Två gånger Kihoskh

Under mitt senaste besök i Köpenhamn i maj tog jag förstås en sväng förbi Kihoskh, ett ställe som har ett fint utbud av öl till kanske Köpenhamns bästa priser. Öppettiderna går det inte heller att klaga på, exempelvis gäller 07-01 måndag till torsdag. Numera verkar det som att vem som helst får gå ner i deras källare och själv plocka ur hyllorna. Eller vem som helst kanske inte stämmer, gissar att man måste ha en hyfsad vandel för att få göra det. Jag blev i alla fall godkänd och tur var väl det.

Ytterligare en kul detalj med Kihoskh är att de genom åren haft egna öl från Mikkeller samt även andra bryggerier. I maj köpte jag bland annat två stycken sådana, Beer Here Kihoskh Pale Ale och Mikkeller Kihoskh APA. Häromdagen hittade jag de bägge flaskorna i skafferiet och insåg att det var läge att dricka dem.

Bägge ölen är en American Pale Ale med alkoholhalten 5,5%. Färgmässigt fanns det olikheter, förstnämnda var mer åt det gul/guldiga hållet. Mikkeller var mer orange. Skummen var snarlika, vita och fluffiga.

Upplevde båda ölen som lätta, välhumlade och med en torr avslutning. Skillnader fanns, Mikkeller var mer "tropisk" i smaken. Ölet från Beer Here var aningen beskare och med en touch av lime som jag inte uppfattade i Mikkeller. Fanns även lätta spår av jäst som jag inte uppfattade i Mikkeller.

På det hela taget två snälla och lättdruckna öl, öl som är fina att ha hemma då man inte känner för att dricka något alltför avancerat. Nästan varje gång Kihoskh besöks finns där en ny "egen" öl, oftast då från nämnda Mikkeller. Utöver det har de en hel del kul öl från USA och Belgien liksom annat smått och gott. För den som inte avlagt ett besökt är det verkligen hög tid att göra det.

Öl i Trondheim

Denna våren och försommaren har för min del innehållit rekordmånga resor, i onsdags var det dags för ännu en. Destinationen var Trondheim tillsammans med tre kamrater. För åttonde året i rad besökte jag en ny stad i Norge, en trevlig tradition börjar det bli.

Skönt nog fanns det bara ett mål med resan, att dricka öl. Efter en timmas flight från Arlanda landades det på Trondheim Lufthavn, Vaernes. Flygbussen togs till stan och det checkades in på det mycket centralt belägna Radissonhotellet.

Vår första anhalt blev Vinmonopolet Bankkvartalet, som låg i närheten av hotellet. De hade ett för att vara Norge stort utbud av öl, ungefär 200 olika. Jag var förstås mest nyfiken på några inhemska även om det även slank med en dansk. Priserna var förstås högre jämfört med Systembolaget, ja Norge är Norge.

Flaskorna lämnades på rummet och sedan tog vi en kort promenad till Trondhjem Mikrobryggeri som öppnade 15:00. Det är ett ganska stort ställe med klassisk mörkare inredning av träd och med hyllor innehållandes äldre ölflaskor. De serverar bara sina egna öl, under vårt besök hade de åtta olika på fat, självklart provades samtliga. Ölen fanns att köpa i fem olika storlekar, från 0,1 till 2,0 liter. Priserna varierade mellan 18-322 NOK.

Trots att vi nästan var ensamma i salongen var servicen lite slö, det var ingen som direkt sa att vi själva skulle ta menyn och studera utbudet. Maten var klassisk pubmat, mitt val blev en hamburgare med pulled pork. Den var ok men inte mer än så.

Ölen var av skiftande kvalitet, några direkt tråkiga men ett par var i alla fall ok. Godast tyckte jag att Trondhjem India Pale och Trondhjem Brewers Out Stout var. Förstnämnda var hyfsat humlad och med doft och smak av grapefrukt, ananas och lite "blommor". Den var inte så bitter. Stouten var söt och lätt rostad med choklad och kaffe. Tyckte mig även ana en gnutta vanilj. Båda fick betyget 3.3/5.

När vi kände oss klara gick vi vidare till nästa ställe, Den Gode Nabo som inte låg alltför många minuter ifrån Mikrobryggeriet. En stor fördel med inte alltför stora städer är att det är promenadavstånd till det mesta, Trondheim inget undantag. Den Gode Nabo var ett ställe som jag direkt gillade, inredningen påminde en hel del om ett äldre fartyg i träd. (kan det bli bättre?) 14 fatöl hade de och ungefär 100 flaskor. Mat fanns det också även om vi inget åt. Servicen var snabb och vänlig, ett par av de anställda var svenskor vilket inte är en ovanlighet i Norge.

Alltid då jag ser något nytt från Ægir Bryggeri slår jag till. Det är ett bryggeri vars öl mycket sällan hittas i Sverige. Ægir var i den nordiska mytologin en jätte som härskade över haven. Det kanske kan vara värdefull information att vid tillfälle briljera med?

Ölet som köptes var Ægir Ylir Julebrygg, i vissa lägen är jag inte det minsta konservativ så det var inga problem att beställa en sådan öl trots att det var juni. Ölet var fruktigt och kryddigt, särskilt då apelsin och ingefära. Inte fantastisk men klart drickbar. Det exakta priset har jag glömt men det låg på ungefär 140 NOK för den fagra buteljen.

Bara ett par stenkast ifrån Den Gode Nabo ligger Antikvariatet som har en cafédel men även en pubdel.  Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut vart vi satte oss. Även här var inredningen fantastisk, bokhyllor vart än ögat tittade. Dessutom spelades det livemusik, norsk och utländskt jazz. Riktigt mysigt även om mina resekamrater kanske inte höll med till 100%.

Såvitt jag kunde se hade de sex olika fatöl samt ungefär 50 olika flaskor. Även här fanns den en Ægir som var ny för mig, Ægir Gævle. Det intressanta med den är att ölet legat på fat från Mackmyra, något som onekligen kändes i ölet. Det fanns tydliga spår av whisky och torv. Även lite rök, rostad malt och lite frukt. En bra öl. Austmann Bryggeri är ett bryggeri hemmahörande i Trondheim. Tidigare hade jag provat några av deras öl på SBWF i Nacka 2013. Antikvariatet hade ett par av deras på fat förutom några flaskor. Austmann Northumberland fanns på fat så en sådan fick det allt bli. En snäll och lättdrucken Brown Ale handlade det om, har för mig att den slank ner snabbt.

Till min stora förtjusning hittade jag även en ny öl från Nøgne Ø, något som sannerligen inte är så lätt längre. Nøgne Ø Asian Pale Ale är öl nummer 71 som jag druckit från det fina bryggeriet. Ölet i fråga var lätt och uppfriskande med tydlig smak av citrongräs, citrus och apelsin.

Precis som Den Gode Nabo var Antikvariatet ett ställe som jag direkt blev förtjust i, lugnt och skönt och med en härlig egen stil.

Trots att det var så trivsamt gick vi vidare, det högst rankade ställe i Trondheim, Daglighallen, ville vi förstås besöka. Något vi (jag) hade missat var att de har stängt under sommaren då det främst tycks vara ett studentställe. Nåväl, ingen panik. Grabbarna tyckte mest om Den Gode Nabo så vi återvände dit. Det var lite mer livat under kvällen även om det i det stora hela var relativt lugnt.

Mitt tempo började mattas då vi ändå varit från hotellet i runt nio timmar men en öl orkades i alla fall med, Austmann/Voss The Hopressor vilket var en grumlig och förfärligt ful historia. Söt och maltig med alkohol, gräs, kola. Inte det godaste som jag haft äran att dricka.

En sista skärmsläckare blev det sedan på hotellrummet, Mack IPA. Den påminde inte mycket om en IPA, däremot om en vanlig lageröl med lite mera humle än "normalt". Orkade inte dricka upp allt.

När man bokar rum på Radisson finns det en möjlighet att ange "övriga önskemål". Vi skrev på skoj att vi gärna ville ha en bild på Kevin Bacon i ett av våra rum, något som hotellet fixade då vi var ute och härjade på stan. Där snackar vi om service och om en redan nu legendarisk händelse. Undrar om man nästa gång vågar be om en bild på Samantha Fox? Är nog lite för blyg för att våga göra det.

Trondheim är en stad väl värd att besöka, inte bara för ölets skull utan det finns en hel del annat att utforska. Eftersom vi bara var där i ett dygn hann vi inte mer ölmässigt än vad jag försökt beskriva i ovanstående text. Japp, jag återvänder gärna.

Öl i Mariehamn

I lördags togs det en tur till Åland med Viking Line. De säljer något som kallas för "triangelkryssning". Båtresa Stockholm-Mariehamn-Kapellskär med bussresa tillbaka till Stockholm samt lunchbuffé för endast 542 kronor för två personer, vore synd att klaga över det priset.

Som gammal båtnörd finner jag det alltid kul att vara till sjöss, särskilt då jag för första gången fick chansen att åka med Viking Lines nya flaggskepp Viking Grace. Hon levererades förra året och är imponerande tyst, dessutom drivs hon med gas vilket förstås skärgården tycker om. Mellan Mariehamn och Kapellskär seglar den gamla damen Rosella som levererades redan 1980, en skuta som jag inte åkt sedan 1984 eller 1985 så även det var förstås en kul grej att få göra igen. Viking Grace avgår relativt tidigt från Statsgården, 07:45. Det var mycket folk ombord på en lördag trots att det blåste fint (runt 15 m/s). Fartyget påminner mer om ett hotell än en traditionell Finlandsfärja, inte mycket till båtkänsla alltså men ändå en trevlig båt att befinna sig ombord på. Maten överraskade positivt. Öl fanns det ombord även om jag ingenting drack då jag ytterst sällan dricker alkohol tidigt på dagen.

En stor fördel med triangelkryssningen jämfört med en vanlig dagskryssning till Åland är att man hinner gå i land, ungefär fyra timmar har man på landbacken, något som förstås utnyttjades till att se om det fanns något ölmässigt intressant i Mariehamn.

Mariehamn är ingen världsmetropol utan en småmysig mindre stad där avstånden inte är särskilt långa. Från hamnen tar det ungefär 15 minuter att promenera till centrum. Väl framme i centrum börjades det med ett besök på Alko. Butiken är inte särskilt stor men ljus och fräsch. Utbudet av öl var ok, synd nog hade de inga öl från Stallhagen som jag inte provat tidigare. Nöjde mig med att köpa tre andra öl från Finland som jag tidigare inte druckit. Som vanligt är priserna lite högre på Alko jämfört med Systembolaget.

Efter besöket promenerades det lite på stan innan vi bestämde oss för att titta in på Park Restaurang & Bar, ett ställe som tycks vara den enda "seriösa" puben i Mariehamn. Park ligger också det i centrum, inte många minuter ifrån nyss nämnda Alkobutik. Det var inte så stort, lite lätt slitet. Inomhus var det nästan tomt men på uteserveringen satt det en del folk. Åker man till Åland så vill i alla fall jag dricka några öl från Stallhagen. Åtta olika fanns det att välja mellan, alla kostade 5.60 EUR för 33 cl.

Ett par provades, Stallhagen Blueberry Ale och Stallhagen Pale Ale. Förstnämnda hade vissa toner av blåbär men i övrigt en ordinarie öl som inte var särskilt intressant. Den var lätt och brödig. Stallhagen Pale Ale var lite bättre men inte den någon smaksensation. Lite humle, citrus, bröd, karamell och frukt. Dög som en törstsläckare men inget som behöver jagas. Utöver ölen från Stallhagen fanns det vanliga lageröl som Koff och liknande. Några öl från Sverige såg jag inte. Annars har jag läst att de ibland kan ha öl från t ex Nynäshamns Ångbryggeri.

När ölen var uppdruckna gick vi tillbaka till hamnen för att besöka Ålands Sjöfartsmuseum, men amatör som jag är så glömde jag bort att på Åland gäller finska tider. Vi var där klockan 16:00 svensk tid och de skulle stänga 17:00, trodde alltså att det var en timma kvar av öppningstiden men så var det förstås inte. Nåväl, det gjorde inget utan det var bara att sätta sig på en bänk och njuta av den fina utsikten innan det var läge att gå till den närbelägna båthamnen och åka hem med Rosella.

Överfarten var odramatisk, någon alkohol intogs inte däremot är det alltid kul att se något överförfriskade pensionär leva livet. Carpe diem som man säger.

Öl i Aten

I lördags var det dags för ännu en resa, denna gången till Aten tillsammans med fyra goda vänner. Det var mitt första besök i Aten och i Grekland. På förhand visste jag ingenting om ölställen i Aten så Ratebeer var som vanligt en bra guide.

Efter att vi landat på kvällen och checkat in på vårt hotell togs det en taxi till Atens högst rankade ölställe, The Local Pub. Vi började med att äta kvällsmat på ett närbeläget ställe, sedan klev vi in kring 20:00. Det var lugnt i den inte alltför stora lokalen, på uteplatsen fanns det en del folk. Under kvällen blev uteplatsen full även inomhus (där vi satt) fylldes det på med en del folk. Precis som i många andra städer vid Medelhavet går folk ut sent, det märktes särskilt på vanliga restauranger.

The Local Pub hade 13 olika fatöl, antalet flaskor var omkring 50, både inhemska och utländska. Självklart började jag med att prova en inhemsk, faktiskt mitt livs första grekiska öl. Septem Citra Single Hop IPA från Septem Microbrewery en positiv överraskning. Frisk och välhumlad med tropisk frukt, citrus och grapefrukt. Inte alltför bitter utan en behagligt lättdrucken öl. Den kostade 3.50 EUR för 0,33 liter. 0,5 liter kostade 5 EUR. Priserna var nästan de samma oavsett vilken öl som beställdes, skillnaderna var små.

Efter Septem Citra provades två andra från samma bryggeri, Honey Golden Ale och Premium Red Ale. Tyvärr var inte lika de lika bra vilket inte förvånade mig.

Servicen var väldigt vänlig och personalen talade bra engelska, särskilt en (tror att det var ägaren, glömde tyvärr att fråga) var synnerligen trevlig och pratglad. Han och jag pratade av och till under kvällen, det var kul att höra om den grekiska ölscenen. Just nu finns det ungefär 25 bryggerier i landet men då ekonomin blir bättre trodde han att antalet skulle öka rejält. De flesta dricker ljusa lageröl som törstsläckare men nyfikenheten ökar hela tiden. Vänligt nog bjöd han även på tre öl, bland annat en Hoppin Frog/Amager Frog Hops From Amager vilken med grekiska mått inte var billig.

En bra kväll var det, tyvärr hann vi inga flera besök till Local Pub. På måndagar har de stäng men på fullt allvar erbjöd sig "ägaren" att ta med oss på en pubrunda samt träffa grekiska hembryggare, det var frestande att acceptera det trevliga erbjudandet men då detta inte var en renodlad ölresa med idel ölnördar som resekamrater var jag tvungen att tacka nej. Men onekligen en mycket fin gest. Besöker ni Aten vill jag verkligen rekommendera ett besök, baren håller bra nivå även jämfört med många svenska pubar, med grekiska mått har jag förstått att stället verkligen är något extra.

Söndagen ägnades åt en del sightseeing, bland annat besöktes Akropolis tillsammans med en mängd andra turister. Nä det här med sevärdheter har jag sedan länge tröttnat på även om det finns en del undantag.

På kvällen var det däremot dags för en intressant "sevärdhet", den högst rankade ölrestaurangen Bierhof. Som namnet antyder var konceptet tyskt. Schnitzeln var helt ok och öllistan innehöll enbart öl från Tyskland, många sådana, runt 100 olika handlade om. Nu kanske man kan tycka att det är knäppt att åka till Grekland för att dricka tysk öl men jag har då aldrig tackat nej till öl från Tyskland dessutom finns det än så länge inte så mycket intressant grekisk öl. Fem för mig nya öl hann provas, av dessa tyckte jag mest om Einsiedler Landbier. En öl utan några krusiduller som var skönt lättdrucken med hö, lite humle och kaksmet. Vi satt på Bierhof mellan 20:00 och 22:00, under den tiden var vi de enda gästerna. Mannen som serverade oss kunde bristfällig engelska. Flaskorna kostade mellan 4.50 och 6 EUR. Bierhof tyckte jag också om, enda nackdelen var musiken som spelades, dels var volymen onödigt hög och valet av låtar var udda. Psykedelisk musik är inte riktigt min sak.

På måndagen var det tidig uppgång då en utflykt till ön Aigina stod på agendan. På den ön hittades inga intressanta öl eller ölställen utan jag fick nöja mig med andra drycker som törstsläckare. På kvällen däremot besöktes den bästa ölbutiken i Aten, beer-shop.gr. Det visade sig vara en fräsch butik som legat på nuvarande plats sedan augusti 2013. Den manlige anställda kunde hyfsat bra engelska och verkade glad över att få prata öl men någon som var uppenbart intresserad. Lite drygt 100 olika öl hade de inne, ambitionen var att inom ett år eller så öka antalet till 300. Så värst många grekiska öl hade de inte men däremot BrewDog, Mikkeller, Westbrook med flera. Jag köpte fem flaskor för sammanlagt 13 EUR.

Aten är ingen fantastisk stad för en ölälskare (inte annars heller enligt mig). Dock finns det som sagt en del klart dugliga ställen. Då jag åkte hem en dag tidigare än de andra missade jag då de på tisdagen besökte en pub som heter Beer Time. Enligt uppgift var det stället ungefär i samma klass som The Local Pub.

Utöver ovanstående hade restaurangerna ett högst ordinärt utbud av öl där den ljusa lagern dominerade helt. Vi gick förbi ett ställe där inkastaren påstod att de hade ett enastående utbud av, på frågan om de hade IPA hade han tyvärr inget svar då han förmodligen aldrig tidigare hört det ordet.

Öl i Belgrad

Efter ett par dagar i Sarajevo var det dags att flyga till Belgrad, en flight som tog ungefär 40 minuter. Belgrad hade jag hört en hel del om, staden var bland annat känd för ett livligt nattliv, något som dock har mattats på senare år då myndigheterna har infört restriktioner vad gäller öppettider på nattklubbar och liknande ställen.

Nu är inte jag någon nattklubbsmänniska utan i vanlig ordning var det öl som stod i fokus. Vi anlände till Belgrad sent på söndagseftermiddagen. Efter att ha checkat in på trevliga Hotel Excelsior var det hög tid för mat. Zlatno Burence är en restaurang som inte låg alltför många minuter från hotellet, de serverar serbisk husmanskost. Givetvis hade de även några öl.

Måste säga att maten var riktigt bra, för motsvarande 70 svenska kronor fick man följande: soppa, sallad, tallrik med "serbiska specialiteter", bröd och sist men inte minst cevapcici. Utan att rodna alltför mycket vill jag hävda att jag kan äta mycket men i det här fallet var det bara att ge upp, det var så mycket mat att jag bara häpnade. Ölen de kostade ungefär 10 kronor för en halvliter, två stycken lyckades jag klämma i mig. Först en Zajecarsko Svetlo Pivo och sedan en Weifert Tamno.

Förstnämnda var en typisk ljus lager som trots allt var ok i den varma kvällen. Weifert Tamno var intressantare, en Schwarzbier som hade choklad, kaffe, lätt rostad malt och lite kola. En aning frukt tyckte jag mig också känna. En skönt avslappnad öl som jag gärna hade köpt med mig hem några stycken av. Serbien är civiliserat land då det mesta är stängt på söndagar så några öl till hotellrummet inhandlades inte utan det fick vänta till måndagen. Zlatno Burence är ett avslappnat ställe som jag inte kan annat är hjärtligt tipsa om. Den äldre damen som serverade oss kunde ingen engelska men hon kändes verkligen som en mormor eller farmor, bättre kan det inte bli.

Efter en god nattsömn i det skönt svala rummet inleddes måndagen med frukost och sedan lite lätt sightseeing där vi tittade på Belgrade Fortress med anor från 500-talet och platsen där floderna Sava och Danube möttes. Sådana övningar ger förstås följder, man blir törstig. Ett ställe som låg riktigt nära hotellet var Soljica Cafe. Några inhemska öl hade de inte däremot fyra från BrewDog och tre från Mikkeller, något som är helt unikt för Belgrad. Jag nöjde mig med att dricka en Vesterbro Pilsner som kändes som en otrolig humlebomb efter att i några dagar mestadels bara provat ljusa lageröl. För att vara Belgrad var ölen dyra då de alla kostade mellan 20-25 SEK.

Lite senare på eftermiddagen besöktes The Black Turtle Pub, de har fyra olika ställen i Belgrad men vi valde den som låg närmast hotellet. För att komma till bardelen fick man passera restaurangdelen. Stället var inte så stort men det intressanta var att de hade några egna öl. Började med att beställa en The Black Turtle Blueberry vilken tyvärr var en vanlig lageröl med tillsatt blåbärssaft. Tydligen ska de även ha en "riktig" blåbärsöl men då enbart under Belgrads ölfestival. Hybriddrycken som serverades på puben räknades inte. Nå, hur som helst så var det en rätt läskande dryck som verkligen smakade mycket blåbär.

Vad gäller öl hade de tre olika på fat, The Black Turtle Svetlo, The Black Turtle Tamno och The Black Turtle Indian Pale Ale. En serbisk IPA lätt förstås spännande men tyvärr var det ingen höjdare. Konstig och lätt syrlig med bröd, gräs och örter. Någon humle lyckades jag knappt känna. Svetlo var en sådan där ljus lageröl, däremot var Tamno stabil dunkel. Ölen på The Black Turtle Pub var alltså inga fantastiska skapelser men initiativet att ha egna öl måste förstås hyllas. Vem vet vad de har att erbjuda om några år? Något som är värt att påminna om är att precis som i Sarajevo är det mer eller mindre fritt fram att röka bäst man vill, bartendern på The Black Turtle Pub rökte mest hela tiden.

Fler ställen än ovanstående hanns inte med denna gång. I kiosker/matbutiker fanns det några öl att köpa, det blev ett par buteljer, fanns ingen ork till mer "tickande" denna gången. Ölen var billiga, mellan 4-8 kronor för en flaska. Överhuvudtaget var Belgrad synnerligen prisvärt. På 2,5 dagar spenderas på två personer motsvarande 500 kronor och då snålade vi inte med varken mat eller dryck.

En sista ny öl blev det dock på flighten mellan Belgrad och Arlanda. På trevliga Air Serbia ingår både mat och dryck i biljettpriset, en Jelen Pivo fick äran att bli det sista ölet på resan. En drickbar om än tråkig öl med lite citrus, bröd, gräs samt spår av kokta grönsaker.

Numera börjar jag bli hyfsat resvan, lustigt nog är det ytterst få ställen* som jag besökt som jag inte skulle vilja rekommendera andra att besöka, Belgrad inget undantag. Det är en avslappnad stad med många stora parker, man slipper jaga "sevärdheter", maten god och billigt, damerna snygga tänkte jag skriva och ölen trots allt drickbara.

 *Efter att ha tänkt efter lite så finns det några städer som jag inte har bråttom att besöka igen. Caracas kändes inte helt säkert, Kairo var smutsigt och jobbigt kaotiskt, Minsk kändes bara allmänt bisarrt. Till skaran måste även Baku läggas även om det på många sätt var en unik reseupplevelse.