Pliny the Elder 150128 kontra 140206

Precis som i år köpte jag även förra året med mig några Pliny the Elder då San Francisco besöktes. Är the Elder färsk är den verkligen njutbar. Det som kanske mest sticker ut med ölet är att den är så otroligt balanserad och välkomponerad. Det finns öl i samma stil, DIPA, som är mer fruktiga och som har mera av "allt" men det är få som är lika välgjorda och härligt drickbara.

Bryggeriet Russian River uppmanar kunderna att dricka Pliny the Elder färsk. På etiketten står det: "Pliny is for savoring, not for saving! Consume Pliny fresh, or not at all!" Här hemma knotas det ofta om gammal DIPA/IPA och att öl i de bägge stilarna alltid skall drickas så färsk som möjlig. Lite därför valde jag att spara en flaska från förra året för att se hur stor skillnad det kunde tänkas vara mellan de två årgångarna. Undrar förresten varför vi aldrig fick göra liknande övningar på kemilektionerna i högstadiet?

De bägge flaskorna buteljerades 150128 respektive 140206 så nästan på pricken ett år mellan de två. Utseendemässigt var det mycket små skillnader, den äldre var aningen, aningen "grumlig" men knappt så att man märkte det. Bägge ölen hade ett mer eller mindre identiskt vitt, medelstort skum. (bilden den ljuger lite då den äldre flaskan till höger är närmare lampan)

I doften fanns det tydliga skillnader, den färska hade mer humle och grapefrukt. Den äldre flaskan var mer söt och inte alls med samma humletryck även om det fortfarande fanns tydliga inslag av humle.

Smakmässigt var skillnaden också tydlig, det var som i doften, den färska hade betydligt mera humle, frukt och beska. Den äldre kändes mer "avslagen", maltig och inte lika fräsch. Inget förvånande med det utan precis vad jag trodde på förhand.

Slutsatsen av denna avancerade övning är att en färsk Pliny the Elder är att föredra jämfört med en gammal sådan, i alla fall om man som jag gillar den sköna humlekicken. Dock måste jag säga att den äldre inte alls var en dålig öl, men hade jag provat den blint hade jag nog haft lite svårt att säga exakt vad det var för öl som var i glaset. Ju varmare vätskan blev desto svårare blev det. Utan att vara tvärsäker så gissar jag att de allra flesta föredrar sin IPA/DIPA färsk, ja det gör i alla fall jag. Dagens experiment var bara en bekräftelse på att så är fallet. Nästa gång jag köper några flaskor Pliny the Elder så tänker jag inte spara på flaskorna utan dricka dem så fort som möjligt.

Lite panikkänsla nu då det inte finns några the Elder kvar hemma. Undrar när den får drickas färsk nästa gång?

Långhelg i SF, del fyra. Sour Sunday och ett sista besök på City Beer

Då var det dags att skriva några rader om den sista rena dagen i SF. Precis som 2014 åkte vi med BART till Berkeley för att gå på Sour Sunday, ett event som arrangeras av de två systerpubarna Triple Rock och Jupiter. Förra året började vi på förstnämnda stället, det gjorde vi inte i år då de precis som förra året främst hade öl från Europa. Öl från Cantillon, Drie Fonteinen, Mikkeller med flera dricker jag hellre hemma i Europa.

Istället gick vi raka vägen till Jupiter som hade enbart amerikanska öl på menyn. Sour Sunday höll på mellan 11:30-17:00, vi var på plats strax efter 11 så kön var inte alltför lång. Precis som förra året regnade det. Till skillnad mot DIPA-festivalen fanns det tak mer eller mindre över hela området, dessutom kunde man alltid sätta sig inomhus om man föredrog det.

Inträdet kostade 45 dollar och då ingick fem dryckeskuponger. Som vanligt var de flesta utställare generösa med smakproverna så i de allra flesta fallen blev glasen riktigt välfyllda. Några glömde t o m att ta betalt så det blev även några gratisprover.

Sour Sunday är ett trevligt event även om ölen var lite svajigare jämfört med DIPA-festivalen där i princip allting var mycket gott. Under Sour Sunday hälldes några öl ut, det gjordes inte på DIPA-festivalen.

Det godaste ölet som jag fick i mig i Berkeley var The Rare Barrel/Cellarmaker What Hop Pun? En mycket intressant välhumlad suröl. Balanserad och mycket uppfriskande. En hel del apelsin, citrus, funk och lite ek i en härlig blandning.

Andra riktigt goda öl var Cascade Cerise Nouveau, Crooked Stave Batch #100 - Wild Wild Brett och Almanac Farmers Reserve Blueberry.

Några öl som enligt mig inte riktigt höll måttet var Redwood Curtain Acide et l'amer. Bryggeriet var helt okänt för mig och tyvärr var ölet konstigt. Obalanserat och smakade för mycket vinäger. Den hamnade i blomkrukan då det inte fanns tid att ägna sig åt att dricka såpass trista öl. Jester King Snörkel var drickbar men även den lite konstig och tunn. En intressant sak med det ölet är att det innehåller oyster mushrooms, det vill säga ostronmussling. Är lite osäker men förmodligen är det det första ölet som jag druckit som innehållit svamp. 

Efter runt tre timmar kände vi oss nöjda med Sour Sunday, fanns ingen ork att beta av alla ölen utan det fick räcka med 24 stycken varav 22 var nya för mig. 

Väl tillbaka i SF tog vi en stärkande promenad mot ölbutiken Heathy Spirits, tanken var att komplettera med några flaskor. Jag nöjde mig med att köpa en Goose Island Bourbon County Stout - Coffee och en Omnipollo "Stillwater Premium" Remix. På tillbakavägen tänkte vi svänga in på Toronado men där var det så mycket folk att det bara var att vända vid dörren. Söndagar tycks vara en stor "bardag" i USA, slutsålt till sista plats var det. Nu vet jag inte om småflickorna längre dyrkar Justin Bieber på samma sätt som förr men gissningsvis rör det sig i alla fall inte om samma hysteri som ett fullsatt Toronado. Istället gick vi in på ett närbeläget ställe och åt mat. Inte fel det heller, det är viktigt att komma ihåg att äta då man håller på och botaniserar bland en massa öl.

City Beer var det ställe som besöktes flest gånger under denna resa till SF, inte så konstigt då det låg så nära hotellet och det är ett ställe som är väl värt att besöka dagligen. På söndagen hade de visst haft en event med Goose Island. 

Goose Island Bourbon County Barleywine var riktigt vinös och god. Söt med kola, portvin, torkad frukt, malt och lite ek. Härligt tjock och med värmande alkohol. Off Color Dino'smores är en Imperial Stout som jag också gillade. Söt och med roliga ingredienser som cocos, vanilj och marshmallows. 

Kul var det också att se Omnipollo Zodiak på fat. Den gör verkligen inte bort sig bland motsvarande amerikanska öl, snarare tvärtom. 

Nästa dag som var vår hemresedag var det förstås strålande väder och varmt. Som en värdig avslutning på resan blev det lunch högst upp på varuhuset Macys där The Cheesecake Factory ligger. Kunde det bli något annat än en klassisk cheeseburgare samt en cheesecake. Öl hade de också men jag höll mig till sockervatten. På hemresan drack jag nästan uteslutande champagne, ja det är ett liv det med. 

Långhelg i SF, del tre. DIPA-festival i Hayward.

Under förra årets besök till SF och Beer Week tyckte jag att DIPA-festivalen i Hayward var det klart bästa eventet som vi var på. DIPA-festivalen arrangeras av puben Bistro och årets festival var den 15:e i ordningen. Precis som alltid sker det på en lördag mellan 11-17. Till Hayward åker man enkelt från SF med BART-tåget, i vårt fall från Civic Center. Restiden var ungefär 25 minuter.

Festivalen sker utomhus på en avstängd gata. Det har sina för- och nackdelar. Några fördelar är att det fanns gott om plats, aldrig några köer till toaletterna (en lång rad med bajamajor) och att det aldrig blev dålig luft och inte heller överdrivet bullrigt. En nackdel är förstås om det regnar, såsom det gjorde till en början i år. (ett tag var det rejält blött) Tipset är att titta på väderprognosen samt att ta med sig ett paraply.

I år betalade vi 70 dollar för inträdet, i det priset ingick 15 dryckeskuponger. Årets glas var identiska med förra årets förutom att texten förstås innehöll årets datum. De såg egentligen inte så stora ut men väl hemma mätte jag att de är på 16cl. Många beställningar innebar nästan ett fullt glas så det snålades inte mer portionerna. Det var inte direkt svårt att bli lite fartblind eller vad man nu ska kalla det?

Det snålades inte heller med utbudet av öl, hela 98 stycken fanns det att prova. En del kände jag igen från förra året men det fanns mycket nytt också. Fyra personer var vi i mitt resesällskap och vi hann beta av runt 50 olika öl. Runt 35 av de provade ölen var nya för mig.

En annan liten nackdel med DIPA-festivalen är trots allt att den börjar redan klockan 11. I år var vi där strax före så vi fick köa i en kvart eller så innan vi kunde börja smaka öl. Förra årets åt vi lunch innan och kom till festivalen runt 20 minuter över 11, då var det bara att direkt gå fram och betala inträdet och köpa dryckeskuponger. Tyvärr blev det ingen vettig lunch innan i år så nog blev vi allt lite sliriga efter några timmars arbete bland alla de sköna dryckerna. Det fanns enklare snacks/mat på festivalen men inget alltför seriöst. Lite friterad gurka åts och det smakade bättre än förväntat.

Något som jag tyckte var lite kul var att förra året då vi åkte till Russian River i Santa Rosa för att få prova Pliny the Younger så fick vi köa i över sex timmar för att ens komma in på bryggeripuben. I år var kötiden betydligt kortare då det mer eller mindre bara var att gå fram till öl nummer 91 som var Pliny the Younger och beställa ett glas. Ville vi ha ett glas till (det ville vi) så tog nästa beställning ännu kortare tid, max en minut. Till råga på allt så tog det över en timma efter att eventet startade innan ölet i fråga var slut. Pliny the Younger är en väldigt god och balanserad öl men hype är hype.

Ölmässigt så är verkligen DIPA-festivalen något utöver det vanliga. Precis som förra året var det inget öl i år som hälldes ut för att det var dåligt. Alla provade var riktigt stabila eller bättre än så. En öl som jag tidigare bara druckit på flaska är Dogfish Head 120 Minute IPA. Nu fanns den på festivalen och frågan är om den inte var den godaste av alla? En fantastisk och samtidigt livsfarlig öl då den ligger på mäktiga 18%. Ruskigt god!

Andra öl som jag verkligen tyckte om var en favorit från förra året, Kern River Citra DIPA. Råkar ni se den, köp den. En sagolikt god öl som bara tycks bli godare och godare för varje gång som den provas.

Bara för att nämna några utmärkte sig Pizza Port Off the Chain, El Segundo Hop Tanker, Bear Republic Fastback Triple samt Faction/Gigantic Monstrous Cabal bland de för mig nya ölen som provades. Det fanns verkligen nästan för många så det blir lite meningslöst att nämna alla.

I domartävlingen vann följande:

Double IPA:

1. El Segundo Hammerland DIPA
2. Firestone Double Jack
3. Saint Archer Double IPA

Triple IPA:

1. Russian River Pliny the Younger
2. Altamont Scarcity IIPA
3. Boneyard Notorious

Peoples Choice Awards:

Double IPA: Cellarmaker/Sante Adairius I See a Darkness
Triple IPA: Boneyard Notorious

Min egna röst la jag precis som förra året på reskamraten Uffe. Uffe är bäst!

Om förra årets DIPA-festival hade siffran 100 så får årets betyget 90. Väldigt bra men som nästan alltid är det svårt att slå upplevelsen från första gången, särskilt då det gäller DIPA-festivalen. Det hela är väldigt fint arrangerat, förutom att regnet till en början ställde till det lite. Fanns helt enkelt för få tält att stå under. Utbudet av öl är väldigt, väldigt bra. Stämningen glad och vänlig såsom den nästan alltid är i USA. Inga bråk och ingen som blev utkastad, skönt. Om det blir en resa till SF Beer Week även nästa år så är det givet att ta en lördagsutflykt till Hayward igen.

På tåget hem till byn hade jag vissa problem med mina torftiga anteckningar.

Undrar förresten om vi någonsin får se en renodlat DIPA-festival i Sverige med enbart fina svenska sådana? Tillåt mig att tvivla.

Långhelg i SF, del två. The Market, City Beer och Cellarmaker

Är ingen expert på restauranger i San Francisco men ett ställe som verkade intressant var The Market som låg i närheten av hotellet. Det är en kombinerad matbutik samt ett ställe med olika restauranger. Nytt, fräscht och med fokus på lokala råvaror.

Jag är inget stort fan av "svenska tacos" men de som åts till fredagslunchen på The Market var riktigt goda. Fyra olika varianter blev det, Spicy Rock Shrimp, Carne Asada, Black Bean och Chicken Tinga. Samtliga fyra riktigt goda även om min personliga favorit var den förstnämnda som verkligen var god.

Mina resekamrater var på väg tillbaka från besöket på Russian River i Santa Rosa så jag hade fortfarande en del egentid. Tänkte att det kunde vara passande med några lunchöl på Citybeer, sagt och gjort, så fick det bli. City Beer har öppet mellan 12-22 varje dag, under mitt ganska korta besök var det lugnt skönt. Var rätt kul att se all leverans av öl till butiken/baren. Fick höra att de på lördagen skulle ha ett event med Cascade Brewing. Tyvärr krockade det med DIPA-festivalen i Hayward som vi skulle besöka. Under SF Beer Week 2015 var det minst 700 event av olika slag så det var en omöjlighet att vara med överallt.

Två olika American Pale Ale blev det, Berryessa Markley Cove Pale och Altamont Beer Works Woodstock West. Båda ölen var dugliga. Inte alltför avancerade men skönt drickbara och läskande.

På den korta promenaden tillbaka till hotellet gick jag förbi en matbutik där lite vatten, snacks och några rumsöl inhandlades. På rummet blev det en för mig helt okänd porter, Petaluma Hills Portaluma. Rejält rostad och lite syrlig med mörk bitter choklad och kaffe. Tämligen tunn, alkoholhalt på 5.1%. Tycker fortfarande att det är rätt kul att bara gå in i en butik och sedan gå ut med en öl eller två som jag ingenting vet om.

Lite senare på dagen då kamraterna hade återvänt från Santa Rosa var det dags att besöka The Cellarmaker Brewing. The Cellarmaker får sägas vara ett nytt ställe då de öppnade hösten 2013. Gillade besöket 2014 så hade sett fram emot årets besök. Det var minst sagt fullsatt, vid entrén fick vi visa id. Vakten som kollade oss kände igen oss från onsdagskvällen på Toronado där han också arbetade som dörrvakt. En trevlig prick som tyckte om att snacka om öl och berätta om de olika produkterna på Cellarmaker. Åker man till Kalifornien får man vara redo att visa id på de allra flesta ställena då de är noga med att kontrollera åldern på alla törstiga lirare.

Ölen på Cellarmaker höll som vanligt hög klass. Cellarmaker The Vastness of Space - Bourbon är en mysig Imperial Stout på 11%. Mycket bourbon, vanilj, mörk choklad och rostad malt. Inte så mycket kolsyra och med en lång fin eftersmak.

Då vi stod och hade trevlig var den en amerikan bredvid oss som nyfiket frågade oss om varifrån vi kom då han inte kände igen vårt språk. Det slutade med en trevlig pratstund där han bland annat stolt visade bilder på en flaska Cantillon Fou' Foune som han druckit tidigare under kvällen. Av någon anledning vågade jag inte nämna vad Fou' Foune betyder på brysselslang.

En annan rikigt god öl var Cellarmaker Blammo! som låg på 14%. Kroppen var skönt fyllig och eftersmaken lång. Alkoholhalten var inte besvärande även om den var värmande. En hel del ek och rostad malt i den. En sådan där öl som är så skön att bara avnjuta i små klunkar.

Något som är föredömligt med Cellarmaker är att de har en aktuell dryckesmeny med information om ölen för dagen/kvällen. Noterbart är att de bara har sina egna öl som görs i samma byggnad. Gillar man inte tunga, mörka Imperial Stout så kan jag lugna nerverna genom att meddela att de även har pilsner, IPA, Saison med mera. Bra variation och alla sex provade öl var goda.

Kvällen avslutades ännu en gång på City Beer, beläget två-tre minuter från Cellarmaker. Till skillnad mot lunchbesöket var det betydligt mer livligt på kvällen, föga förvånande. Det jag gillar med City Beer förutom den sköna stämningen är att fatölen hela tiden byts ut. Från lunchbesöket var ett flertal öl utbytta.

Passade på att hedra Anchor Brewing Company genom att dricka två av deras öl, Anchor Zymaster Series No. 7: Potrero Hill Sour Mash IPA och Anchor O.B.A. Our Barrel Ale. Tyvärr var den ingen av de två som riktigt ville glädja mina smaklökar. Särskilt förstnämnda var konstig, jordig och med farinsocker eller något åt det hållet. Ett av få öl under besöket i SF som inte dracks upp.

Kvällens sista öl blev en Midnight Sun Pleasure Town IPA. Snäll, trevlig och läskande. Ja öl från Midnight Sun tackar jag aldrig nej till.

Långhelg i SF, del ett. Mikkelleröl på SAS, Toronado, Healthy Spirits och City Beer

Onsdag 4/2 var det dags att för andra året i rad bege sig till San Francisco och SF Beer Week. Tyvärr blev det en rätt kort resa då semesterdagarna var slut. Men onsdag-måndag är ju ändå bättre än ingenting, ja en helt ok långhelg.

Att resan till allra största del skulle handla om öl var ingen hemlighet. Det började redan på flyget där det förutom champagne, vin, portvin och calvados dracks de två öl från Mikkeller som gjorts för SAS interkontinentala rutter. (nästa öl i serien blir en IPA som ska lanseras i vår)

Mikkeller Sky-High Wit hade jag tidigare provat på backen men Mikkeller Sky-High Red var en ny bekantskap. Ölet var sött och maltigt. Bröd, karamell och lite torkad frukt. Ingen fantastisk skapelse men vida bättre än den ordinarie gröna burken från Carlsberg. Apropå Carlsberg, lustigt nog var det några i kabinen som drack sådana. Kanske de inte ens förstod att Mikkeller är öl trots att det klart och tydligt stod i menyn?

Efter en flygtid på närmare 11 timmar landades det på SFO och tåg togs till Civic Center där vårt hotell, Holiday Inn Civic Center var beläget. Tipset för den som åker till SF är att bo nära en BART-station så att man kan ta det smidiga tåget. I vårt fall tog tågresan runt 30 minuter och kostade strax under nio dollar per person. En taxiresa kan ta längre tid och kostar betydligt mera dollar.

När vi var installerade och klara hade klockan passerat 01 hemma (SF ligger nio timmar efter Sverige) men vi kände oss hyfsat pigga och promenerade iväg till Toronado, en pub som man man inte annat kan än älska. Rätt slitet, högljutt och stimmigt är det nästa alltid där men vad gör det då ölen är så goda och varierar hela tiden. Första beställningen blir som alltid då Toronado besöks, en pint Russian River Pliny the Elder. Trots den rätt höga dollarkursen är sex dollar för ett glas synnerligen prisvärt. Så värst mycket bättre kan inte en DIPA bli, snacka om ljuvlig öl. Tyvärr lyckades jag inte hitta min autograf som jag klottrade inne på en av toaletterna i augusti 2013. Undrar varför?

Andra riktigt trevliga öl som dracks var Clown Shoes Space Cake, Georgetown Lucille IPA och New Belgium/Alpine Lips of Faith - Super India Pale Ale. Särskilt sistnämnda var riktigt bra. Så härligt färsk och humlig. För en vintertrött stockholmare var det verkligen den bästa av vitamininjektioner. Vid det här laget började vi alla bli rejält slitna, efter lite kvällsmat var det skönt att skutta ner i sängen.

Dagen efter stack mina resekamrater till Santa Rosa för en natt. Ensam och övergiven (nåja) passade jag på att börja dagen med shopping. Nya skor och jeans köptes. Därefter ägnade jag ganska många timmar åt bergsbestigningar i de branta och imponerande backarna i SF. Skulle man bo där skulle man med största säkerhet få imponerande stora vader.

Healthy Spirits är i mitt tycke den butik i SF som har mest udda och exklusiva öl. Förutom öl har de även en mängd olika bourbon. Det är inte direkt lätt välja några flaskor ur det digra sortimentet men det är bara att kämpa så gott det går. Köpte med mig fem flaskor, senare under resan fylldes det på med några till.

Från Healthy Spirits tar det ungefär 10 minuter att gå till Toronado. Hoppade förstås in där för ett par törstsläckare. Till skillnad mot kvällen innan var det lugnt och skönt vid 13-tiden på en torsdag. Sju mänskliga gäster var vi plus tre hundar, ja de tillåter hundar i lokalen. Självklart blev det ännu en Pliny the Elder, det går liksom inte att låta bli. Blev även en Altamont Beer Works Shelter IPA vilket även den smakade alldeles utmärkt.

Efter att ha lämnat flaskorna rummet tittade jag förbi den eminenta ölbutiken/baren City Beer som låg i närheten av hotellet. Goose Island The Muddy Imperial Stout kändes oväntat tunn dock med värmande alkohol. Söt och rostad med mycket lakrits. Efter den kände jag att det var läge för eftermiddagsvila. Tyvärr blev den vilan betydligt längre än väntat, sov sött mellan 16 och 21. Hade en tanke om att besöka 21 Amendment men orkade inte pallra mig dit. Fick istället bli en lugn kväll på rummet i sällskap med bland annat Sierra Nevada Hop Hunter IPA som gick att köpa i en närbelägen matbutik.

Det värsta med att åka till USA, särskilt då västkusten är jetlag. Under hela vistelsen vaknade jag punktligt mellan 03-04 oavsett när det gick till sängs. Ett par av nätterna blev det bara tre timmars sömn, i det långa loppet håller förstås inte det.

Nöjesguidens ölmässa

Då har årets första ölmässa avklarats, en ny sådan besöktes i lördags, nämligen Nöjesguidens ölmässa. Till en början var det tänkt att mässan skulle anordnas i en lokal på Drottninggatan i Stockholm men en samarbetsmiss (de glömde att ansöka om serveringstillstånd) gjorde att evenemanget fick flytta till Scandic Anglais. Till en början var tanken att mässan skulle hållas tors-lör men på grund av missen försvann torsdagen. Jag skrev upp mig på deras maillista redan i förra året men det kom aldrig någon information vare sig om lokalbytet eller information om de olika bryggerierna som skulle vara med och leka.

Som tur är kunde information hämtas från andra källor. Räknade jag rätt var det 15 småbryggerier liksom Great Brands på mässan. Några av bryggerierna som skulle ha varit med såg i alla fall inte jag på plats, tänker närmast på Klackabackens bryggeri och Morgondagens ekologiska. Antalet öl bland de olika utställarna varierade från två till sju stycken.

300 kronor kostade inträdesbiljetten, till de bägge mässdagarna kunde man välja mellan eftermiddagspasset 14-18 eller kvällspasset 19-23. Jag valde att gå på lördagens förstnämnda pass. Har för mig att det såldes 400 biljetter till respektive pass. Väl på plats kunde ytterjackan lämnas in utan en extra kostnad och det gick att köpa dryckesbiljetter i form av kapsyler. En kapsyl kostade 20 kronor men det fanns även dryckespaket, jag köpte det största paketet för 450 kronor, då fick man 23 kapsyler. En kapsyl var lika med 10cl, alla ölen inne på mässan hade samma pris.

Prick 14:00 öppnade mässan och som den rutinerade räv eller galning jag är råkade jag stå allra längst framme i den korta kön. Kunde direkt konstatera att lokalerna som mässan hölls i var tämligen små. Lite senare då fylldes på med folk blev det bitvis riktigt trångt och förstås varmt.

Ölmässigt tyckte jag att det överlag var bra eller bättre. Fanns en hel del nytt att prova. Första ölet blev Brewski/All In Brewing/Cigar City Culebra. Den var verkligen trevlig och härligt färsk. Välhumlad med fina inslag av bland annat mango och ananas. Ölet släpps på Systembolaget 20/2, då är det rekommenderat att slå till.

Tyckte även om Stigbergets West Coast IPA. Tre veckor gammal var ölet så det gick inte att klaga på färskheten. Den kom inte riktigt upp i samma klass som de bästa från den amerikanska västkusten men för att vara en svensk IPA så var den klart duglig. Mycket humle, ananas, grapefrukt och lite småkakor.

Hade helt missat att Nya Carnegiebryggeriet i januari började med lunchserveringar. Någon lättöl fanns inte tidigare i deras utbud men nu finns det en sådan, Halvljus, som alltså ska finnas som lunchöl för den stackare som inte får njuta starkare grejer till lunchen. Måste erkänna att jag aldrig varit direkt intresserad av lättöl men den här var helt ok. Förstås lätt men med gräs, bröd och lite frukt. En ok lättöl tycker jag allt.

Oppigårds hade med sig två öl, en av de två var ny. Oppigårds American Dark Ale vilken kändes som en lättare Black IPA. Citrus, aska, lätt rostad och med en del mörk choklad. Just nu finns det ölet bara på fat så ser ni den så kan den vara värd att prova.

PangPang Crespi IL Sindaco, en inte helt vanlig öl visade sig det vara då vörten rökts med Cohibacigarr och ölet sedan legat i konjaksfat. Lätt rökigt var ölet, rostad med vissa spår av konjak. Upplevde även en viss sälta men de 10 procenten kändes inte alls. Udda men god.

Mohawk Brewing Company hade med sig fyra för mig nya öl, godast av dessa var Mohawk Imperial Brown Stout Export 1937 framtaget efter ett recept från 1937. Det är bara att med glädje konstatera att de svarta ölen förmodligen var riktigt goda ölen även då, ty denna tyckte jag om. Åt det söta hållet men med fint rostad malt, mörk choklad, kaffe och lite aska. Avslutningen var lång och bitter.

Ett bryggeri som jag stött på lite då och då hos några krogar i Stockholm är det på Södermalm belägna Sthlm Brewing Co. Till mässan hade tagit med sig några som jag tidigare inte sett, bland annat Sthlm Deadwood. En Session IPA på sköna 4.4%. (släpps förövrigt på Systembolaget idag). Soft och lättdrucken med grapefrukt, lite mango, hö och lite bröd. Hyfsat bitter finish. Känns som en stabil sommaröl.

Blev en del IPA på mässan, ytterligare en stabil sådan var Beerbliotek Hip Hop. Färsk och fin med ananas, apelsin och lite karamell. Det är kul att konstatera att fler och fler svenska småbryggerier är duktiga på att göra IPA. Fast den eviga frågan är när får vi se en svensk Pliny?

De fyra timmarna började lida mot sitt slut, det var inga problem att hinna göra av med de 23 kapsylerna. sista ölet blev typiskt nog en av dagens tråkigaste, Ocean We Can Do It. En APA som inte kändes helt lyckad, tyckte mig bland annat känna lite champinjoner i den. Kanske inte exakt vad man väntar sig.

I det stora hela var det en trevlig ölmässa. Gillar konceptet att det bara var svenska småbryggerier förutom Great Brands. Som nästan alltid upplever jag att lokalerna inte riktigt räcker till, det var verkligen smockfullt. Skönt nog fanns det tid att prata med alla trevliga utställare. Inträdespriset var högt, 300 kronor. Glaset man fick var anonymt och utan någon text så den fick vackert vara kvar. Gillade systemet med kapsyler och att alla ölen kostade lika mycket. (mängden vätska varierade stort, vissa fyllde på glaset helt och andra var mer försiktiga). Några köer till toaletterna såg jag inte till vilket förstås alltid är ett stort plus.

Blir det en Nöjesguidens Ölmässa även 2016 så lär jag besöka det, såpass bra var det. Tanken i år är att besöka fler ölmässor på hemmaplan än tidigare år, nästa bekräftade är Linköping Beerexpo i slutet av mars.