En ung Lyft-förare visste inte riktigt vad det var man firade, han tyckte mest att det var skönt att vara ledig från sitt ordinarie jobb på en måndag. För egen del skänkte jag en tanke åt den den legendariska finska presidenten Urho Kekkonen.
Apropå Kekkonen, jag älskar storyn från 1960-talet då den finske presidenten skulle över till Luleå för att bada bastu hos den legendariske landshövdingen i Norrbotten, Ragnar Lassinantti. (båda herrarna var stora bastuentusiaster). Innan Kekkonen skulle över till Sverige övernattade han hos en god vän på den finska sidan, husmanskosten var utsökt liksom de otaliga snapsarna. Dagen efter skulle kvällsvärden ro över presidenten över Torne Älv till Sverige där en bil väntade för vidare färd till Luleå. Kekkonen var inte i sitt bästa skick efter drickandet kvällen innan så han beordrades att ligga i båtens botten, flytvästar var inget som användes på den tiden. Under roddturen hördes Kekkonen hela tiden säga: "Anna minunki soutaa, anna minunki soutaa". (lår mig också ro, låt mig också ro)
Det märktes knappt alls att det var en röd dag, alla ställen som vi besökte var öppna som vanligt och någon trängsel var det inte på något av ställena förutom på ett.
Måndagen bjöd på en favorit i repris från förra året, nämligen det ack så trevliga "Miramarrundan". Knappt 20 minuter norrut med bil från hotellet ligger området Miramar som förr mest var känt för flygbasen. Flyg i all ära men vårt fokus låg på några av de bryggerier som ligger i området, för bryggerier finns det gott om.
Precis som förra året börjades det på Alesmith som öppnar 11:00. Lokalen var sig lik dock hade de öppnat upp mellan shoppen och den stora och luftiga salen där man står eller sitter och dricker öl.
Basutbudet var ganska standardmässigt även om det blev en AleSmith Speedway Stout - Thai som jag tidigare inte smakat. Befarade att den skulle smaka för mycket "Thailand" men så var inte fallet. Balanserad och med milda kryddor, choklad och kokos. AleSmith IPA dricker jag inte så ofta men är man på källan måste man förstås göra det, god lirare måste jag säga då den är färsk och fin.
Förra året fick vi gå in in det lilla rummet Anvil & Stave där det bara serveras fatlagrade varianter av öl från AleSmith. Nu var rummet stängt men det gick fint att beställa därifrån och dricka i det stora rummet istället.
Inte varje dag jag dricker tre nya varianter på Speedway Stout men nu blev det verklighet då Speedway Stout Double Barrel och Speedway Stout Rye Barrel Aged -Vietnamese gick att beställa. Båda två var väldigt goda, ja AleSmith är verkligen mästare på att göra svarta och fint balanserade öl.
Av bara farten blev det även en AleSmith Old Rumskull (Rum Barrel) som smakade riktigt fint även den, en Barley Wine lagrad på romfat. Hade suttit perfekt här hemma där Kung Bore visar vem som har makten över oss stackars människor. (ge dock inte upp gott folk, våren den kommer även i år liksom alla andra år)
Minst sagt nöjda med besöket men det fanns andra ställen att besöka. Vi följde samma rutt som förra året så Mikkeller San Diego var nästa anhalt.
Gillar Mikkeller i SD, fräscht och lugnt tidigt på dagen. Kul också att sitta på en Mikkellerbar som har ett eget aktivt bryggeri. Utbudet är bra och varierat, nio nya hann jag smaka. Ölen säljs i mindre glas om man föredrar det så går fint att beta av några om man tycker att det är skoj.
Vinnaren av de provade ölen blev Mikkeller San Diego Marathon Man. Förstås väldigt fräsch med trevliga humletoner, tropisk frukt och lite gräs i avslutningen.
Vi höll oss till farleden och knallade till Ballast Point som ligger ungefär 20 minuter till fots från Mikkeller. Det är verkligen en mycket stor och imponerande anläggning. Då man kommer in möts man av en reception där de undrar om man vill sitta i baren eller i restaurangen?
Sistnämnda blev vårt val då det var hög tid för en sen lunch. Tacos blev det för oss alla, i mitt tycke goda om än inte fantastiska. Något högtidligt vill jag påstå att mina egna röror som jag gör hemma smakar godare än det vi fick på Ballast Point.
Öllistan är lång och den innehåller en hel del "experimentöl". Vi beställde halva glas efter maten så det blev att jag provade 12 nya. Slank även ner några som jag provat förut.
Blandad kvalitet på ölen, vissa var inte sådär väldans goda som Ballast Point Thai Chili Wahoo som smakade för mycket ingefära. Nya Ballast Point Aloha Sculpin nådde inte upp till originalet.
De godaste ölen enligt mig var Ballast Point Sour Wench - Raspberry och Ballast Point Sour Wench - Blackberry. Båda var trevligt uppfriskande och med tydliga toner av respektive bär.
Inte långt från Ballast Point ligger Pure Project och Amplified Ale Works vägg i vägg. Vi började på ett fullsatt Pure Project där vi bara orkade med en varsin öl. De är lite smått hypade med sina välhumlade öl så jag passade på att dricka en DIPA som heter Pure Project/Finback Songs of the Deep som smakade gott.
På Amplified var vi de enda gästerna, inte så skoj det heller kanske men föredrar ändå att kunna sitta än att behöva stå och trängas som det var på Pure Project. (noterbart var att det var likadant förra året, fullt på Pure Project men tomt på Amplified)
Sex olika öl provades på Amplified, samtliga fick godkänt men få av dem var värda att minnas. Amplified Ale Works Check Your Hops var den bästa enligt mig, ganska gott med grapefrukten och humlen i det ölet.
Vid det här laget hade det blivit kväll. Något som jag reflekterade över redan förra året i SD är att gatubelysningen inte är den effektivaste. (sparar de el tro?) Gäller alltså att titta vart man går så att man inte snubblar.
Vi klarade oss helskinnade till Duck Foot som även det ligger i närheten. I baren jobbade en väldigt skön lirare som skämtade friskt med oss. Ölen på Duck Foot var godare än på Amplified, två var blev det. Här var det en Imperial Porter, Duck Foot London Calling (nä, jag har aldrig varit i London) som jag gillade mest. Mild och behaglig med mjuka rostade toner.
Förra året besöktes samtliga ovanstående ställen plus att vi hann med Green Flash men det fick vi hoppa över i år då de inte skulle ha öppet så länge till.
Hmmm, vad göra istället? Vi var sugna på några öl till. Äh, en Lyft till Toronado som fungerar alla dygnets timmar.
Var en tämligen lugn måndagkväll på Toronado och vad fanns på tavlan? (vi hade inte kikat på förhand) Jodå, förutom den vanliga Russian River Pliny The Elder fanns även Pliny The Younger på fat.
Tack, tack, givetvis blev det ett varsitt glas av det ack så extremt hypade ölet som bryggeriet i Santa Rosa bara släpper under några veckor varje år. Då vi var i Santa Rosa 2014 fick vi köa i sex timmar innan vi fick komma in och dricka ölet.
Nu var det alltså att bara gå in på Toronado, direkt gå fram och beställa och sedan sätta sig vid baren och dricka det hela. God öl är det men inte det bästa. Fyra av fem i betyg hade den fått av mig på måndagen.
Något som var ännu lite godare fanns också på fat nämligen Lost Abbey Cable Car. Den hade jag en gång tidigare druckit på flaska, nämligen på Toronado i San Francisco 2016, då kostade en flaska 80 dollar. Ett glas i SD kostade 10 dollar. Väldigt trevligt öl, borde alltid stå några flaskor i kylen hemma. (gärna då av olika årgångar)
Folk klagar så ofta på måndagar, jag håller ej med. För hur ofta kan man i all enkelhet efter varandra dricka Pliny The Younger och Cable Car på fat?
På vägen tillbaka till hotellet stannade vi på Dennys för en sen kvällsmåltid. Jag gillar Dennys då man vill slafsa i sig något riktigt hälsosamt på kvällskvisten. Blev en Chicken Philly Melt som gjorde jobbet med den äran.
En värdig avslutning på kvällen blev en burk Bell's Hopslam som förstås smakade gott. En måndag att minnas.
.JPG)
2 kommentarer:
Miramarrundan är inte och leka med och vilken avslutning med PTY och Cable Car. Bara sådär. Fin bild på skäggiga damen också.
Miramarrundan är det bästa med hela SD, verkligen en skoj dag. Den skäggiga damen blev en bonus, undrar om hon hade anor från DDR? Avslutningen på Toronado höll minst sagt världsklass.
Skicka en kommentar