En oväntad gåva

Häromveckan fick jag ett mail från en "trogen läsare" som nyligen besökt Nordkorea. Frågan var enkel, ville jag ha några öl från det mytomspunna landet så skulle han gärna skicka ett par flaskor till mig. Först trodde jag att det inte var seriöst menat men det var det, i förra veckan hämtade de två flaskorna från det lokala Postombudet.

Ett riktigt stort tack till Björn för de två flaskorna. Nu gäller det bara att hitta ett lämpligt tillfälle då de ska drickas, ensam vill jag inte göra det. Tror inte att det är så många av oss ölnördar som druckit nordkoreansk öl. Jag har i alla fall inte gjort det.

Noterbart är att 640 ml tycks vara standardstorleken på en nordkoreansk ölflaska, undrar hur innehållet är? Har inte höga förväntningar men det kommer ändå att bli spännande att prova.

Medaljregn

De flesta av oss har säkert som barn någon gång vunnit en medalj, kanske i en tävling med endast två deltagare, men en medalj är alltid en medalj.

För ett tag sedan kom jag att fundera över de olika medaljerna som pryder många ölburkar. Varifrån kommer de och vem har beviljat dem? Passande nog skrevs det om ämnet i en finskt ölforum för en tid sedan, där analyserades tre ölburkar lite närmare, Koff, A. Le Coq och Heineken.

Bilderna på medaljerna är små och med en brokig historik. Tydligt är att de flesta medaljerna vanns för länge sedan. Heinekens medalj D`or är från Paris 1875, A. Le Coq:s medaljer är från åren 1893-1923. Man kan undra om det förekom öltävlingar på den tiden och varför bryggerierna vill ha så gamla medaljer på sina ölburkar?

Marknadsdirektören, Olli Heikkilä, på Olvi som bland annat har A. Le Coq i produktportföljen säger följande: "Tja, för oss är det att vi vill behålla den långa historien levande. De ger trovärdighet. Ju äldre desto coolare. Folk frågar ibland om inte medaljerna ska tas bort, men grejen är alltså att de är gamla."

Exempelvis vanns medaljen 1923 på Suur Kuldauraha i Tallinn, det var en jordburks- och industriproduktsmässa.

Olli Heikkilä fortsätter: "Tidigare vanns medaljer eftersom ölets kvalitet var god. Idag belönas specialitet, då är den ingen idé att deltaga med "vanliga" öl. 80-90% av kunderna skulle inte ens kunna dricka ett stop om ölet är för speciellt."

På Koff III hittas en färsk medalj, nämligen från år 2004, då vann Koff priset som bästa "lager på kran" i tävlingen The Brewing Industry International Awards, förövrigt en tävling där det kostar att vara med. Burken har även en medalj med namnet "No Nonsence Beer Since 1819", en medalj som bryggeriet själv hittat på.

Intressant nog hade Lapin Kulta (ägs av Hartwall) medaljer på sina etiketter på 1960- och 70-talen men inte längre. Produktchef Pekka Koski på Hartwall: "På den tiden hade alla medaljer då det var mode. Numera ser vi inte vilken betydelse de gamla utmärkelserna har så vi tog bort dem. Dock finns det alltid en möjlighet att de återkommer om tiderna förändras."

Nu blir jag nyfiken på att plocka ut tre svenska burkar från Systembolagets hyllor och analysera var deras medaljer kan tänkas komma ifrån? Exemplet från Finland visar att medaljerna kan komma lite varstans ifrån, från jordbruksmässor eller något som bryggeriet själv hittat på.

Allt snack om medaljer får mig att osökt börja tänka på den gode Leonid Brezjnev som blev rörd då han fick ta emot medaljer, medaljer som han ibland själv bestämt att han skulle föräras med.

En besvikelse, Omnipollo Nathalius

Omnipollos ölskapelser brukar för det mesta hålla god klass eller rentav bättre än så, t ex lär en färsk Nebuchadnezzar gillas av de flesta som uppskattar välhumlade öl. Ja det är sannerligen en trevlig öl.

I lördags var jag inne i stan och härjade, innan hemfärd passade jag på att slinka in på Pressklubben som har sin strategiska placering på Vasagatan i Stockholm. Pressklubben är ett ställe som jag nästan hade glömt bort, det gick ett antal år utan besök men det senaste året har det skett en nytändning. Personalen kan verkligen öl och de belgiska ölen är i de flesta fallen riktigt intressanta.

Omnipollo Nathalius fanns på fat i lördags, kan man kalla ölet svensk-belgisk då producenterna är svenska men ölet är bryggt i Belgien? Vissa tycker att sådana detaljer är väldigt viktiga, själv brukar jag koncentrera mig på hur själva ölet kan tänkas smaka. Noterbart är att ölet innehåller både majs och ris.

Tyvärr måste jag säga att Nathalius är den första riktiga besvikelsen från Omnipollo. Doften var ok, mycket citrus, persika, grape och hö. Smaken däremot var alldeles för obalanserad för min smak, väldigt rå och bitter. Vidare var ölet spritig och med en kropp som inte alls kunde bära upp skapelsen. Nä, tyvärr det var inget för mig, orkade inte ens bry mig om att dricka upp allt. Det är sannerligen inte ofta det sker ute på krogen. Någon tyckte att ölet smakade "galla" men riktigt så långt är jag inte benägen att gå. Det kanske låter lite konstigt, men på sätt och vis är det skönt att inte tokgilla precis allt som kommer från Omnipollo. 

Det var bara att söka tröst vid ett par bröst tänkte jag skriva men jag menar förstås Pressklubben 10 Anniversary Ale som bryggdes av Slaapmutske då Pressklubben fyllde 10 år 2010. Ölet finns bara på Pressklubben så passa på om ni har vägarna förbi.

Ölet var helt ok om än inte suveränt. Söt med plommon, jäst, malt, äpplen och kola. En viss värmande känsla från alkoholen. På det hela en väldigt mild humlighet. I det stora hela en småmysig öl att sitta och smutta på.

3 Fonteinen Framboos, rating 3000

I onsdags samlades vi gamla slitvargar för årets första grillafton på Basunen. I höstas då jag fick veta att det väntades nytillskott till klanen på Basunen lovade jag på stående fot att då allt hade lugnat ner sig efter födseln skulle det vid första träffen efter den stora händelsen drickas 3 Fonteinen Framboos. Det var med lätta steg och en nästan full ryggsäck som det traskades iväg.

Nu dracks det förstås lite annat smått och gott under kvällen, vi började t e x med en Fantome Magic Ghost, ölet som har en något annorlunda färg tack vare bladen från grönt te. Ölet i sig hade en lite speciell smak men även citrus, hö, kryddor och brett. Helt ok men förmodligen var innehållet något ålderstiget.

Innan det blev dags för 3 Fonteinen Framboos provades dessa Mikkeller Texas Ranger Barrel Aged (Eagle Rare Edition), Vibrant Forest Liquorice Porter, Mikkeller Foret de Troncais (Light Toasted) och Three Floyds In the Name of Suffering, öl som man dricker titt som tätt, eller inte. Eagle Rare Edition var stabil, krämig munkänsla med en hel del kul smaker. Inte så het som man kanske kan tro, skönt det. För mycket chili i öl är aldrig en hit. Mikkeller Foret de Troncais (Light Toasted) är den första varianten som jag provat i Mikkellers nya Barley Wine-serie. Riktigt mysig med mycket kola, söt men inget som var besvärande. Alkoholen på småstabila 19,3% kändes av. Smuttaröl minst sagt. Three Floyds In the Name of Suffering var humlerik och balanserad. Lakrits och lätt rostad, tämligen len.

Vibrant Forest Liquorice Porter hade en egen unik etikett med namnet "Anglo-Swedish Match", ölet fick jag som en gåva av Matt. 60 flaskor med just den etiketten gjordes till hans bröllop i maj. Grattis igen till bröllopet! Ölet var en snäll brittisk porter, det var inget som direkt stack ut. Lätt touch av rök i doften men inte i smaken även en del lakrits.

Efter detta var det dags för att dricka 3 Fonteinen Framboos, rating nummer 3000 för min del. Flaskan fick jag i maj förra året av Kristopher. Finns inget annat att säga än att en furstligare gåva kan man inte få, tack ännu en gång. Hur var då ölet? Alldeles, alldeles enastående gott! Så mycket hallon i en underbart balanserad öl, en riktig höjdare vill jag lova. En sådan där öl som är "farlig" att dricka då det lär dröja länge innan nästa chans ges, om den ens kommer? Borde vara en mänsklig rättighet att ha minst 10 stycken hemma som man kan suga i sig lite då och då.

Nå, kvällen var fortfarande ung så vi körde på. Pipeworks Coffee Break Abduction Imperial Stout var en rikigt skön kaffestout, krämig med mycket kaffe både i doft och smak. Mikkeller Its Alive! (Chardonnay Barrel with Mango Edition) smakade faktiskt lite mango i övrig tämligen snäll med fat och brett. Helt klart duglig.

Ett stycke öl som är värd lite extra uppmärksamhet är Hill Farmstead Arthur som jag köpte på Mikkeller & Friends Bottle Shop i april. Tack till Blafa som hade ställt undan flaskan åt mig, mycket snällt och uppskattat. Ölet var riktigt bra! En fin blandning av frukt, kryddor och syrlighet. Uppfriskande och så drickvänlig. Ännu en sådan där öl som man gärna skulle ha några flaskor av hemma, ja de finns många sådana. Frågan är bara hur stort hem man egentligen skulle behöva ha? Vad kostar kungliga slottet? En Konsumkasse med sedlar lär inte räcka.

Nu började vi nog bli lite dåsiga men ännu återstod det några öl. CAP Double IPA, Struise Ypres, Søgaard Barley Wine och slutligen Hoppin Frog/Fanø Natasha Røcks America Chocolate Rye Imperial Stout. 

Av dessa tyckte jag att den sistnämnda var godast, men frågan är förstås hur den skulle ha smakat en vanlig tisdag då den druckits i ensamt majestät? Nu var som sagt smaklökarna nog aningen nöjda. Däremot kan jag med största sannolikhet säga att CAP Double IPA var lite av en besvikelse, lite väl endimensionell och alldeles för dyr. 199 för en butelj svensk öl är mycket. Søgaard Barley Wine var drickbar men inget särskilt, bland annat väldigt söt. Struise Ypres påminde en hel del om Rodenbach fast inte riktigt lika stabil, det var något som saknades tyckte jag.

En riktigt bra kväll var det med några riktigt bra öl. Maten som alltid alldeles förträfflig, hemmagjorda hamburgare är det inte mycket som slår. Tack för fin traktering.

Sveriges bästa utbud av folköl?

På den senaste tiden har jag provat några folköl, det vill säga öl upp till 3,5% som får säljas i matbutiker. För den som inte visste kan det vara intressant att nämna att öl som innehåller maximalt 3,5 % alkohol räknas som livsmedel, alltså ligger beskattningen på 12% till skillnad mot starkare öl som beskattas med 25%. För vidare information ta en titt på Skatteverkets sida. Efter inte alltför djupgående analyser har jag kommit fram till att ICA Liljeholmstorget i Stockholm har landets bästa utbud av sådana öl, rätt eller fel, det vet jag inte men det känns så. Närmare 50 olika varianter har de, då inräknat även lättölen.

En av dessa är Jämtlands Steamer 3,5%, en öl som jag tidigare ej druckit. En hygglig öl tycker jag allt, mild med malt, lite gräs, lätt humle och karamell. Torr och med en tydlig beska. Smakar i alla fall mer än vatten även om det förstås känns lite vattnigt.

Fler öl än Steamer köptes, några korta kommentarer om dem följer senare.  Måste hinna dricka upp dem först bara.

Undrar om det finns någon butik med ett större utbud av folköl? Tänk om det i Sverige fanns en butik som Ølhandleriet i Oslo. De har ungefär 200 olika lågalkoholöl, både norska och utländska. Vore riktigt kul att ha alla samlade på ett och samma ställe. Misstänker dock att efterfrågan kanske inte riktigt räcker till.

Hur ofta dricker ni kära läsare folköl? Själv investerar jag nog normalt inte i fler än 10 flaskor per år.