Öl i Berlin, Freitag 10/6 2022.

För ett par veckor sedan var det dags att för första gången sedan februari 2020 besöka ett annat land än Finland och Sverige.

Hade en hotellbokning i april 2020 men de planerna ändrades av någon anledning som jag typ glömt bort. Hotellet gick inte att boka av, däremot var det inga problem att ändra på datumen vilket skedde flera gånger.

Flyget till Berlin gick via CPH, på den första flighten var det en lirare som köpte 13 Carlsberg, nu drack han inte dom på egen hand utan delade med sig till sina kamrater som skulle på svensexa. Det var minst sagt glad stämning, "reseledaren" fick till och med låna micken och hålla ett kort tal som hela kabinen fick höra. Han som skulle gifta sig var Stanley Cup-mästare med Washington Capitals anno 2018. 

Väl framme på Flughafen Berlin Brandenburg köpte jag en tågbiljett för 9 EUR, en biljett som var giltig i en månad och gällde på all lokaltrafik och regionala tåg i hela Tyskland. Snacka om sympatiskt, det tyska folket har onekligen drabbats av de höga energipriserna med mera så fint av Deutsche Bahn att erbjuda en biljett som nästan är gratis. 

Incheckningen på Park Inn Alexanderplatz gick smidigt, rummet hade fin utsikt mot nämnda torg. Noterade att rummet var varmt och att det inte gick att få ner värmen nämnvärt, rätt typiskt för många tyska hotell. 

 

Den första ölanhalten på fredagen blev ett för mig nytt ställe, Bräugier Brewpub. (de har två ställen i Berlin men jag besökte originalet) Dit gick det smidigt att åka med spårvagnen och sedan en kort promenad. 

 

Det visade sig vara ett modernt ställe på en lugn gata i ett bostadsområde. 12 egna öl på fat, ölen såldes i storlekar om 0,3 och 0,5 liter. Inget för fingerborgsdrickaren med andra ord. 

 

Servicen var uppmärksam och bra. Av de fyra öl som dracks tyckte jag bäst om den första, Bräugier Supernova Hop Explosion. Fräsch med mango, citrus och lite apelsin. 

 

Efter Bräugier var tanken att besöka närbelägna Manifest Taproom men jag måste ha gått förbi det, i alla fall så lyckades jag inte lokalisera stället. Min telefon strejkade så hade inte tillgång till Googlemaps, inte hade jag heller en klassisk turistkarta som man hade på den gamla goda tiden. 

Istället hamnade jag på Braugasthaus Pfefferberg som tyvärr visade sig vara abonnerat kvällen till ära. Jaha, bara att göra ett nytt försök på lördagen. 

Bor man kring Alexanderplatz så är det inga problem att hitta hem i Berlin ty det är omöjligt att missa tv-tornet. På vägen låg ett bekant stället, att slinka in på Mikkeller är aldrig fel, denna kväll var det full fart där. 

 

De hade en stabil fatöllista så jag passade på att prova några, bland annat en Gruit, en ölstil som jag sannerligen inte dricker ofta. Kemker Venn var både god och intressant, lätt syrlig med ek, malt, lite frukt och örter. 

 

Från Mikkeller tog det 10 minuter att gå till Marcus Bräu, ett ställe som jag inte besökt tidigare. Lite märkligt kan tyckas med tanke på det fina namnet. 

 

Marcus Bräu visade sig vara hyfsat stort men denna kväll var det inte särskilt många gäster. Två egna öl stoltserade de med, ett stycke pilsner och dunkel, Willkommen in Deutschland säger jag bara.

 

Pilsnern var inte den roligaste som jag druckit under mina dagar men helt usel var den förstås inte. Kanske var dunkeln godare? Av det vet jag dock föga ty den var slut, istället blev det en veteöl från ett annat bryggeri. Hade tänkt låna med mig ett glas men det projektet misslyckades då veteölet inte serverades i ett Marcus-glas.

 

Värt att notera är att på Marcus Bräu tar de bara kontanter, ja är man i Tyskland är det alltid bra att ha kontanter i fickan. Bra att det finns olika betalningsalternativ även om just kortbetalning inte var ett alternativ på detta ställe.  

 

Från Marcus Bräu var det bara tre minuter att lulla hem till hotellet, inte alltid jag bor så nära ett bryggeri. 

Kvällsmåltiden blev enkel, shawarma och en öl till det. Stället där maten intogs hette Luxa, tänk om liknande ställen i Sverige också kunde stoltsera med runt 25 olika öl, inte så pjåkigt. 7 Euro kostade maten och biran, i Tyskland är det också inflationen men priserna är betydligt behagligare jämfört med dyra Sverige. Ibland brukar jag faktiskt undra hur svenskar har råd att bo i Sverige?

 

Fredagen kändes lugn och behaglig, det var trevligt att besöka Tyskland och Berlin igen, tror att detta var mitt sjunde besök i nämnda stad. Senast är så länge sedan som 2018. 

Öl i Pello.

Tidigare i maj flög farsan, mina två systrar och jag till Luleå. Därefter fortsatte vi färden med bil till Pello som ligger i fina Tornedalen. Anledningen till resan var tråkig, vi tog ett sista farväl av mormor som vandrade vidare 95 år gammal. 

 

I svenska Pello finns det en ICA-butik, ICA Pellohallen med tråkigt ölutbud. På den finska sidan finns det en liten Alko-butik, då jag tittade inför resan hade de 39 olika öl. Besökte inte Alko utan nöjde mig med att köpa några öl från en av matbutikerna. (som bekant är det tillåtet att sälja öl upp till 5,5% i finska matbutiker)

 

Sju öl köptes, varav fyra från Lapin Panimo som är beläget i Rovaniemi, 100 km från Pello. Kan inte påstå att någon av ölen var något att lägga på minnet men det är alltid fint att dricka lokala produkter. 

 

Får se när Pello besöks nästa gång, nu när mormor är borta liksom stugan vid älven såld så känns det som att det kommer att dröja. De fina minnena från barndomens somrar hos mormor och morfar de lever i alla fall vidare. 

En "rolig" sak med resan var att vi på söndagen fick uppleva islossningen i Torneälven, något som jag tidigare inte upplevt. På lördagen låg isen kvar och på söndagen blev det öppet vatten, naturen slutar inte att fascinera.

Det höll på att bli en väldigt dyr öl.

Viking Lines nyaste fartyg, M/S Viking Glory sattes i trafik i mars. Det var alltså hög tid att spana in nybygget. Söndag 1/5 åkte min gamle båtkompis Tomas och jag på en dagstur till Mariehamn. 

 

Avgångstiden var 07:45, fartygsbyte i Mariehamn och åter i Stockholm 18:55, sämre söndagar kan man ha. Det var nya Viking Glory som tog oss till Mariehamn. En väldigt fin skuta visade det sig vara, ja i alla fall för att vara en passagerarfärja på Östersjön. 

 

Fina stora fönster, varierat utbud av matställen (jag åt en räkmacka till frukost). Noterade även att heltäckningsmattorna ombord var härligt mjuka. 

Timmarna till Mariehamn flöt på snabbt, väl där bytte vi till M/S Viking Grace som levererades 2013. Hon kändes också modern men inte av samma klass som nya Viking Glory som vi vinkade farväl till. 

På Viking Grace åt vi buffén, det var gott utan att vara fantastiskt. "Smörgåsbordet" var helt klart bättre förr, vem minns inte det glada 1980-talet då det rentav fanns renkött bland läckerheterna. 

 

När magen hade fått sitt besöktes taxfree, jag nöjde mig med att köpa finsk lakrits samt en finsk whisky från Kyrö. (tidigare har jag bara druckit deras gin så det ska bli ett nöje att prova whiskyn vid tillfälle)

Många förknippar Finlandsbåtarna/Sverigebåtarna med alkohol. I buffén ingick det vin och öl (Lapin Kulta) men jag föredrog att dricka vanligt hederligt vatten. 

Dock så blev det en öl i en av barerna ombord på Viking Grace, en Kimito IPA. Bryggeriet ligger i Kimito, i landskapet Egentliga Finland. Enligt prislistan skulle flaskan kosta sju Euro, så inget att bråka om. 

 

Då jag blippade mitt Visakort mot kortläsaren så ville maskinen att jag skulle ange pinkod, något som normalt inte behöver göra då det handlar om låga belopp.

Det var bra att jag tittade på displayen samt var spiknykter för där stod det 164 Euro, snacka om att det hade kunnat bli en väldigt dyr standardöl. Bartendern sa: "det var tur att du såg priset för här blev det fel". Jag svarade något om att inte ens i Japan är det så dyrt med öl, dock kan vissa frukter kosta mer än så men det är som det heter en annan historia.

Ölet i sig var ganska gott, men runt 1700 svenska riksdaler hade det sannerligen inte varit värt. 

Nils Oscar Barley Wine 25-årsjubileum.

I förra månaden släpptes Nils Oscar Barley Wine 25-årsjubileum på Systembolaget. Jag passade på att köpa ett par stycken, den ena är uppdrucken.

Nils Oscar är ett bryggeri som var med och påverkade mitt intresse för öl. Kommer ihåg i början av 2000-talet då en kollega på Arlanda även jobbade på Nils Oscar som då var belägna på Kungsholmen i Stockholm. Han tog med mig på en visning av bryggeriet, minns att jag bland annat fick smaka deras Barley Wine (flaskorna hade inte ens etiketter) och tyckte att det var en spännande upplevelse. 

Åren de går och Nils Oscar behagar att fylla 25 år. Nu minns jag förstås inte i detalj hur deras Barley Wine smakade för mer än 20 år sedan men Nils Oscar Barley Wine 25-årsjubileum minns jag hur den smakar då det bara är drygt en vecka sedan jag drack den.

 

Ganska söt med karamell, torkad frukt men även med ett oväntat inslag av "skinka" och svaga toner av rök. Gott och annorlunda. 

Minns jag tillbaka ytterligare så kommer jag ihåg bryggeriets bar på Kungsholmen, ett ställe som besöktes då och då. De olika öl som Nils Oscar producerat genom åren har för det mesta varit stabila, det största undantaget kan inte vara någon annan än Nils Oscar Trippel som inte gick att dricka. (gjorde ett tappert försök på Akkurat anno 2010. 

Till bryggeriets godaste öl räknar jag Nils Oscar Södermalmspilsner, Nils Oscar Rauchbier och Nils Oscar Coffee Stout för att nämna några. 

Vore inte dumt att om 25 år dricka Nils Oscar Barley Wine 50-årsjubileum. Vem vet, så kanske det blir?

Massachusetts Beer Weeks på Man in the Moon.

I januari var det Massachusetts Beer Weeks på Man in the Moon. För sjunde året i rad hade Månen olika öl från en amerikansk delstat. Om någon undrar vilka delstater de haft tidigare år så har jag svaret: Kalifornien, Hawaii, Ohio, New York, Florida och Illinois. Fler än 70 olika öl från Massachusetts fanns under ölveckorna. 

Förra året i januari var det som bekant striktare restriktioner för krogar (bland annat med sista servering 20:00) vilket innebar att då var inte alla 30 faten påkopplade med godsaker. I år var dock samtliga 30 fat fyllda med öl från Massachusetts.

 

Onekligen är det skoj då alla faten är aktiverade. Ett besök blev det i januari, tanken var att ta en lördagsrunda med grabbarna men jag fick ställa in då jag var lite krasslig. Istället blev ett solobesök en lugn onsdag i mitten av månaden. 

Av de 30 olika öl som fanns på fat under mitt första besök var alla utom tre nya för mig, några av bryggerierna var för mig okända. På öllistan var det inte ont om NEIPA men som tur är fanns även andra ölstilar representerade. Variation berikar, visst är det så. 

Widowmaker / Fidens Systems Worship var den godaste av onsdagsölen. Fruktig med mango och ananas samt en behaglig värmande alkohol. 

Rökölet Jack's Abbey Smoke & Dagger var ganska god den också men till de bästa tyskarnas nivå nådde den inte. 

Officiellt varade alltså ölveckorna till slutet av januari men då Tom och jag gjorde ett besök i början av februari var kranarna fortfarande påkopplade med öl från Massachusetts. 

 

Några som inte druckits tidigare betades av, denna gången var Greater Good DDH Pulp Daddy den godaste av de amerikanska ölen. 

 

Vi avslutade besöket med att dela på ett par andra godingar, en från Belgien och en från Norge. Tilquin Oude Sureau Tilquin a l'Ancienne var uppfriskande med fläder och fattoner.

 

Sist men inte minst blev det en flaska Nøgne Ø Dark Horizon 7. God även den, kaffe, fat, choklad, torkad frukt och lite tobak. Fyllig och med värmande alkohol. 

 

Nøgne Ø Dark Horizon First Edition är fortfarande ohotad etta av de olika varianterna som kommit fråm Grimstad. 

Två schyssta besök var det, tycker att det är så skoj att Man in the Moon fortsätter med amerikanska delstater i januari, tack för det. 

 

Två timmar i Luleå.

Vad gör man om man har några timmar på Luleås flygplats innan det är dags att återvända till Kallax och flyget hem? Finns inte alltför mycket att göra så jag tog flygbussen till stan. (resan från flygplatsen till city tar runt 15 minuter)

En tisdag i januari är det inte direkt någon feststämning i Luleå, om nu inte Luleå Hockey har hemmamatch. 

 

Det var mörkt och gatorna var isiga så kortast möjliga promenad fick det bli från busshållplatsen till Bishops Arms, mitt första besök på Biskopen I Luleå. 

 

16:00 öppnade de, jag var där några minuter efter det. En rätt stor lokal med klassisk inredning. Då jag klev in noterade jag en kyl med godsaker till vänster. Nu blev det inget från kylen men perfekt att från nära håll se vad de hade för flaskor. Närke Kaggen Stormaktsporter lockade förstås. 

 

Nöjde mig med några fatöl, började med den väldigt lokala Northern Light Bright Side of the Moon. En helt ok Pale Ale som kändes mild och lättdrucken. 

 

Lite hungrig var jag så en Souvasfrestelse fick det allt bli. Souvas är rökt renkött, det är alltid lika gott att äta det. 

 

Övriga öl som dracks var brittiska S43 To the Moon och tyska Sudden Death, Yes I Have Read & Agree 2 the Terms And Condtions. Den matchen vann tyskarna.

Ett trivsamt besök var det, personalen var trevlig och servicen bra. Inte så konstigt kanske då antalet besökare var få. Mitt nästa besök får dock bli längre och gärna då det är ett behagligare klimat. 

På flygplatsen kunde jag inte annat än konstatera att ölutbudet på svenska flygplatser minst sagt är trist, Spendrups, Spendrups och Spendrups. 

Som tur är kunde jag trösta mig med en Mikkeller ombord på SAS Airbus till Arlanda. 

Ölåret 2021, några siffror.

Ånyo blev det januari, det innebär att det är dags att redovisa några siffror för det gångna ölåret. Med tanke på alla elektroniska spår jag lämnar så är det inte svårt att ta fram siffrorna. 

 

Hur många nya öl blev det 2021? För ett år sedan var det svårt att sia om hur året skulle utveckla sig men det blev nog några fler nya öl än vad jag hade "räknat" med:

2010: 525
2011: 624
2012: 929
2013: 1223
2014: 1307
2015: 1391
2016: 1775
2017: 1808
2018: 1328
2019: 1254
2020: 947

2021: 1000

Ändå lite småsnyggt med prick 1000 nya. (den som kikar på ovanstående bild ser att det står 1005 nya, men jag betygsatte fem öl förra året som jag drack 2020 så de hamnade alltså på förra årets statistik)

Vad kan kalaset ha kostat? En sak är i alla fall säker, nämligen att det alltid är en högtidsstund att räkna på utgifterna för det föregående året. 

2010: 23700
2011: 29382
2012: 34422
2013: 48032
2014: 45804
2014: 37393
2016: 47517
2017: 54008
2018: 38500
2019: 45000
2020: 42885

2021: 45178

Utfallet blev ganska väntat, en prognos för 2022 är vansklig att göra med tanke på rådande inflation. (det känns som att det mesta bara blir dyrare och dyrare) Det är intressant att följa reallöneutvecklingen och hur den kommer att påverka inte bara min utan även andras konsumtion. 

2021 blev alltså månadssnittet 3764, den billigaste månaden var april (1343) och den dyraste augusti då Republiken Finland besöktes (10184).

Tack till 2021 och välkommen 2022. Återstår att se vad detta år kommer att bjuda på.