Från SF är det enkelt att ta sig till Hayward med BART, det hela tog ungefär 30 minuter från den stationen som vi åkte ifrån.
Magarna var tomma så väl framme i Hayward åt vi friterat till frukost innan vi knallade den korta vägen till eventet. DIPA-festivalen är något av en klassiker, detta var nummer 14 i ordningen. En festival som jag hört enbart gott om så det var givet att den skulle besökas.
Det hela arrangerades utomhus, det regnade av och till men det fanns tak som man kunde stå under så det var inga problem med vätan. Kalaset kostade 60 USD och i priset ingick 10 smakprover, det gick även att köpa fler kuponger om man så önskade. 92 olika öl fanns att smaka. Det var ingen som helst kö utan det var bara att betala biljetten och knalla in på området.
Kan redan nu avslöja att DIPA-festivalen var mitt favoritevent under hela vistelsen i SF, samtliga öl som smakades var goda eller godare än så. Färska välhumlade öl, ja kan det bli så mycket bättre? Några enstaka öl kände jag igen sedan tidigare men merparten var förstås helt nya vilket alltid är lika roligt, det var bara att peka på något och sedan smaka på skapelsen. En av de godaste ölen på DIPA-festivalen var Compulsory från Iron Springs Pub and Brewery, en riktigt välhumlad och bitter skapelse med en fint integrerad alkohol som inte alls kändes. (12%)
Förutom ölen fanns det enklare tilltugg att köpa, levande musik fanns det också liksom gott om toaletter, ännu ett välarrangerat event. Jag gillar att man stod utomhus, dels blev det inte samma "oväsen" som inomhus dessutom var luften frisk och skön att andas.
Drygt 20 olika öl hanns med, fler än så orkade jag faktiskt inte. På slutet blev det allt svårare att "analysera" ölen men helt klart ett kul event som jag vill tipsa alla att besöka om man är på SF Beer Week.
Det var skönt att komma "hem" till hotellet och vila ett tag, som pausöl dracks en av de godaste Black IPA som jag hittills druckit, Midnight Sun XXX Black Double IPA, förövrigt det första ölet som jag druckit från Midnight Sun Brewing Company. Krämig och härligt balanserad, en riktigt bra öl.
Lite senare på kvällen stog Eddan och jag en taxi till The Monks Kettle där det under hela lördagen pågick något så intressant som "United Sours of America", 24 surisar på fat liksom en hel del flaskor. Suröl är populärt i USA så vi fick köa i en halvtimma eller så innan vi blev insläppta på ett smockfullt Monks Kettle, stället är inte stort men turligt nog var det ett sällskap som gick tämligen omgående efter att vi kom in så vi tog deras platser vid baren.
Många godsaker fanns det att välja mellan, samtliga fatöl kostade 9 USD för ett glas, flaskpriserna varierade rejält, dyrast var några flaskor från Cascade som kostade 75 USD. Vi höll oss till fatölen. Ur några flaskor serverades det smakprover, några sådana köptes också. Jag gillade att de även erbjöd några sådana. Inget ont om hela flaskor men ibland är man på humör att smaka flera olika öl.
Riktigt trevligt var det att efter att tidigare på dagen druckit diverse humlebomber få svalka sina smaklökar med några suröl. Insåg förstås att det inte fanns någon möjlighet att prova alla men några hann vi i alla fall med. Ett par av ölen som tilltalade mig lite extra var Craftsman Stone Fruit Sour samt Avery Bad Apple. Bägge två väldigt uppfriskande och inte sådär vansinnigt syrliga. Kul också att kunna känna en tydlig smak av frukt i bägge.
En lång härlig lördag var det, några eftersläckare blev det inte på rummet utan direkt till John Blunds förlovade värld för nästa morgon var det återigen dags att kliva upp rätt tidigt.
.JPG)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar