Stockholm Beer & Whisky Festival, dag ett och två

Vid det här laget är det nog ingen med en gnutta ölintresse som missat att det pågår en ölfestival i Nacka. Nu är det vila i några men på torsdag är det dags igen. Denna lilla historia kommer att handla om torsdagen och fredagen i förra veckan, alltså 26-27/9.

Något som alltid görs i god tid inför SBWF är att se till att söka kompledigt alternativt semester. Ty att gå på ölfestival är verkligen underbart roligt, känns som att det bara blir roligare och roligare ju fler man varit på. Ännu har jag inte känt någon mättnadskänsla. Årets festival är den 12:e årgången av SBWF som jag varit på.

I torsdag anlände jag till Nacka strax före tolv, noterbart var att kön utanför inte var särskilt lång. Efter bara några minuter var jag inne. Som bruklig på senare år så började jag hos Brill & Co, deras monter ligger verkligen strategiskt till. Som vanligt har de med sig ett mycket stort utbud av öl, en hel del bekanta men även många, många som inte provats förut. Enligt mig handlar en dag på ölfestivalen om att prova öl som man inte provat tidigare, även om det ibland slinker ner en och annan gammal favorit.

Det absolut första ölet i år blev Southern Tier Plum Noir, precis som namnet säger har det använts plommon i ölet, italienska sådana. Någon magnifik öl var det inte dock en stabil start. Nästa öl däremot var något riktigt, riktigt bra. Kunde inte hålla mig utan det fick allt bli en skvätt 3 Fonteinen Intense Red Oude Kriek. Här snackar vi om en otroligt uppfriskande och läcker skapelse fylld av syrlighet och körsbär, riktigt bra. Det är med stor glädje jag kan säga till mig själv att det finns några flaskor i förrådet, snacka om att det ger en inre tillfredsställelse.

En annan öl som fanns hos Brill och som fövånade var Mikkeller Drink in the Sun 13 (0.3%). Helt klart en överraskande god, nästan alkoholfri öl. Kroppen var tunn men det fanns dock en kropp. En given kandidat till den stackaren som tvingas ta bilen till en fest eller liknande.

Brills monter är en mycket trevlig monter att stå vid, som vanligt är personalen mycket vänlig och generös, tack för det. En hel dag där hade inte varit något problem men det finns förstås så mycket annat att upptäcka på mässgolvet.

Efter ett kort besök i Monks monter där en stabil Struise Riporter avsmakades var fokuset inställt på Brewers Associations (eller OT:s monter som många säger), även det ett ställe som man kunde stanna länge, länge vid. De har verkligen en hel drös med amerikanska öl, de flesta riktigt intressanta. Jag försöker att alltid hinna med att prova några öl från bryggerier som jag tidigare inte stiftat bekantskap med, Elevation Beer Company från Colorado var ett sådant. Deras First Cast IPA var ingen magnifik skapelse dock en helt ok sådan. Lite väl intetsägande för att förtjäna högre betyg. Skrev jag att i deras monter fanns en öl med namnet Firestone Parabola,  ja det är ju inte annat än världsklass! Det är verkligen otroligt kul att fler här i Sverige får möjlighet att prova en öl av den kalibern.

Läste i ett par andra bloggar och på ett välkänt internetforum om folks tips på öl som inte får missas på mässan. Själv tänkte jag passa på att nämna ett par som drickes med egen risk, bägge fanns hos just Brewers Association. 

Först SKA Vernal Minthe Stout som verkligen smakade extremt mycket mint (tänk After Eight). Ja jädrans, den smaken var inte så lätt att skölja bort. En annan smak som var ännu värre var den som Rogue Voodoo Doughnut Chocolate Peanut Butter and Banana Ale så artigt bjöd på. Det var verkligen en smått bisarr blandning av jordnötssmör, banan samt en gnutta choklad. (så synd att Elvis inte lever) Kan nästan sätta hela mitt ölförråd på att en liknande öl aldrig kommer att tas fram av ett svenskt bryggeri.

Som alltid då man har kul så tickar klockan obarmhärtigt på, det var alltså dags att bege sig till nästa montern, Wicked Wine. Även här en riktigt intressant monter med ett fint utbud alla möjliga öl.
I all enkelhet fattade jag tyckte för Dieu du Ciel Blance du Paradis, en lätt men läskande Belgian Witbier. En klassisk typ av öl som gör att i alla fall jag börjar längta efter sommaren, jaja den är snart här igen. Det hann provas en hel del hos Wicked Wine och den godaste av alla dessa var helt klart Sierra Nevada Narwhal Imperial Stout. Den hör inte till den tyngsta av svarta öl som runnit ner för strupen dock till en av de mest krämigaste, riktigt njutbar.

Vid det här laget var det äntligen dags att börja prova några svenska öl, första stoppet blev hos Malmö Brygghus. Deras monter är verkligen modern och det blev inte sämre av profilerna som stod bakom den. Dessa skåningar både hörs och syns. Ölen håller hög klass vilket förstås är glädjande, minns fortfarande smörsmaken från några av de första ölen som de släppte då bryggeriet var helt nytt.

Nu är det inte smörsmak som gäller utan t ex en frisk och härligt humlig doft och smak i Malmö Gub_ster DIPA. Något så unikt som en svensk/skånsk variant av Berliner Weisse går också att prova hos dem, Malmö 100% Lactobacillus. Bara initiativet att göra en sådan öl måste applåderas, riktigt kul! Flera har redan skrivit det men jag måste och passa på att göra det, Malmö Brygghus tillhör helt klart eliten bland de svenska bryggerierna just nu, man kan inte annat än gilla dem skarpt.

De tre bröderna Ek:s monter ligger nästan vägg i vägg med Malmö Brygghus så varför inte slå två flugor i en smäll? Dessa tre finurliga bröder driver bryggeriet Brekeriet som även de tillhör de mest intressanta i Sverige just nu. Alla deras öl innehåller brettanomycesjäst, vilket de förstås är helt ensamma om i Sverige. På förra årets SBWF var de med för första gången, resten är som man säger historia.

Framgångssagan har verkligen varit kul att följa då grabbarnas öl verkligen inte går av för hackor. På torsdagen provades Brekeriet Brettporter och Brekeriet/Mohawk Collab a Trois, sistnämnda den mest intressanta. En intressant och fint uppfriskande IPA som är fermenterad med 100% brettanomycesjäst. Fattade verkligen tycke för kombinationen humle och brett.

Mittemot på hela bortre kortsidan huserade Elixir Wine med en mängd olika danska öl. Hann knappt besöka dem förutom ett par speciella skapelser som fanns hos Stronzo. Stronzo Coffee Badger en helt klart en spektakulär pjäs på sina modiga 17,5%. Den smakar nästan uteslutande rå kaffe, ja en riktig kaffebomb. Några matskedar av den varje morgon lär även väcka den döda. En fascinerande öl som bitvis var riktigt god samtidigt som det också blev för mycket av det hela. En upplevelse helt klart som borde provas av många. Stronzo Precious var också en skapelse som sent kommer att glömmas. En kolsvart mjöd med stora rostade toner men även en del honung. Undrar om de sympatiska gentlemännen hos Mjödhamnen smakat den? Besöket hos Elixir blev kort, men ingen panik, jag skulle besöka dem även på fredagen och för att inte tala om lördagen. (ett eget inlägg om det följer)

Nu var det verkligen hög tid att börja tänka på hemfärden, Brills fina monter blev en perfekt slutstation. Jester King Mad Meg Farmhouse Provision Ale fick äran att bli kvällens sista. Ja alltså, det bllev även andra öl hos Brill men det känns meningslöst att rabbla alla.

Rent allmänt så var torsdagen som de brukar vara i Nacka, lugna och sköna. Aldrig några köer någonstans vilket förstås är perfekt. Som vanligt bjöd dagen på en massa ölsnack med ölbloggare, vänner, branchfolk och andra trevliga lirare, precis såsom jag vill ha det. Springa omkring helt ensam en hel dag fungerar utmärkt det med men det är alltid roligare om man har någon att jämföra sina smakintryck med.

Nu hänger ni väl med? Från och med nu handlar texten om dag två i Nacka, alltså fredagen. Men var lugna, det blev en rätt kort dag för mig då jag åkte hemåt redan kring 18. Några öl hanns dock med. Bland annat provade jag tre nya öl hos Nils Oscar, av dessa var Nils Oscar SMÖF både den godaste och mest intressanta. En relativt snäll och behaglig rököl som glädjande nog släpps på Systembolaget imorgon, 1/10.

Nya på den svenska ölmarknaden är Craft Beer (det är Galatea som ligger bakom dem). En massa trevliga öl från USA hade de i sin monter, bland annat en IPA som heter Ballast Point Sculpin IPA. Hoppas att jag hinner botanisera lite längre i deras monter vecka två, utan tvivel är de värda all uppmärksamhet med tanke på det fina utbudet av öl.

Något som man bör göra under sitt besök under mässan är att inte bara vingla omkring i Hall 1 utan även besöka Hall 2. I en lokal som heter Cuisinen finns många mindre svenska bryggerier samlade, bland andra några mer eller mindre helt nya som Nääs Gårdsbryggeri och Adelsö Bryggeri. Särskilt sistnämnda blev jag smått förtjust i, deras öl kändes rena och friska utan några felsmaker. Särskilt Adelsö Redemption Pale Ale som är en "folkis" på 3,5% fattade jag tycke för. Frisk och smakrik, ja en öl som jag lätt kan dricka flera av utan att protestera högt.

Tillbaka i Hall 1 kände jag mig manad att bege mig mot Elixir Wines monter för att prova Amager Bryghus fyra samarbetsöl som de gjort tillsammans med amerikanska bryggerier. Amager Bryghus är ett bryggeri som jag alltid gillat, för det mesta håller deras öl stabil klass även om det finns några fatlagrade Imperial Stouts som jag har svårt för.

Av de fyra samarbetsölen var Amager/Three Floyds Arctic SunStone en öl med en förtjusande fräsch och fruktig arom, smaken inte riktigt lika fin men ändå en bra öl. Amager/Against The Grain The Great, Big Kentucky Sausage Fest var en nötig och maltig sak med inslag av rök. Skulle inte ha något emot att prova den igen i lugn och ro. Amager/Cigar City Xiquic And The Hero Twins är en Imperial Stout där man tydligt kan känna doften och smaken av cederträ vilket direkt fick mig att tänka på just Cigar City. Sist men inte minst en annan Imperial Stout, Amager/Off Color Gnädige Frau Marshmallow Stout, en väldigt söt pjäs där i alla fall inbillningen lyckades känna smak av marshmallow, dock inga grillade sådana. Alla de fyra ölen var intressanta på sitt sätt, att prova dem igen vore inte helt fel, kanske på lördagen?

Som sagt, det blev en rätt kort fredag, på lördagen skulle nya "stordåd" ske. Ett speciellt tack till Tom (Fajanen & Jöns) som var ett trevligt sällskap under stora delar av torsdagen och fredagen.

Två Cantillon-kranar på Akkurat!

Fullt fokus är det på SBWF som börjar om knappt 12 timmar, men kvällens nyhetsbrev från Akkurat bara måste lyftas fram. I nyhetsbrevet, skrivet av Stene, stod bland annat följande:

"När vi började köpa öl av Cantillon för snart 20 år sedan fanns det inte några restriktioner på hur mycket man fick köpa. Då gick bryggeriet på halvfart och det var nog inte i ärlighetens namn så lätt för dem att göra av med det de producerade. Johan i baren påminde mig om här om dagen att när han började jobba här så sålde vi en eller två 37,5 cl flaskor i månaden. 

Vi beslöt då att ta in deras öl på fat. (jag tror att det var runt ca 2001-2002) Mest för att vi insåg att om man skall få någon att prova Lambic så måste de få kunna smaka lite utan att köpa en hel flaska. Nu gör vi av med så mycket att jag har svårt att mätta efterfrågan.

Jag har länge varit sugen på att utöka till två Cantillon-kranar. Nu tror jag att jag lyckats övertala Jean om att släppa ifrån sig lite mer öl. De ligger ju på maxkapacitet, har inte möjlighet att ta emot nya kunder och de kunder de har får bara köpa en viss tilldelad mängd. Nu tror jag att vi fått till det så att det skall fungera.

Så, planen är att vi ska fortsätta med en fast Cantillon och en som vi alternerar.

Det blir mestadels Cantillon men kanske även lite Tilquin och något från Brekeriet eller liknande när tilllfälle ges. För att fira detta kopplar vi på vårt enda fast Mamouche (för i år) samt en lagrad Gueuze (2009) imorgon torsdag."

Vad ska man säga om detta? Inget annat än enastående, återigen bevisar Akkurat att de har en unik relation med Cantillon. C'est bon! 

Smygläsning av andra numret av c/o HOPS

Fick en inbjudan till smygläsning av det andra numret av c/o HOPS, igår var det dags klockan 18:00 på Hotell Amaranten, Kungsholmen. Passande nog hade jag en ledig tisdagkväll så det var bara att tacka ja och bege sig dit.

För den som inte vet är c/o HOPS ett magasin om hantverksöl, med nyheter från ölvärlden, ölskola, mat med mera. Chefredaktör är Pelle Stridh och tidningen ges ut av Me and My Magazines. Det första numret gavs ut i juli 2013, nu var det alltså dags för nummer två.

Nummer två har temat Höst och är på 132 sidor. Designen känns trevlig, bilderna i magasinet är fina. Bland innehållet märks ett avsnitt om Tyskland (Oktoberfest, ölkultur samt den nya ölscenen), resereportage Belgien (belgiska bröder, brasserier och barer), ölskola, bryggeribesök i Sverige (Eskilstuna Ölkultur), Matjobb (höstens smaker med Christian Hellberg och Griffins), krönika av Edward Blom med mera.

Upplevde innehållet som stabilt, det är skoj att det numera finns ett seriöst svenskt magasin om öl, denna ädla dryck som vi alla älskar. Finns det någon nackdel med c/o HOPS är att den läses klart alldeles för snabbt, med ett varierat och i de flesta fall intressant innehåll går det undan med läsningen. Jag som älskar att resa och läsa resereportage skulle även vilja se ännu fylligare sådana.

Tackar för inbjudan till smygläsningen och ser framemot nummer tre som släpps på självaste luciadagen.

På SBWF i Nacka som börjar imorgon kommer c/o HOPS ha en egen monter där det går utmärkt att köpa ett exemplar eller teckna en prenumeration för den som är intresserad.

Ölsvammels öllista till SBWF

Stefan Ölsvammel har i vanlig ordning jobbat hårt och sammanställt öllistan till årets SBWF i Nacka som alltså börjar på torsdag. Listan är ännu inte helt komplett men pusselbitarna börjar sitta där de ska.

Vad är väl finansministerns budget jämfört med denna lista?

Finns som vanligt en mängd öl att smaka, ja utbudet är så stort att det är svårt att veta hur man ska agera. Köra en dag med enbart svenska öl, en dag med enbart amerikanska? Eller så kör man bara huller om buller och ser vart det kan tänkas sluta.

Lite drygt två dygn kvar nu, sedan börjar showen.

En helg "hemma".

Jag är rätt övertygad om att de flesta av oss har något ställe som verkligen är "hemma". Själv älskar jag att resa, det är alltid berikande att uppleva nya ställen och nya platser. Dock finns det ett ställe som slår det mesta, ett ställe som ger mig inre ro, Tornedalen. Där tillbringades stora delar av barndomens somrar, mormors fantastiska husmanskost åts med stor förtjusning, för att inte tala om otaliga hembakta bullar och kakor.

Förrförra helgen vistades i stugan vid Torneälv. Det ligger ju onekligen en bit från Stockholm så någon dagstur är inte aktuell däremot fungerar det fint med en långhelg. Efter sedvanlig lunch hos krutgumman (mormor) tillbringades resten av tiden i stugan förutom en utflykt till Pajala för att lämna in helgens tips. Man kan väl säga att helgens mest ansträngande gärning var att värma den vedeldade bastun, annars var det bara fokus på att slappa, äta god mat och dricka några öl.

Öl ja, ett par Lapin Kulta som jag inte druckit förr intogs, föga förvånande var de inte särskilt intressanta på något sätt. Fast i samband med bastubad slank de ner.

Apropå Lapin Kulta, sedan Finland höjt ölskatterna tycker i alla fall jag att priserna börjar bli lite väl höga. En burk (4,5%) i mataffären kostade 3.13 EUR, med dagens växelkurs blir det närmare 27 SEK.

I övrigt hittades några öl på Alko i Pello som ingen av oss var bekant med sedan tidigare. Utbudet där är synnerligen begränsat så det är inte alltid några nya öl hittas.

Annars hade vi med några flaskor hemifrån, Eddan plockade fram en Hoppin Frog Dam Triple IPA som han privatimporterat via Brill & Co. Här snackar vi om en väldigt trevlig öl, finfina mängder humle både i doft och smak. Särskilt kände jag ananas och apelsin. Uppskattade särskilt att ölet inte var för extremt utan fortfarande fint drickvänlig.

För egen del hade jag med mig en Jädraöl NK Saluhalls Lager som matchade gubbröran och de hemmagjorda köttbullarna väl.

I övrigt hade jag med mig en bortglömd flaska Almond 22 Grand Cru (släpptes på Systembolaget i juni 2012, jästig med mycket torkad frukt och malt), Great Divide 19th Anniversary Ale (kola, ananas, citrus och en hel del värmande alkohol) och sist med inte minst en Evil Twin Biscotti Break som dracks till en reninnerfilé med enbärssås. Den kombinationen kanske inte höll högsta klass men inte en droppe blev kvar.

Helt klart en lugn och skön helg var det, tack till alla inblandade. Med största säkerhet blir det favorit i repris nästa år.

En vecka kvar

Nu är det bara en vecka kvar till årets ölmässiga höjdpunkt på hemmaplan, syftar förstås på Stockholm Beer & Whisky Festival and Taste Experience. Det ska som vanligt bli mycket trevligt och roligt att gå på festivalen. Har jag räknat rätt så är det elfte festivalen som jag går på, ja tiden den går snabbt och ölen som slunkit ner under dessa år är nog rätt många. 

Som vanligt är det med en stigande spänning man tittar på diverse sidor för att se vilka öl som de olika utställarna tar med sig. Allra bäst koll på ölen har Stefan Ölsvammel, det är bara att ha tålamod tills hans öllista är klar. Ett imponerande jobb som många av oss har stor glädje av.

Förra året slog festivalen rekord i både antalet öl och antalet besökare, det blev närmare 36500 besökare. Jag var där fem pass av sex, det blir nog samma facit i år igen, det går helt enkelt inte att motstå att åka till Nacka då det ändå ligger relativt nära från hemmet.

Något som är värt att göra är att gå på en Masterclass eller två, det finns verkligen en drös olika så med största säkerhet finns det något för alla. Förra året var jag på en mycket trevlig Master Class Sake anordnat av Brill & Co där Kjetil Jikiun pratade om sake, det var verkligen lärorikt. Även i år finns det en fin möjlighet att lära sig mer om Sake, den 4/10 anordnats det nämligen en Master Class med titeln "Sake, Hands on!". Är ni nyfikna på sake så är tipset att boka in sig på den.

En annan sak som jag fokuserade lite mer på förra året var mjöd, i synnerhet då från Mjödhamnen. Även det var riktigt intressant då mjöd var en dryck som jag knappt visste något om. Det är just det som är så fint med stora festivaler och flera besöksdagar, det finns chans att lära sig nya saker hela tiden då man kan språka direkt med producenterna. Har ännu inte bestämt vad jag ska försöka fokusera lite extra på i år, men något blir det säkert.

Som sagt, det ska bli riktigt roligt med årets SBWF, jag ser verkligen fram emot det. Att träffa andra ölnördar är en av de största behållningarna med festivalen liksom förstås att dricka en hel del intressanta drycker samtidigt som möjligheten finns att språka med folk från branschen.Det gäller bara att inte glömma att dricka en massa vatten annars kan det bli onödigt tungt dagen efter.

Vi ses väl i nästa vecka?

Man lever på hoppet

Det här med lokala öl ger ibland huvudbry, man vet aldrig vad som väntar. Jag tillhör kategorin som gärna köper öl från svenska mikrobryggerier, men ibland är det sannerligen inte gott. Undrar vad det senaste inköpet av lokala produkter kommer att bjuda på för överraskningar? Man lever på hoppet kanske är lämpliga val av ord?

Toronado, San Francisco

Den sista dagen i San Francisco (förutom hemresedagen) började med lite sovmorgon innan det var dags att bege sig ut och äta tidig lunch på ett café med ekologisk inriktning. När väl det var avklarat blev det återigen ofrivillig motion i de branta backarna, fast mestadels gick det nedåt då siktet var inställt på Healthy Spirits 15th, en butik med inriktning på öl och bourbon.

Tyckte helt klart att den var en trevlig butik med ett stabilt utbud av öl, både inhemska och utländska, i synnerhet då belgiska. Nu var jag väldigt defensiv med ölinköpen under denna resa trots att jag hade möjlighet att ta med mig två resväskor ala 32 kg. Några Russian River och en FiftyFifty Imperial Stout köptes i alla fall.

Från Healthy Spirits var det en promenad på 10 minuter, sedan framme vid Toronado, ett ställe som var nummer ett bland de ställen i SF som jag ville besöka. Skönt nog öppnar de redan vid 11:30 varje dag, vi var på plats kring 13. Ett handfull gäster då så det var lugnt och skönt. Läser man annars på Ratebeer så verkar det senare på dagen vara riktigt högljutt, något som jag inte alls var sugen på att uppleva denna gången.

Toronado har på klassiskt amerikansk manér en lång bardisk. Särskilt stort är det inte, toaletterna helt nedklottrade, jag bidrog med en autograf jag också.

Kvinnan bakom bardisken var en riktig karaktär, svor som en borstbindare och var allmänt "speciell". Kanske inte direkt kaxig med något åt det hållet. Dock får hon pluspoäng för att hon kallade mig för "darling". Snabb var servicen så där går det inte att anmärka på något. Helt klart tycks de ha gott självförtroende på Toronado.

Nå det viktigaste i en bar är förstås utbudet, Toronados fatöl går det inte att klaga på. Priserna var så löjligt låga att man bara häpnade, vad sägs om Russian River Pliny the Elder för fem USD. Ordinarie pris var sex men nu var alla fatölen prissänkta med en dollar då puben firade år. Flaskölen hann jag inte ens titta på, nästa gång om det nu blir någon nästa gång.

Pliny the Elder var förstås fantastisk även om den inte riktigt var lika god som första gången jag drack den för något år sedan. Vidare dracks Russian River Damnation, Ballast Point Brother Levonian Saison och Heretic Evil Cousin. Av dessa tycker jag att det sistnämnda var den godaste, så härlig färsk och fruktig som bara en amerikansk IPA kan vara i USA. Mer än så blev det inte, man får helt klart anpassa sig till sitt resesällskap. Hade jag varit där med en ölnörd eller fler hade det suttits åtskilliga fler timmar. När Toronado lämnades var det lite mer livat även om det långtifrån var fullsatt.

Innan Toronado lämnades passade jag på att köpa med mig en flaska Firestone Walker PNC, en Imperial Stout som släpptes i slutet av förra året. 25 USD kostade flaskan. Finner det mycket sympatiskt att man kunde köpa med sig flaskor, så borde det vara på fler ställen. Noterbart är att det tycks vara helt ok att ta in en hund på Toronado, kan ju vara värt att veta om man någon gång planerar att åka till Kalifornien med en hund.

Vad ska då Toronado få för skolboksbetyg? Gammal som jag är så kör jag med 1-5, betyget blir nog trots allt 4,5. Helt klart är det ett väldigt stabilt ställe med fint ölutbud, låtvara att jag inte ens kikade i flasklistan.

Kvällens avslutades sedan på en restaurang nere vid turistghettot Fishermans Wharf, där dracks det inget speciellt. Det sista ölet på amerikansk mark blev en från Nya Zeeland, Yeastie Boys Gunnamatta. Flaskan dracks på hotellrummet. Ölet var mycket speciellt, påminde en hel om den finska påskdrycken "sima". Mycket jäst, citron, "såpa"och torkad frukt. På något sätt höll det hela ihop och ölet var helt ok.

Dagen efter ville ödet inget annat än att det var bara att bege sig till flygplatsen och flyga hem med det välbekanta skandinaviska flygbolaget, en flygning som förövrigt var nummer 300 för mig under 2000-talet. (är man även flygnörd så är man). På hemresan dracks det bara champagne och calvados, ja ibland är livet synnerligen hårt. Irriterande nog har jag fortfarande inte åkt med ett flygbolag som serverat god öl. Lufthansa ska dock ha cred för att de varje år kör Oktoberfest på utvalda långflygningar.

I det stora hela var det en kul liten avstickare, Tokyo imponerade mest på mig. Som bonus så besöktes där ett par intressant barer med bra öl. Honolulu var helt ok, fast inte så fantastiskt som man kanske kan tro. San Francisco är som det är, hade det inte funnits så många bra ölställen hade jag inte blivit så imponerad. Staden har stora grupper av hemlösa vilket jag tycker är beklagligt, USA är för rikt för att det ska behöva vara så. Ölstatistiken säger att det blev prick 60 nya öl under resan, riktigt lugnt med andra ord. En del gamla favoriter slank också ner, det går liksom inte att låta bli då utbudet är så fint.

En viss mättnad infinner sig alltid efter en resa även om jag redan på flyget mellan SFO och CPH började fundera på nästa. Återstår att se vad det kan tänkas bli, ett dygn i Köpenhamn i slutet av oktober räknas knappt då det går på rutin som man brukar säga.

Mikkeller Bar SF

Dags för resans sista stopp, San Francisco, en stad som jag första gången besökte 2004. Lite skämmigt är det att skriva att då dracks det förmodligen noll öl från ett seriöst bryggeri, riktigt så blev som tur var inte fallet nu under mitt andra besök i "SF".

Ibland har man flyt, som att nya Mikkeller Bar SF hade öppnat bara någon vecka innan vår ankomst till SF. Vi anlände till SF sent på måndagen, så då blev det inga öl. Däremot var vi uppe relativt tidigt på tisdagen, efter lite sightseeing och en synnerligen sympatiskt frukost på In-N-Out Burger var det dags att ställa in siktet och knalla iväg till först City Beer och sedan till Mikkeller Bar.

City Beer såg ut vara att intressant ställe, en ölbutik och bar under samma tak. Denna gången dracks det inga öl på plats, däremot köptes några flaskor. Om jag åker tillbaka till SF i framtiden kommer City Beer ägnas lite större uppmärksamhet, stället var intressant. Gillade kombinationen bar/ölbutik samt den snabba och vänliga servicen.Om monopolet i en utopisk framtid bryts så vore det kul att driva ett liknande ställe. När man är ute och reser är det omöjligt att inte jämföra priser, ett sexpack Sculpin för 16 USD, kan det vara något? En nackdel med flyget är att man inte kan ta med sig hur mycket som helst. En idé vore att gäng ölnördar bokar en container eller två och sedan håller tummarna att tullen inget märker.

Nå, från City Beer var det inte långt till Mikkeller Bar, runt 6-7 minuter bara. Värt att notera är att Mikkeller Bar SF ligger i stadsdelen Tenderloin, en del av SF med högst koncentrat av "pundare". Har faktiskt aldrig besökt en stad med så många uteliggare samlade på samma plats, obehagligt att det ska behöva vara så.

Direkt då dörren öppnades till Mikkeller och det klevs in glömdes dock pundarna bort. Stället var förstås väldigt fräscht och modernt med en tilltalande design. 12:00 öppnar de, vi var där strax efter 13:00.

Vid baren satt det några gäster i övrigt var det lugnt. Föga förvånande var alltså servicen både snabb och trevlig. Snubben som serverade oss tycktes vara ölkunnig och han var nyfiken på hur de andra två Mikkeller barerna i Köpenhamn var. En skillnad som direkt noterades var att i SF var matutbudet större, fem olika ostar beställdes av undertecknad, ost och öl fungerar alltid.

Ölutbudet var förstås riktigt bra, en bra bladning av öl från Mikkeller och andra. För en svensk var priserna inget att tjafsa om men jag har läst att jänkarna tycker att det är dyrt på Mikkeller Bar SF. Runt 10 öl provades, samtliga på fat förutom en flaska Mikkeller SpontanPeach. Sistnämnda kostade 24 USD och smakade bra, dock kan jag inte påstå att jag kände av någon aprikos. En bit kvar till Cantillon Fou Foune är det. Blir intressant att följa utvecklingen för denna första Mikkeller Bar utanför Danmark, undrar vilken som blir bar nummer fyra?

Ett för mig helt okänt öl som tilltalade mig mycket var Ninkasi Total Domination IPA, en sådan där härlig färsk och välhumlad amerikansk IPA som knappt går att finna hemma. Tiden på Mikkeller bara flöt iväg, hade lätt kunnat stanna några timmar till men det var nog trots allt klokt att ta lite paus på hotellrummet.

Kvällen avslutades sedan på ett stimmigt och ungdomligt Magnolia Pub and Brewery. Magnolia visade sig vara ett relativt litet och populärt ställe. Fanns inga lediga sittplatser så det var bara att stå upp och betrakta skeendet. Fyra av deras egna öl provades, föga förvånade vann Magnolia Proving Ground IPA lätt jämfört med Saras Ruby Mild, Kalifornia Kolsch och Weather Report Wheat. Hipstervarning på Magnolia trots det värt ett besök.

En sista öl blev det på hotellrummet, en IPA som jag köpte på City Beer, ännu ett för mig okänt bryggeri, Lakefront Brewery. Lakefront IPA tilltalade mig, färsk med mycket humle, kåda och ananas. Bra balanserad och mycket drickvänlig, god öl helt klart.