Bakushu Club Popeye, Tokyo

Måndag 12/8-2013 lär vara ett datum som jag sent kommer att glömma, det var nämligen då det var dags att inleda årets lite större semesterresa, följande destinationer skulle besökas på knappa två veckor: Tokyo, Honolulu och San Francisco. Galet kan tyckas men det är bara att tuta och köra.

Efter ännu en lugn och skön flygresa var det dags att landa på flygplatsen Narita beläget sex mil från Tokyo. Japan är Japan så att går väldigt effektivt i det landet. Första dagen ägnades åt allmän sightseeing, bland annat besöktes kejsarpalatset grönområden mitt i Tokyo.

Vid kvällningen var det dags för resans första ölrelaterade mål, Bakushu Club Popeye, stället är rankat som nummer ett på Ratebeer så ett besök var givet. Tokyo är en mycket stor stad, med förorter ungefär 35 miljoner invånare. Att åka med allmänna färdmedel är en fröjd, det är bara att lösa ett dygnskort med metron och bege sig iväg. Till en början kan det vara förvirrande med alla stationer men man lär sig snabbt. Taxi fungerar förstås också alldeles utmärkt, åker man inom staden är det dessutom märkbart billigare än i Stockholm.

Bakushu Club Popeye ligger i alla fall centralt om man nu kan säga något sådant om Tokyo. När vi anlände dit kring 18:00 var det fullsatt inomhus, fanns inget annat att göra än att sätta sig utomhus. Tokyo i augusti är varmt, på dagen var det 35 grader samt fukt, på kvällen var det fortfarande 28 grader så det var kanske inte det mesta optimala att sitta utomhus, men vad ska man göra? En kul sak med Japan är att då gäster kliver in på en restaurang uppmärksammas det genom att personalen, eller i alla fall delar av den ropar en välkommen, så också på Popeye. Till och med den jovialiske ägaren, Tatsuo Aoki (det är han som lyses upp på bilden) kom ut och växlade några ord med oss. Önskar verkligen att jag kunde japanska ty japanerna talar helst inte engelska, i de flesta fallen inte alls.

Bakushu Club Popeye ligger på en sidogata mitt i ett bostadsområde, på vardagar har de öppet mellan 17:00 och 23:30. Stället tycks vara mycket populärt, det var som sagt fullsatt under vårt besök, merparten av övriga gäster var japaner. Skulle gissa att det handlar om ungefär 75 sittplatser inomhus, utomhus runt 15.  Mellan 17 och 20 är det "happy hour", av de 70 olika fatölen var det ett antal som hade en krona, denna krona betydde att beställde man det ölet ingick det en liten måltid till ölet. Tyvärr hade jag ätit precis innan ankomst så jag var inte det minsta hungrig. Försökte tacka nej till matbiten men det gick minsann inte. Något jag märkt under mina resor till Asien i stort är att asiater älskar att äta, gärna hela tiden känns det som. Maten varierade, i mitt fall med blev det nudlar med biff samt friterade bitar fisk. En något annorlunda typ av "happy hour" dock en trevlig sådan, ja i alla fall om man är hungrig.

70 olika öl på fat var det ja, de flesta ji-biiru, det vill säga japansk hantverksöl. De hade även flaskor med öl speciellt framtagna för denna pub. Utländska öl fanns också, bland annat ett par Cantillon. En gueuze (37,5cl) kostade 1480 yen vilket motsvarar 98 sek.  Det är alltid med stor förtjusning ett nytt ställe besöks, särskilt då öllistan är omfattande. De inhemska ölen varierade i pris men glädjande nog var det inte dyrt. Snittpriset kring 50 sek skulle jag tro. Tokyo var överlag betydligt billigare än vad jag hade räknat med, ungefär 20 % billigare jämfört med Stockholm, särskilt den helt suveräna sushin var rejält mycket billigare. Ska man åka till Japan så är det ett bra läge att göra det nu med andra ord.

Jag åker inte till Tokyo för att dricka utländsk öl så kvällen ägnades åt att prova ett antal japanska öl. Med tanke på värmen börjades det med ett par japanska veteöl, Fujuzakura Heights Weizen och Hidatakayama Weizen. Bägge två stabila och stiltypiska, en bra start på kvällen tyckte jag.

Japansk IPA dricker jag ytterst sällan så det var intressant att prova Yo-Ho Aooni, även den stabil. Bra humlad och med en fin fruktighet.

Tyvärr började den långa resan, värmen och tidsskillnaden göra sig rejält påmind. Orkade inte mer än en öl till, det fick bli en öl som är speciellt framtagen för baren, en Black IPA som heter Baird Divine Vamp III. Den kändes tämligen lätt, en del rostade toner och humle men inget spektakulärt. Blev alltså bara fyra öl, sedan var det slutsålt i magen.

Resans stora pinsamhet skedde också vid Bakushu Club Popeye då jag råkade ge motsvarande 10 svenska kronor i dricks, något som man inte ska göra i Japan då dricks inte existerar. Den stackars unga servitrisen blev förvirrad och sprang ut på gatan efter oss. Snacka om att jag förlorade ansiktet, något som jag fortfarande skäms över. Något liknande kommer inte att ske när jag åter besöker Tokyo, för tillbaka vill jag. Bakushu Club Popeye vill jag också besöka igen, ett mycket trevligt ställe som är ett måste om man har vägarna förbi.