder.




Planen för söndagen var att liksom förra året åka till Olutravintola Pikkulintu belägen långt ute i förorten i Helsingfors. Fast så långt är det inte, metroresan från Kamppi tar 18 minuter sedan går man i cirka 4-5 minuter. (om man nu behagar att gå och rätt håll)

Innan vi begav oss till Pikkulintu passade vi på att pimpla några öl på hotellrummet. Först ut var Malmgård Blond Ale.



Doften var inget att hurra över men smaken var aningen piggare. Gräs, lite citrus och något som jag upplevde som lite gummiaktigt. Inget som kommer att drickas igen.

Nästa öl var från Norge, Ægir Bøyla Blonde Ale.



Inte någon jätteöl det heller men gick helt klart att dricka. Rätt uppfriskande med en tydlig citruskaraktär. Även en del såpa.

Tredje ölet på rummet innan det var dags att bege sig iväg får väl anses falla under benämningen "Kalle Anka", Mongozo Mango.



Förstås väldigt söt med tydlig doft och smak av mango. Helt ok som läsk, men som öl betraktat går saken att dryfta vidare.

Ok, nu var det alltså dags att ta metron till Pikkulintu. För er som inte visste det har de två egna öl från Cantillon, Cantillon Pikkulinnun Viskilambic som vi drack förra året och Cantillon Olutravintola Pikkulintu som vi drack i år. Vilken tur att det fanns några flaskor kvar. 10 EUR för en flaska på 37,5 cl är verkligen inget att bråka om. Det är verkligen billigt, ja överhuvudtaget är det riktigt prisvärt på Pikkulintu.



Underbart god öl vill jag lova. En omisskännlig doft av Cantillon och en härlig syrlig smak med framförallt citrus och gröna äpplen. Skönt torr, ja verkligen ett stycke god bira!

Plevnan Smörre IPA blev öl nummer två på Pikkulintu.




Inte extremt humlig men helt ok ändå. Bra balanserad med tydliga spår av råg.

Sedan följde ett öl som jag aldrig trodde att jag skulle få chansen att dricka, Beer Here Essentia Bina.



Verkligen en underbar öl, härligt komplex med en stor doft och smak. Choklad, aska, russin, nötter, stark med inte besvärande stark, ja en kompott av en hel del smaskens. Flaskan kostade 8 EUR, på Biskopen där hemma vill de ha 500 spänn. Snacka om att Pikkulintu har sympatiska priser.

Ojoj, ja efter den sköna upplevelsen var det bara att köra vidare. Nästa öl har också enbart bryggs till Pikkulintus ära, Grassroots Pikkulintu Triple IPA.



En fin humlebomb som ändå inte var tokbitter eller var det smaklökarna som började längta efter något annat? EBU på 180 och halten alkohol 12% så en del kraft fanns det bakom ölet.

Nå, nästa öl fick i alla fall bli tjejdricka, Hornbeers relativt nya fruktöl Hornbeer Framboise.



Tydlig doft av hallon, liksom en smak. Inte så söt utan trevligt uppfriskande. Möjligtvis lite väl mycket kolsyra som tog över en del av smaken.

Varför inte en dubbelipa när vi ändå var igång? En italiensk sådan bryggd i Belgien, Revelation Cat Woodwork Series.



Jättegott men jag tyckte nog att doften påminde mer om en Barley Wine än en DIPA. Väldigt mycket kola i smaken, typ som Rollo. Det var länge sedan jag åt Rollo, gör det längre?

En favorit från förra året fick äran att avsluta besöket på Pikkulintu för denna gången, Plevnan Siperia Imperial Stout.



Fortfarande det godaste finska ölet jag druckit även om den kanske inte imponerade lika mycket i år som förra året, dock härligt len med väldigt sympatiska rostade toner.

Kebab, sedan hotellet där vi av någon anledning avslutade med en Slottskällans Nordic, ett öl framtaget för den finska marknaden.




Tyvärr måste jag skriva att ölet inte föll mig i smaken, alldeles för smaklöst och intetsägande. Bröd, aningen frukt och vissa spår av "gummi" var vad jag främst lyckades lirka fram. Kanske var det den sena kvällen som ställde till det men jag är tveksam.

Nästa dag, dvs på måndagen skulle vi bege oss iväg men innan vi gjorde det drack vi ett par öl på hotellrummet, Ægir Påskesol och Beer Hunters Mufloni Single Hop Pasific Jade.




Inget av ölen imponerade sådär enormt som Lucia Pavarottis röst gjorde då det begav sig men Beer Hunters Mufloni Single Hop Pasific Jade var ändå stabil med tanke på den blygsamma alkoholhalten på 3,5%.

Ok, en sista öl blev det i Helsinki, intagen på One Pint Pub. Tyvärr hade de inga av sina egna Cantillon, ja även de har egna öl bryggda av Cantillon, hela tre stycken. Vilket jag fortfarande inte förstått hur det hänger ihop.

Timmermans Oude Kriek är god men når inte upp till Cantillon. Det är något som saknas för de absoluta toppbetygen.



Precis som förra året är jag väldigt nöjd med besöket i Helsingfors, det är en trevlig sommarstad med ett fint utbud av öl. Särskilt Olutravintola Pikkulintu måste nämnas, verkligen ett toppenställe dit jag gärna återkommer många gånger till. De har även över 400 olika sorters whisky för den som inte råkar vara sådär sjukt besatt av öl som vissa är.

Temakväll Nils Oscar, bl a Barley Wine anno 2001

Visst är det härligt med sommar, det innebär att det gamla hederliga ölgänget samlas tämligen ofta, igår var det dags igen. Temat för kvällens var att prova ett gäng öl från Nils Oscar, liksom några andra öl som slank med. Det är tredje gången som jag är med om att dricka många öl från samma svenska bryggeri under samma kväll, tidigare har öl från Nynäshamn och Jämtland råkat ut för det.

Nils Oscar är helt klart det svenska bryggeri som fick upp mina ögon för "riktig" öl någonstans kring millennieskiftet.

Innan vi började med de olika ölen från Nils Oscar dracks en norsk saison, nämligen Kinn Slåtteøl. Flaskan köptes på Vinmonopolet i Stavanger för en månad sedan.



En uppfriskande start på kvällen, en hel del belgisk jäst, hö samt frukt. Även en trevlig syrlighet på ölet.

Nästa öl var från Island, snart är de slut men det finns några kvar som jag köpte i Reykjavik tidigare i år. Mjöður Jökull Bjór var verkligen inte god, smörig men även bröd och metall. Ok att den inte var helt färsk längre men kan inte tro att ölet är gott ens helt färskt.



Efter de två inledande ölen var det dags för en bit mat, temat var "arabiskt". Till maten drack jag en Nils Oscar God Lager, ett öl som inte är något särskilt men passade helt ok till den bitvis karaktärsfulla maten.

Därefter var det dags att börja beta av några öl från Nils Oscar lite mer seriöst. Först ut var Nils Oscar Julöl 2003. Julöl från 2003 i mitten av juli år 2011, ja varför inte?




Jag tycker att ölet fortfarande höll ihop bra, det var en hel del sediment i flaskan och ölet såg väl kanske inte sådär vidare vackert ut i glaset men doften var väldigt vinös och söt. Russin och torkade frukter, även kryddor och lite jordiga toner. Smuttarvänligt öl, en flaska på fyra personer kändes lagom. 3.3/5 skulle jag vilja ge i betyg.

Nästa öl lanserades i en begränsad upplaga försommaren 2010, men det var först nu som jag tog mig tid att smaka ölet, Nils Oscar Sorachi Blond.



Doftade inte så mycket, smaken hade frukt, citrus och honung. Ok öl men inte så att jag vill ha mer.



Nästa två öl var egentligen ganska ointressanta, men det var i alla fall två olika årgångar av Nils Oscar Kalaspåsköl, en flaskan från 2010 och den andra från 2011.



Noterbart är att ölet från 2010 doftade mer, bland en viss rökighet vilket ibland ölen från Nils Oscar kan ha. Gillade den äldre lite mer även om det inte handlade om några större skillnader. På det hela dock en rätt trist öl för att vara ärlig.

Nils Oscar Hop Yard är en bra öl, även om jag gärna sett den lite "hetare". Två flaskor från 2011 men den ena hade bäst före september och den andra december.



Ingen jätteskillnad men den lite äldre flaskan hade en trevligare och mjukare doft, den färskare var mer bitter men inte riktigt lika fruktig. Bägge väldigt lättdruckna och snälla, precis som jag mindes Hop Yard.

Nils Oscar kom i maj 2009 i en begränsad upplaga, denna flaska köptes då.



Inte lika kryddig som jag mindes, men vitpepparn finns kvar liksom koriandern. Kan inte säga om ölet vunnit på lagring eller inte, ok öl men inte så mycket mer är mitt omdöme.

Därefter var det dags för ett intressant öl, nämligen Nils Oscar Barley Wine 2001 och 2007. Lite ont gjorde det i samlarsjälen att efter så många års lagring öppna flaskan från 2001 men förr eller senare måste det göras.



Första gången som jag drack Nils Oscar Barley Wine var i valpstadiet vad gäller seriös öl hade jag inte smakat något liknande, blev väldigt imponerad av smakexplosionen. Nu blev det inte riktigt den reaktionen men däremot var bägge ölen helt klart drickbara. Ölet från 2001 doftade mer, söt med sirap och torkade frukter. Rejält vinös. Gammal men inte tokgammal utan helt klart spännande. Årgång 2007 var trots allt bättre rent smakmässigt, mer maltig bland annat.

Ett öl som jag knappt visste att jag hade kvar var Nils Oscar Coffee Stout Rwanda Gatsinga, ett öl från 2009.



Bra med rätt mycket kaffe i både doften och smaken men det hade varit fint med mer tyngd i ölet.

Ett öl från Nils Oscar var kvar vid det här laget men innan finalen passade jag på att bjuda herrarna på en gueuze som de inte hade druckit tidigare, det är väl ett trevligt initiativ? HORALs Oude Geuze Mega Blend är en lambicblandning från följande belgiska bryggerier: 3 Fonteinen, Boon, De Cam, De Troch, Hanssens, Lindemans, Oud Beersel and Timmermans.



Väldigt god öl, enda anmärkningen var att eftersmaken var något kort men det är inget att bråka om. Väldigt syrlig med de klassiska inslagen av hästfilt, gröna äpplen, hö med mera. Vill ha fler flaskor!

Nåväl, sista ölet för kvällen blev Nils Oscar Imperial Stout, årgång 2004 och 2010.



Den äldre flaskan kändes begagnad, det var inte så mycket brända toner kvar däremot en hel del choklad och kola. Flaskan från 2010 var också mild, men mer rostad och "råare". Bägge ölen var dock snälla och beskedliga, på Ratebeer klassas ölet som en Foreign Stout vilket är en öltyp mellan en vanlig stout och en imperial stout, det är bara att instämma om den bedömningen. Typiskt öl från Nils Oscar, gott men även ganska försiktigt. En riktig "killer" vore det trevligt att få dricka någon gång.

Sist men inte minst det obligatoriska gruppfotot:




Ryktet på stan säger att det imorgon blir Cantillonjakt, ja det säger jag inte nej till!

Fulölsprovning i fredags

I fredags var det dags för fulölsprovning nummer två hemma hos herr Silenzi, den första hade vi i januari 2009 då jag så elegant gav Sofiero mitt högsta betyg, hur gick det då i år?

En härlig sommarafton var det, vi började med att äta väldigt goda hemmagjorda burgare och passade på att dricka några öl till det. Vi började med en Sly Fox Black Raspberry Reserve, ett öl som var mer som saft än öl. Hade inte i min vildaste fantasi kunna tro att ölet hade 8% alkohol.



Doften var trevlig med mycket hallon, i smaken däremot kände jag inte mycket hallon. Tyvärr var smaken åt det tunna hållet. Trots det en ok öl men inget som behöver inhandlas igen.

Till hamburgarna dracks Hantverksbryggeriet Bonden och S:t Eriks Sommar Ale, båda har jag druckit tidigare och de gjorde sitt jobb men inte mer än så. Inga märkvärdiga öl på egen hand alltså.



Sedan var det dags för fulölsprovningen, Eddan, Basunen och jag provade ölen blint. Vi gav betyg, 0,5 till 5. Hela åtta olika öl skulle betas av, 1 dl per person och vi fick inte hälla ut några dyrbara droppar.

Första ölet visade sig vara Pripps Blå Export, är det inte vackert säg?



Inte någon höjdare, väldigt tunn med en svag doft av nästan ingenting. "Ej vidrig med inte heller god" skrev jag i anteckningblocket.

Det är meningslöst att visa bild på alla ölen då de var så lika utseendemässigt. Nummer två var i alla fall Harboe Bjørne Bryg 7,2%. Smör, lite papp, en del alkohol och något avslagen. Jaha, det var ju bra det.

Tredje ölet var Arboga 5.6%. Inte var den direkt uppmuntrande den heller. Återigen väldigt tunn och enformig, inga större skillnader jämfört med de andra två.



Kvällens fjärde öl var fantastiskt vidrig, Saxon 4,1%. Jag visste inte om ölets existens men nu vet jag. Väldigt trist och unken doft men smaken var sämre än så då jag inte gillar att dricka vad som finns i en simbassäng. Klor är inte gott! Som belöning hamnade ölet på sista plats bland de 1200 öl som jag betygsatt på Ratebeer, grattis! Onneksi olkoon!



Usch, vid det här laget var inte smaklökarna glada och ändå var det bara halvtid, vad skulle följa härnäst?

Jo, en klassiker i form av Sofiero 5,2% som fick alltså vara med även denna gång. Inte så bra men gick att dricka, ja tänk att det går att skriva så om Sofiero. Mayaindianernas kalender kanske ändå har rätt? Vi får se.

Kvällens sjätte öl var en luring, nämligen Landsort lager. Silenzi öppnade en burk annan öl för att lura oss, det var smart. Rätt smörig och ok men inte direkt spännande var vad jag noterade.

Det näst sista ölet i provningen var Millennium Starköl 5.1%, ett öl som har ett fantastiskt fantasirikt namn, bara i Sverige där man envisas med att snacka om starköl. Jag sa till grabbarna att detta påminner starkt om ett öl man kan hitta i Östeuropa, ett öl man smakar på enbart för att kunna säga att man druckit något från det landet. Utomordenligt äcklig öl, ja snudd på sinnessjukt dålig, väl i klass med Saxon. Även denna osade simbassäng. Hur lyckas de?

Äntligen då dags för sista ölet vilket blev Åbro Kung 5.2%. "Innehåller malt av korn" stod det fint på burken. I smaken fanns det lite gummi, i övrigt inte mycket att skrika alltför högt om.

Hur blev då pallen?

1. Landsort lager 7p
2. Sofiero 5,2% 5,5p
3. Pripps bå export 4,5p




Skönt att se att Landsort vann så att vi inte gjorde bort oss helt, fast sådär vansinnigt kul var inte det ölet heller, minns det som betydligt godare. Eller så är det bara som så att lagerölet har jag växt ifrån. Makalöst också att Sofiero återigen kniper en pallplacering, hur är det möjligt? Kanske är läge att fråga Nils Johan Einar Ferlin om svaret, fast det går förstås inte heller. Noterbart är också att Saxon fick slutbetyget 1,5, dvs det lägsta möjliga som gick att få då alla gav ölet 0,5.

Som avslutning drack vi ännu en isländsk öl som jag köpte i Reykjavik i mars, Mjöður Skriðjökull.



En pilsnerliknande skapelse, söt med mycket malt och en lätt gräsighet. Helt ok men inget mästerverk.

Kvällens bästa öl blev det sista, Stillwater Import Series Vol. 2 ’A Saison Darkly’.



Rent utseendemässigt inte vacker men alla förnuftiga vet ju att det är insidan som skattas högst. Söt med vissa rostade inslag liksom jäst och kryddor. En saison som inte var riktigt som jag brukar förknippa dem att vara.

En intressant och rolig kväll var det, jag tackar alla inblandade. Man kan ju fråga sig varför man utsätter sin kropp och själ för övningar som dessa men det kan vara högst lärorikt och framförallt får den en att uppskatta de "riktiga" ölen så mycket mera. Av fulölen hade jag tidigare bara avnjutit Pripps Blå Export samt Sofiero. Ett gissel med fulölen är att de samtliga saknade något som gjorde ölet uppfriskande, det fanns ingenting som var fräscht med ölen.

Igår då jag gick förbi vårt lilla centrum såg jag några parkbänkare som drack Millennium Starköl direkt ur burk, det var nästan så att jag ville vomera. Stackars arma satar!

En öl efter jobbet

Nu är denna arbetsvecka över, för att fira det dracks för några timmar sedan en Eskilstuna Slagsta Single Hop Ale på Glenfiddich Warehouse i Gamla stan.



Slagsta Single Hop Ale är som namnet säger en singelhumlad öl, humlen som använts i ölet är Citra, en amerikansk humlesort som såg dagens ljus 2008.

Ölet var gott och uppfriskande, det som framförallt kännetecknade doften och smaken var den påtagliga humligheten i form av främst grapefrukt. Det fanns även en dos karamell och lätta jordiga toner som balanserade det hela på ett bra sätt.



Slagsta Single Hop är blott mitt andra öl från Eskilstuna Ölkultur, första ölet som jag drack från dem var Stenby Single Hop vilken jag också tyckte om. En positiv start alltså, nästa gång vill jag gärna dricka ett mörkare öl från Eskilstuna för att se hur duktiga de är på att brygga sådana ting.

Cantillon Blåbær, Cantillon Mamouche med mera

I lördags var det ännu en härlig dag/afton på Basunen. God mat och trevligt sällskap liksom en hel del öl. 13 nya öl för min del liksom några gamla bekanta.

Vi började med ett par öl från danska Skovlyst, vilka köptes på Kastrup i april.




Bägge ölen var rätt intetsägande. Ipan var brittisk i karaktären, havrestouten var väldigt söt med främst smak av lakrits. Senare på kvällen dracks Skovlyst Birkebryg.



Synnerligen tråkig och smörig lagerliknande öl. Vill inte dricka igen. Ok, nu har jag bara druckit nämnda tre öl från Skovlyst men det känns inte som något alltför spännande danskt bryggeri.

Nästa öl var desto intressantare, det var äntligen dags att få prova Cantillon Blåbær Lambik igen. Årgång 2011 som släpptes på midsommardagen i den där ölbutiken i Köpenhamn. Senast jag gjorde det var i april 2009, då tyckte jag om ölet men ansåg det ej vara fantastiskt. Nu var det godare, men i jämförelse med hjortronlambicen från Cantillon, Soleil de Minuit är Blåbær inte i närheten doft- och smakmässigt. I ärlighetens namn påminde smaken en hel del om blåbärssoppa, ja förutom den trevliga syrligheten som är så skön i en flaska från Cantillon.

Cigar City Bolita Brown Double Nut Brown Ale var överraskande trevlig, kanske är det läge att titta närmare på Brown ales? Schysst krämig munkänsla med choklad, nötter och malt.



Till maten drack tre olika öl, den första köpte jag i Reykjavik i mars i år. Mjöður Jökulhlaup var helt klart sliten, bäst före var passerad med några veckor. Smakade främst sirap med drag av papp. Inte bra. Kul dock att ha provat ett öl från Mjöður ehf. Brugghús, det är det inte många som gjort.



Lervig White Dog köpte jag i Stavanger för ett par veckor sedan, det visade sig vara en sympatisk norsk wibier.



Inte för kryddig och fint läskande i den tryckande fuktiga värmen som var i lördags.

Nästa flaska var Svaneke Ale, vilken köptes på Kastrup i förra veckan.



Det är inte ofta jag dricker öl från Svaneke beläget på Bornholm. Denna Amber Ale var inte sensationell på något sätt men gjorde sitt jobb utan att protestera, så som de flesta gör.

Nu var det dags att bege sig in för att kika på V75, det är bara att konstatera att vi hade kunnat låtit bli. Som tur är hade Eddan med sig något väldigt värmande, nämligen en flaska Mikkeller 黑 / Black (Cognac Edition).



Där snackar vi inte om lättöl, nä det ölet skulle fått t o m det japanska slagskeppet Yamato smått avundsjuk. Väldigt söt men med en hyfsad balans. Nog kändes alkoholen men det var inga felsmaker eller "fult" på något sätt.

Efter den trevliga chocken var det fint att rensa munnen med Mikkeller Spontanredcurrant. Väldigt uppfriskande och god men en fina syrliga drag av bär, aningen bättre än Blåbær vill jag påstå. Fast onekligen spelade tillfället in, de flesta öl är nog rejält uppfriskande och läskande efter Mikkeller 黑 / Black (Cognac Edition). Noterbart är att ölet släpptes på Ølbutikken i förra veckan, en färsking med andra ord.



Vid det här laget var det dags att börja tänka på refrängen, eller inte. Vi hade några öl kvar att prova. Cantillon Mamouche var nästa objekt.



Doftade udda, kände inte av mycket av Cantillons klassiska "husdofter". Mest fläder handlade det om, jag är inte större fantast av fläder så till slut blev det nästan för mycket. Hade gärna sett lite mer komplexitet och andra nyanser, visst fanns det fat, och jordiga toner men inte så mycket. Kanske den tråkigaste Cantillon som jag druckit.

Nästa öl var udda och tämligen "svår", Nøgne Ø/Jolly Pumpkin/Stone Special Holiday Ale.



Väldigt kryddig med en hel del parfym. En hel flaska på egen hand hade jag aldrig klarat av. Pepparkaka? Hmmm, nå förstås intressant att ha provat, särskilt för mig som försöker att prova allt från Nøgne Ø som jag kan få tag på. (samlar t o m på deras flaskor, ja det är härligt att vara nörd, länge leve nörden!)

Är det inte slut nu? Inte riktigt med snart, Fantôme Fleur de Bomal beställdes via internet i mars tror jag att det var, nu var det läge att dricka upp innehållet.



Bra men inte läcker, kanske inte riktig så uppfriskande och fint kryddig som en riktigt bra Saison kan vara.

Maui Brewing CoCoNut PorTeR (deras stavning) fick äran att bli kvällens sista öl.



Småtrevlig öl som hade mer kokos i smaken än i doften, särskilt ju varmare vätskan blev.

Kommande fredag vankas det "fulölsprovning, en blind sådan. Undrar hur det kommer att sluta? Det kan bli en rysare, förra gången för några år sedan gav jag Sofiero högst poäng....

Avslutningsvis den smått klassiska gruppbilden: