Ölkalas i Malmö

Listan över historiska datum är förstås lång, till den kan läggas lördag 27/7 2013. Ett datum som jag förmodligen aldrig kommer att glömma, anledningen till det är den redan nu legendariska ölprovningen som Thorsten Ekne bjöd in till i Malmö.

Den gode Thorsten fyllde nyligen 50 och självklart ska man då prova igenom 50 olika imperial stout liksom en tjugotal andra öl som "mellanöl" och matöl. Först trodde jag inte riktigt på det men det var alltså 50 olika imperial stout som skulle betas av, något liknande har jag då aldrig varit med om tidigare och lär aldrig uppleva igen. Mitt tidigare rekord med 10 imperial stout på en och samma provning blev fullständigt slaktad.

Som mest var vi nio personer på provningen, idel skånsk öladel och undertecknad som fick representera Stockholm. Efter en välsmakande brunch samt några matöl var det dags börja den långa dagens ölprovning. Samtliga öl provades blind i sammanlagt 14 flighter. Kraven på de olika ölen var höga, ingen hade sämre än 3,56 i snittbetyg på Ratebeer.

Måste säga att det var riktigt intressant att prova de olika ölen blint, en del tidigare favoriter som t ex AleSmith Speedway Stout fick tämligen beskedligt betyg, men till dess försvar måste sägas att har man druckit öl under en hel dag så tar smaklökarna stryk. Vi hade även som uppgift att försöka gissa vilka de olika ölen var, något som jag var totalt kass på. Bäst i klassen var Pappa Balder som lyckades pricka 21/50, snacka om imponerande! Ni som tror att det är väl ingen match kan gott ta och prova själva.

Noterbart i övrigt var att de riktigt starka ölen som kom i slutet av provningen överlag fick låga betyg, detsamma gällde många av de fatlagrade varianterna, särskilt då öl som Amager Hr Frederiksen Danish Red som jag aldrig tycks kunna bli kompis med. Alldeles för mycket "lacknafta" i det ölet.

Som palettrensare bjöds vi på flera olika öl från Crooked Stave, en för mig okänt bryggeri från Denver. Nu är det bara att konstatera att öl det kan de brygga. Överlag höll deras öl hög klass, sådär lagom "funkiga" men en hel del karaktär. Öl som alltid har karaktär är öl från Cantillon, tre olika bjöds det på av vilka Fou Foune är min favorit, ja den är verkligen superb. 3 Fonteinen Framboos dracks också, ja det är galet vad bra man kan ha det.

I ärlighetens namn dracks det även några öl som hade karaktär på fel sätt, kvällens sämsta öl var polska Czarnkowskie Piwo Jasne som var fullkomligt vedervärdig, mycket söt och kvalmig.  Jag kunde inte ens dricka upp 3-4cl. En annan öl som inte var direkt bra var nordkoreanska Ponghak Beer 12, tunn och intetsägande. Fast den är ju ändå cool på det sättet att den kommer från Nordkorea. (tack Björn för flaskan)

På aftonen bjöds det på grillat, till det dracks det några öl av dessa var Firestone Walker Double Jack IPA, trots att den inte var helt färsk så var den fortfarande i högsta grad sympatisk. Till den schyssta köttbiten tog jag några droppar nagachili, något jag inte borde ha gjort. Förutom att munnen tog eld bedövades smaklökarna riktigt fint, det tog ett tag att komma igång igen.

Som final på kvällen blev det en slurk ur vattenkannan, i den hade vi hällt en liten skvätt av samtliga imperial stouts som dracks under dagen. Där snackar vi om en unik häxblandning. (Där har Monks något att försöka slå)

Kring 03 natten mot söndagen kände jag att det var nog, det var dags att bryta och knalla iväg till hotellet som lång ungefär 25 minuter bort. Några tappra galningar fortsatte kvällen/natten, ja dessa skåningar är ett hårt släkte.

Det går förstås inte att nog tacka Thorsten för denna makalösa ölprovning, så väldigt generöst. Maten, umgänget, de olika ölen, ja allt var perfekt. Vågar inte ens tänka på vad han hittar på den dagen då han fyller 75. Tack också till övriga medverkande, ett par nya bekantskaper blev det också vilket alltid är skoj.

Sist men inte minst måste det nämnas att fläsksvål är alldeles fantastiskt gott till öl, ja vad vore livet utan fläsk?

Öl i Tel Aviv, del 3

Lite förvirrande kan det ibland vara att befinna sig utomlands, som att söndagar är en vanlig arbetsdag i Israel, något som märktes då det var betydligt färre personer på beachen jämfört med fredagen och lördagen.

Söndagar för oss innebär för det mesta en lite lugnare dag, något som dag tre i Tel Aviv blev. Det fanns några öl kvar i kylskåpet som skulle drickas upp men innan vi gjorde det var det bara att bege sig ut på stan för ännu en liten bensträckare. Efter att ha promenerat i runt 35 minuter kom vi fram till en stor marknadsgata, HaCarmel,där det såldes diverse krimskrams liksom mat, frukt och annat. Jag köpte inget men däremot var det lite småkul att se vimlet av folk. Personligen tycker jag att det bästa krimskramset fortfarande hittas i Beijing även om jag inte varit där på många år. (senast 2007)

Efter att gått ungefär halva marknadsgatan kom vi fram till Beer Bazaar som låg på en sidogata. Beer Bazaar påminde mycket om Beer Market som vi besökte på fredagen, förmodligen hade de samma ägare, något som jag förstås glömde bort att fråga om. Drygt 80 olika israeliska öl hade de liksom några palestinska. Ett par fatöl hade de också, en hembrygd liksom en kommersiell, båda dracks. Precis som på de andra besökta ställena kostade ölen mer eller mindre lika mycket, förutom några flaskor som var +3.

Beer Bazaar var ett ställe som det var svårt att inte tycka om, anspråkslöst och med ett par väldigt pratglada och trevliga ägare/personal. De var nyfikna på hur situationen för öl var i Sverige, ett trevligt samtal blev det. Inte heller de hade hört talas om Akkurat, ja det där med suröl har inte riktigt slagit i Israel ännu. Nåväl, en sak i taget så blir säkert bra.

Tillbaka på rummet fanns det inget annat att göra att dricka resans första och enda burköl. En hyllning till vår trevliga taxichaufför som körde oss från flygplatsen till hotellet, det var nämligen hans absoluta favoritöl. Goldstar var namnet på ölet, burken köptes i en matbutik för motsvarande 18 kronor. Faktum är att det var det billigaste under resan, öl är alltså inte särskilt billigt i Israel. Annars kändes landet aningen billigare än Sverige, kanske 10% eller så?

Burkens innehåll motsvarade de lågt ställda förväntningarna, en typisk öl för någon som inte bryr sig om vad det är i glaset. Det var bara att gå vidare med andra ord.

Under resan hann vi prova 31 israeliska öl plus en från Palestina. 17 bryggerier stiftades det bekantskap med. Var det någon som inte tyckte om statistik? Något som var både roligt och lite anmärkningsvärt var faktumet att inte en enda öl från varken Mikkeller eller BrewDog sågs överhuvudtaget. Det kändes faktiskt lite unikt att besöka ett land där öl från de två hyfsat kända bryggerierna inte kunde hittas.

Många av de israeliska ölen känns lite som många öl från de nya svenska bryggerierna, de är inte riktigt framme ännu. Av de 32 provade ölen är det runt 5-7 stycken som jag gärna skulle dricka igen, resten är det tack och adjö till.

Helt klart gav det korta besöket mersmak, Israel är ett land som jag gärna återvänder till. Överlag var folk väldigt trevliga, stranden var suverän och maten alldeles underbar. Klimatet går det inte att klaga på, även om en nisse som jag med lappblod i ådrorna tyckte att det var snudd på väl varmt med runt 30 grader varje dag. Ölen lär också bara bli bättre och bättre. Visst märks det av att landet är väldigt religiöst jämfört med Sverige, att säkerheten är hårdare. (det tog ungefär 1:20 att klara av alla processer på flygplatsen då vi åkte hem, bland annat var det manuell sökning av resväskan) Nä gott folk, åk till Israel om ni får chansen, det kommer jag att göra, Kanarieöarna är ju så uttjatat.

Nordkoreansk Taedonggang och några andra rutinöl

Ack dessa sköna kvällar i juli, de är som gjorda för att dricka öl och äta gott tillsammans med goda vänner. Sagt och gjort, ännu en sittning på Basunen blev det i förra veckan. Maten var verkligen riktigt god, Eirik bjöd på pulled pork, ja det är verkligen helt suverän föda. Ölmässigt var kvällen tämligen rutinmässig, som vanligt bjöds det en blandad kompott, att slå juniprovningen blir ingen lätt sak.

Dock fanns det en flaska som förmodligen aldrig kommer att drickas av någon av oss igen, ja man kan ju undra hur många flaskor av just det ölet som överhuvudtaget har druckits på svensk mark? Jag talar om nordkoreanska Taedonggang som en bloggläsare hade vänligheten att skicka till mig. (stort tack igen Björn, jag är evigt tacksam!)

Äh, jag tar det i pedagogisk ordning, alltså i den ordningen som ölen dracks. Som vanligt några kort ord om de olika ölen, ja vill gärna inte trötta ut den tappre läsaren.

Vi började med en The Bruery Saison Rue som välkomstöl innan maten. Det var en behaglig öl med inslag av brett, kola, kryddor och malt. Len och lättdrucken, en perfekt sommaröl vill jag smått högtidligt hävda.

En Nils Oscar Jubileum 15 blev det sedan, tycker att ölet tappat sedan sommaren 2011. Mer parfymerad nu än vad jag vill minnas. Nåväl, fullt drickbar trots allt.

Därefter var det alltså dags för kvällens huvudnummer, öl från Nordkorea. Ja i ärlighetens namn, hur häftigt låter inte det? I min lilla värld är onekligen det. Ölet hade en klar gyllene guldaktig färg, skummet var vitt och medelstort. Ölet doftade inte så mycket, lite malt och vibbar av papp. I smaken fanns det lite peppar och spår av kaksmet. Tunn med en kort eftersmak. Tråkig öl för att vara ärlig men inte odrickbar. Känns lite schizofrent att skriva att det är det godaste men samtidigt det sämsta ölet jag druckit från Nordkorea, men då är det också det enda.

Öl från norska Nøgne Ø kan jag inte få nog av, i förrådet hittades en Nøgne Ø Sunturnbrew Bourbon Barrel som inhandlades på Systembolaget i september 2012. Tämligen vinös med tydliga fattoner, även rök och lite bourbon. Helt ok. 

BrewDog Abstrakt AB:07 kände sig nog bortglömt då den legat i förrådet sedan november 2011, men nu fick den äntligen lite uppmärksamhet. Mycket malt, en del arrak, spår av whisky och russin. Rätt bra men söt. 

Den som läser min blogg vet att jag nyligen besökt Israel, några öl följde med hem därifrån. Ett par av dem dracks på Basunen. HaDubim Kiwi Ale och Dancing Camel Golem. Förstnämnda hade en del humle liksom parfym, lätt men drickbar. Dancing Camel Golem köptes på bryggeripuben i Tel Aviv för närmare 90 svenska kronor, tyvärr motsvarade inte innehållet det priset. Söt och godisaktigt med inte alls så mycket humle som förväntat. Ölet var på 12% vilket man kunde känna. Där ser man, ibland fraktar man hem öl helt i onödan. 

Hoppin Frog Barrel Aged BORIS Royale kan inte hamna i avdelningen "onödiga öl". Jag gillade den, len och fin med mycket kaffe och mjölkchoklad. De mörka ölen från Hoppin Frog håller verkligen hög klass. 

En flaska Duysters Tuverbol slank också ner. Det roliga med den är att den innehåller lambic från 3 Fonteinen vilket verkligen märktes, ölet påminde en hel del om en lambic fast inte lika syrlig. Frisk och lätt med en hel del druvor. Hade aldrig kunnat gissa att alkoholhalten låg på 11%, typ 4% hade jag gissat om jag varit tvungen till sådana övningar. 

Kvällens sista öl blev en Åsundens Börjes Barley Wine. Det är mitt tredje öl som jag provat från Åsundens, de andra två har inte varit goda, nä snarare har de känts infekterade. Denna var drickbar men inget särskilt, en hel del malt, kola, marsipan och lite rök. 

En lugn och skön var det, ja det är som alltid kul att träffas och beta av några flaskor. Det roligaste är då folk har med sig hemligheter som man på förhand förstås inte har någon aning om vad de är. 

Som utlovat blir det en avslutande del om öl i Tel Aviv, något försenad....ja i juli får man allt ta sig vissa friheter.

Öl i Tel Aviv, del 2

Lördagen i Tel Aviv inleddes med en promenad på tre minuter, sedan var vi på stranden. Ett par timmars solande och badande fick inleda dagen. Inte ens en notorisk badkruka som jag kan undvika att slänga mig i havet då vattnet är 25-26 grader varmt.

Att av plaska i vattnet blir man både hungrig och törstig, efter att förstnämnda var åtgärdat blev det några slappa timmar på balkongen där bland annat mitt första öl från Palestina bockades av. Ölet i fråga var Taybeh Beer Golden från bryggeriet Taybeh Brewing Co.

Ölet i fråga var som förväntat, det vill säga inte särskilt bra. Mina korta kommentarer: blaskig, söt, lite kokta grönsaker och inslag av metall. Det vill säga ett stycke öl för folk som gillar just de smakegenskaperna, eller så är de kanske alkoholister eller kanske allmänt ointresserade av öl? 

Efter att ha gjort oss fina för kvällen, det räckte med att ta på sig ett par shorts och t-shirt samt dra med handen genom håret så var vi klara att besöka de enligt Ratebeer två bästa ölställena i Tel Aviv.

Första anhalten blev Porter & Sons, som låg ungefär 30 minuter från hotellet, till fots. Det visade sig vara ett modernt ställe med en lång bardisk på typiskt amerikanskt manéer. De hade många olika fatöl, 50 stycken även en stabil flasklista med ungefär 70 olika öl. Fatölsutbudet dominerades av olika belgiska bryggder. Belgiska brygder i all ära, till Israel åker i alla fall jag för att prova inhemska öl. Fyra olika fatöl dracks, av dessa var Alaxander Green den godaste. Det är en mild IPA med hö, en del humle, citrus och en snäll beska. Som vanligt i Israel kostade ölen ungefär lika mycket, fatölen mellan 55-70.

Resans två godaste öl blev det härnäst, bägge på flaska. Första Negev Porter Alon som jag gav betyget 3.8/5, det högsta betyget jag gett ett öl från Israel. En hel del choklad, stabilt rostad, lite vanilj, ja bra för att vara på 5%. Kroppen var inte stor men i det stora hela ett stabil öl att sitta och smutta på.

Alexander Black var också stabil, men kanske inte riktigt lika bra från Negev enligt mig. Den upplevde jag som sötare och lite tunnare. Intrycket är i alla fall att det är de mörka ölen som är de godaste israeliska ölen. Den regeln gällde för oss. De bägge flaskorna kostade ungefär 60 kronor per styck.

Från schyssta Porter & Sons var det ungefär fem minuters promenad till det första mikrobryggeriet i Tel Aviv och hela Israel, Dancing Camel. Stället hade inga skyltar så först gick vi förbi det, något som en av de anställda nämnde då vi efter några minuter hittade rätt. "Ni såg törstiga ut och så jag var säker på att det var hit ni skulle", en helt korrekt analys vill jag hävda. Dancing Camel öppnade 2006, bryggmästaren heter David Cohen och själva puben öppnade 2011. Åtta olika fatöl hade de, givetvis provades samtliga, några fåtal flaskor fanns det också. För den som undrar kan det nämnas att provbrickan med åtta öl kostade ungefär 175 svenska kronor.

Dancing Camel öppnar 19:00 på lördagar, vi var där 19:01, är man från Nordeuropa så gäller det att hålla tidtabellen. Den unga servitrisen var synnerligen trevlig och sympatisk, något om öl kunde hon dock inte, eller väldigt lite i alla fall. Sak samma, ett skönt ställe var det. Skön industriell miljö där man från baren kunde överblicka själva bryggeriet.

Ölen som dracks var rätt typiska för de flesta bryggeripubsöl, lättdrucka och snälla. Störst intryck gav Dancing Camel Leche Del Diablo som hade en hel del chili, dock inte så mycket att det blev odrickbart. Godaste ölet var den mörkaste, ja ni ser. Dancing Camel Midnight Stout. Choklad, lite kaffe, lätt rostad och med en medelbitter avslutning. Helt klart duglig även om den inte var briljant på något sätt.

Är man i Tel Aviv ska man besöka de bägge ställena som vi besökte, ölen var som sagt inte några sensationer men i de stora hela helt ok och utan några uppenbara felsmaker. Särskilt personalen på Dancing Camel var riktigt pratglada och trevliga, kanske berodde det på att det var väldigt lugnt under vårt besök. Lördagkvällar verkar inte vara den mest fartfyllda aftonen i Tel Aviv. Eller så kanske det är så att vi två gamla gubbar inte längre orkar hänga med ungdomarna som går ut då sovklockan ringer?

Kvällens avslutning skedde på den sköna balkongen innan det var dags för lite nattvila. En sista del följer om ett par dagar eller så.

Öl i Tel Aviv, del 1

Shalom! Förra fredagen, 12/7, fanns det inget att göra än att kliva upp tidigt, tidigt och bege sig till Arlanda tillsammans med Eddan. Denna gång var det ingen resa i närområdet som hägrade utan Tel Aviv i Israel var det som gällde. I ärlighetens namn visste jag inte så mycket om den staden så det var med stor nyfikenhet som det bar av. Israel fick för övrigt äran att bli land nummer 52 som jag besökt, undrar vilken som blir det sista?

Efter ungefär 4 timmar och 15 minuter var det inte många minuter kvar innan landning på Ben Gurion, inflygningen var helt klart lovande. Till och med en badkruka som jag insåg att årets premiärdopp var nära.

Immigrationen gick smidigt, ungefär 45 minuter efter landning var vi på hotellet, ett litet trevligt hotell som låg vid strandpromenaden och den fina stranden. Lusky Hotel & Suites hette hotellet, vid incheckningen väntade en trevlig överraskning i form av en uppgradering till en svit med separat sov- och vardagsrum. Sämre start kan man helt klart få i en ny stad och nytt land. Kan helt klart rekommendera hotellet, med tanke på uppgraderingen blev det prisvärt med 600 USD för tre nätter inklusive enklare frukost och väl fungerande Wifi.

Nå, när de sedvanliga bestyren var avklarade var det bara att bege sig ut i det snudd på för varma vädret, solen var verkligen het för en lirare som har lappblod i sina ådror, men men det är bara att kämpa på. Resans första ölrelaterade plats hägrade, ölbutiken Beer Market som låg ungefär 40 minuters till fots från hotellet. Ni kan ju gissa om den promenaden gjorde en törstig?

Beer Market är en liten butik med ungefär 80 olika inhemska öl, en dröm för en som vill testa några udda öl med andra ord. De hade även öl från Palestina, nämligen från Taybeh. Ett par fatöl hade de också, givetvis provades bägge, Dancing Camel Hefe-Wit och Jaffa Red Ale, sistnämnda speciellt gjord för Beer Market. Bägge ölen var rätt söta men oj vad de dracks snabbt. Var länge sedan som jag var så törstig. Fatölen kostade ungefär 50 svenska kronor. Flaskorna kostade mer eller mindre lika mycket dock fanns det några som kostade tre Shekel (ILS) mer. Ville man köpa en flaska så kostade den 17 (förutom de som var markerade +3), mina två sexpack kostade 88 ILS per styck. 1 ILS motsvarar ungefär 1,9 SEK. Matematiken var alltså enkel, det var bara att multiplicera med två så var man klar. Som sagt, två sexpack köptes, dels öl till rummet men även några som skulle med till Sverige.

Personalen på Beer Market var mycket trevliga och hjälpsamma. De kunde mycket om öl vilket inte var förvånande. Ett riktigt bra ställe som visade vägen för vistelsen i Tel Aviv. Undrar om vi någonsin får se ställen i Sverige som mer eller mindre har samtliga "seriösa" inhemska öl? Det var inte lätt att välja vilka öl som skulle köpas men det blev en mix av lite av varje.

Resten av dagen den flöt på, god mat avnjöts, de ljumma kvällsvindarna var verkligen fantastiska. Att sitta och relaxa på balkongen efter mörkrets inbrott var verkligen finemang. Första dagen var lugn, det blev bara sex olika öl och en äppledryck. Ölet med mest karaktär var Salara Smoked Stout, fast det handlade inte om någon tung pjäs. En hel del kaffesump och choklad bjöd den på, även inslag av rök. Hebreiska är verkligen inget lätt språk, det var lite småklurigt att räkna ut vad det egentligen var som dracks. Ölet på nedanstående bild heter i alla fall Ronen HaHodit HaMekhoeret India Pale Ale, ja det var faktiskt inte så svårt att räkna ut det.

Någon humlebomb handlade det inte om, humligheten var lätt med lite grape, gräs och apelsin. Bitterheten var medel. En snäll rackare som dock slank ner utan några som helst problem.

En lugn fredag blev det, rätt mosig det var man då det skulle sovas på aftonen men det var med tillförsikt jag såg lördagen an, då skulle det provas betydligt flera öl. Om ni vill så går det alldeles utmärkt att läsa om det i nästa del som publiceras inom några dagar. Istället för att skriva ett lååååångt inlägg blir det ett eget för de tre dagarna som tillbringades i Israel.

Några öl på BrewDog, bl a Sink the Bismarck

I förra veckan besöktes BrewDog Bar tillsammans med några törstiga kollegor. Storasyster och svåger anslöt också så vi blev ett riktigt skönt gäng.

Man är ju som man är så innan maten beställde jag ett glas BrewDog Cocoa Psycho som fanns på fat, alltid optimalt att börja kvällens äventyr med en hyfsat stark Imperial Stout på 10%. Glädjande nog var ölet riktigt stabilt, mycket mörk choklad både i doft och smak. Även vanilj, ek, espresso och lite "jord" tyckte jag mig känna.

Till den schyssta hamburgaren dracks en Poppel Belgisk Wit som gjorde sitt jobb utan att direkt briljera. Nu såhär i efterhand inser jag att kvällen bjöd på några riktigt stabila öl, eller vad sägs om To Øl Final Frontier DIPA (fint humlad och färsk, stabil minst sagt), Mikkeller Spontanwildstrawberry (kan inte påstå att jag kände några jordgubbar i ölet men den slank förstås ner trots det), Lost Abbey Saints Devotion (mild brett i denna, ja överlag kändes ölet milt på något sätt), Omnipollo Brygd (mycket choklad även inslag av "mjölk", god!), BrewDog Christmas Paradox 2012 (klart att man ska dricka julöl i juli, vinös med en tung kropp. Kryddigheten kändes balanserad), Brekeriet Rosaldin (tycker att den bara blir godare och godare, så otroligt uppfriskande som halvtidsunderhållning mellan de lite tyngre ölen) BrewDog Hello My Name Is Ingrid (visst är den ok men väldigt hypad om jag får skriva vad jag tycker).

Som sagt, det blev en hel del godsaker, men kvällens kanske mest udda, konstiga, spektakulära, märkliga och så vidare var nog ändå BrewDog Sink the Bismarck. Enligt etiketten så rör det sig om en IPA på småstarka 41%. Ölet lanserades 2010 och var vid den tidpunkten världens starkaste öl. Vilken som är världens starkaste öl just nu vet jag faktiskt inte. Däremot kan jag rabbla samtliga sovjetiska  generalsekreterare, det ni!

Hur var då Bismarck? Jag tyckte att doften påminde om likör med en touch av humle och citrus. Även inslag av lakrits och torkad frukt. Smaken var söt och stark, dock upplevde jag inte alkoholen som något som störde. Lakrits, lite torkad frukt, malt och ännu lite mer värmande alkohol. Behöver jag ens nämna att smaken satt i länge, länge. Mycket svår öl att betygssätta....

1 cl kostade 65 kr, jag drack två. Undrar om det inte vore vettigt att ha en flaska hemma då höstförkylningen slår till?

På en av toaletterna har man sällskap av ingen mindre än Super Mario, vilken är hans favoritöl?

Patricks Pub, Kristiansand

En fördel med mindre städer är att man inte behöver ägna mycket tid eller pengar åt transporter, mellan Christianssand Brygghus och Patricks Pub og Restaurant är det inte mer än 150 meter. Patricks Pub, ja det är ett ställe som jag hört talas om vid några tillfällen, ett ställe där man brukar kunna hitta det allra senaste från mina norska favoriter Nøgne Ø. 

På fat fanns runt 10 olika öl, det som intresserade mig mest var en cider, nämligen Lervig Sourhead Cider. Ja, det gamla bockskrället kan faktiskt dricka annat än öl, bara så att ni vet. Tydligen fanns cidern på CBC i maj men då missade jag den. Tycker att den var väldigt uppfriskande med stora smaker av äpple. Lätt syrlig och befriande nog inte söt. Bra grejer helt enkelt.

Efter en titt i flaskutbudet kunde jag konstatera att de inte hade något från Nøgne Ø som jag inte hade druckit tidigare. Det fanns inget annat än att fråga den pratglade bartendern (de var flera men jag hade "bäst" kontakt med en av dem) om de möjligtvis hade något som inte fanns med på listan, som t ex Nøgne Ø Funky Geyser, jodå den fanns. Trevligt värre, tänkte jag. Ölet är fullproppat med brettanomyces, något som märktes då kapsylen åkte av, det skummade rejält. Ölet både doftade och smakade en hel del "brett" liksom gröna äpplen, citrus och hö. Kroppen var åt det tunnare hållet och avslutningen torr. En stabil sak.

På Patricks Pub var det mer fart än på Christianssand Brygghus, bland annat en stammis som hela tiden ville ha uppmärksamhet. Turligt nog pratade han en norska som jag hade svårt att förstå så några alltför djupa diskussioner och världspolitiken blev det inte. Annars så måste jag säga att jag gillade Patricks Pub, inredningen var åt det mörkare klassiska pubhållet. Helt klart ett ställe som det är värt att titta in i om man är Kristiansand. 

Det var det här med mindre städer, Gastropuben KICK Malt & Mat låg också väldigt nära de två andra besökta ställena, en gyllene triangel kan man helt klart kalla det. KICK är det ställe i Kristiansand med flest fatöl, hela 30 stycken vilket är riktigt imponerade. Fatölen varierade, från vanliga industrilager till mer intressanta skapelser. 

På KICK samtalade jag ett tag med en dam av en den yngre generationen som var påfallande kunnig om öl. Ibland undrar jag vad det egentligen är som sker men det är förstås mycket glädjande att ölintresset sprider sig. Nåväl, snart sitter man där i gungstolen och undrar över vad det var som egentligen skedde?

I mitt glas hamnade ett par brygder, Fanø Forår vilket var en söt bocköl. Den var förstås maltig med en del torkad frukt och sirap. Drickbar men ingen favorit. En gammal favorit hanns också med, Nøgne Ø Imperial Stout. Jo tack, den fungerar nästan vilken tid som helst på dygnet, riktigt sympatisk öl som alltid. 

KICK var det lugnaste av de tre ställena som besöktes, ja det var riktigt lugnt då gästerna inte var många i den tämligen stora lokalen. Skulle jag då rekommendera folk ett besök, självklart! 

Efter en timmes kvällspromenad där mesta av tiden ägnades åt att njuta av de härliga dofterna från havet fanns det inte så mycket mer att uträtta, förutom ett par öl på hotellrummet. Både Lade Gaards Brygghus Lys Hvete och Grans Lättöl var så trista att det räcker mer än nog att bara publicera dem på bild. 

Något som var glädjande att se på flygplatsen Kjevik var de tre ölen från Nøgne Ø som fanns att köpa. Undrar när något liknande kommer att skådas på Arlanda? 

Ännu ett besök i Norge var över. Har ingen aning om när nästa besök till det fagra landet kan tänkas ske, men förr eller senare lär det bli av.