onsdag 30 mars 2016

Öläventyr i USA, några sista rader och lite statistik.

Att resa är förstås väldigt kul, annars hade jag inte gjort det lite då och då. Numera handlar resandet främst om att bara njuta av tillvaron och slappna av. "Sevärdheterna" på de olika ställena som besöks är främst intressanta barer/bryggeripubar eller andra ölrelaterade ställen. Vanliga sevärdheter, ja sådana som står i guideböcker bryr jag mig inte så mycket om längre. Oftast är det långa köer på sådana ställen och det mesta är inte så imponerande som man hoppades, ja förutom kinesiska muren. (det är nog den sevärdhet som imponerat mest på mig då den ringlar fram likt en gigantisk orm)

Att ägna tid åt shopping är inte heller det särskilt meningsfullt då utbudet hemma sällan är direkt sämre, ja i alla fall då man har såpass enkla behov och krav som jag. Priserna är ungefär desamma vart man än åker. (det finns förstås piratkopior för den som är intresserad av det) Ett stort undantag är dock öl, särskilt i USA går det att shoppa loss rejält till oftast bra priser om man besöker en bra ölbutik. (priserna på amerikansk öl på Systembolaget kan i vissa fall dock vara billigare än i USA, i synnerhet då dollarn är rätt stark såsom den just nu är)

Den senaste USA-resan som nästan var två veckor lång innebar att 16 flaskor öl följde med hem, 5 öl-t-shirts samt ett par jeans som inte hade någonting med öl att göra.

En väldigt trevlig resa var det, den bästa ölresan hittills vill jag lova. Allt flöt på helt enligt plan, tempot var rätt lugnt och behagligt. Intaget av öl var rätt digert vissa av dagarna men någon bakfylla blev det aldrig skönt nog. Fast lite trött och seg var man ibland, ja jetlag, fet mat och öl gör att kroppen inte alltid är helt på topp. Vore kul att veta hur mycket fräschare man skulle känna sig om man gjorde exakt samma resa men bara drack vatten och juice? (det överlåter jag åt någon annan att testa)

Resan började alltså med San Francisco, en stad som jag nu besökt fyra år i rad. Det kändes lite som att komma hem, det mesta var precis som vanligt förutom att tempot var betydligt lugnare jämfört med hur det är under SF Beer Week. Är lite tveksam till om jag vill dit nästa år igen, fast man ska förstås aldrig säga aldrig.

Även Santa Rosa var sig likt, det är en lugn liten ort där "allt" handlar om Russian River. Väldigt trevligt ställe att besöka, synd bara att det alltid är så mycket folk att det är svårt att få arbetsro. Alla deras öl är inte heller fantastiska, vissa rentav tråkiga. Känns som ett ställe som det är vettigt att besöka med några års intervaller.

Portland var resans klart bästa ställe. Känns verkligen som att jag är långtifrån klar med det ölmeckat. Skulle kunna åka dig imorgon igen, och i sommar, i höst och i vinter. Gillade stämningen i staden, rent och snyggt var det, kändes knappt att man var i USA.

I Santa Monica var jag lite trött på öl, ja det är sant hur otroligt det än låter. Det var gott med färsk IPA och DIPA men efter att ha druckit ett antal sådana under relativt kort tid så blev man lite blasé. En intressant erfarenhet även det.  

USA är annars ett land som det är härligt att besöka men till slut tröttnar man på det och vill åka hem. (om inte annat för det suveräna kranvattnet hemma) Det blir liksom för mycket och så är vissa saker så gammaldags att man inte kan annat än häpna. Världens bästa land är det verkligen inte, "fria" är de inte heller men vilka människor är egentligen det?

Avslutningsvis lite statistik: (förmodligen helt meningslös men för mig personligen är det kul att ha som ett litet minne)

Antal nya öl:

234

De fem vanligaste öltyperna (av de provade nya ölen):

Sour/Wild Ale: 40
IPA: 40
APA: 18
Imperial IPA: 17
Imperial Stout: 14

Jag är inte förvånad över att det var de fem öltyperna som var de vanligaste. Totalt provades 46 olika ölstilar. På Ratebeer finns det 77 olika stilar så att pricka in 46 av dessa är inte så tokigt.

De fem ölen som fick högst betyg:

Lost Abbey Cable Car 4.4/5 (sour/wild ale)
North Coast Old Stock Cellar Reserve (Bourbon Barrel) 4.3/5 (old ale)
Crux (BANISHED) Tough Love 4.3/5 (imperial stout)
Hair of the Dog Pannepooch Reserva 4.2/5 (belgian strong ale)
Fat Head's Head Smasher IIIPA 4.2/5 (imperial ipa)

Var ytterligare några öl som fick 4.2 men jag valde de som jag fortfarande minns allra bäst. Det var riktigt kul att äntligen ha fått dricka Lost Abbey Cable Car, en förbaskat trevlig öl är det. Det högst rankade ölet på Ratebeer i kategorin Sour/Wild Ale. Kul att en hypad öl levererade.



Under resan stiftades det bekantskap men några nya bryggerier, nämligen 27 stycken sådana:

North Peak Brewing Company (Michigan)
Fieldwork Brewing Company (California)
Crux Fermentation Project (Oregon)
10 Barrel Brewing (Oregon)
El Toro Brewing Co (California)
Cismontane Brewing (California)
Three Magnets Brewing (Washington)
Alameda Brewing Co. (Oregon)
Urban Family Brewing Company (Washington)
Double Mountain Brewery (Oregon)
Tugboat Brewing Co. (Oregon)
Two Kilts Brewing Company (Oregon)
BridgePort Brewing (Oregon)
Fat Head's Brewery (Ohio)
Rock Bottom Portland (Oregon)
Trinity Brewing Company (Colorado)
Artifex Brewing Company (California)
Ex Novo Brewing Company (Oregon)
Culmination Brewing Company (Oregon)
Coalition Brewing (Oregon)
Iron Horse Brewing (Washington)
Buckman Brewing (Green Dragon) (Oregon)
pFriem Family Brewers (Oregon)
Crooked Fence Brewing Company (Idaho)
Ecliptic Brewing (Oregon)
Hangar 24 Craft Brewery (California)
Refuge Brewery (California)

Det är inte det minsta förvånande att Oregon vann delstatskampen då det var första gången som jag besökte nämnda delstat. 14 nya bryggerier därifrån, Kalifornien kom som god tvåa med 6 nya bryggerier. Drink local som man säger.

Nu när det gått drygt två veckor sedan hemkomst så börjar suget efter en ny resa komma, fast nu är det onekligen läge att lugna sig lite. Tänkbara framtida resmål skulle kunna vara Denver, San Diego och så förstås Portland igen. Östkusten lockar inte sådär vidare mycket, förutom Boston möjligtvis. Öl är som bekant gott och att resa är kul. Ölresa, kan det finnas något bättre än det?

måndag 28 mars 2016

Öläventyr i USA, dag 12, LAX och flyg hem.

Måndag 14/3 innebar hemresedag. Någon öl blev det inte på rummet innan avfärd utan vi tog det rätt lugnt i största allmänhet då vi hade gott om tid då flighten hem hade avgångstiden 15:15.

Vi ville dock vara ute på LAX i god tid då jag gärna ville hinna med att besöka den fina loungen som Star Alliance har på flygplatsen. Det har sina fördelar med att ha guldkort på SAS, med ett sådant kommer man alltid in i Star-lounger så länge som man har ett boardingkort för det aktuella dagen.



I loungen fanns det en hel del ätbart liksom en massa olika drycker. (bland annat champagne och olika spritsorter) Ölutbudet var dock inte imponerande, nä ännu har jag inte besökt någon lounge som imponerat med sitt ölutbud. Tyvärr är det fortfarande alldeles för många som anser att viiiiiiin är det fina att dricka i lounger och då man flyger. Om någon känner till en lounge med ett bra ölutbud så hojta gärna till, vore kul att veta.



Jag nöjde mig med att dricka vatten, juice samt en skvätt Baileys som jag inte hade druckit på många år. Snacka om söt dryck, ja det är nog lika bra att hålla sig ifrån sådana drycker.



Flygresan den var historisk, det handlade nämligen om SAS första flyg någonsin från Los Angeles till Arlanda. Innan boarding höll SAS koncernchef, Sveriges USA-ambassadör liksom ett par direktörer för flygplatsen, LAX, tal. Alla passagerare blev bjudna på tilltugg, tårta och dricka innan avresan.



Det var en riktigt kul upplevelse. Även ombord i luften pratade pursern längre än normalt då hon berättade om det historiska ögonblicket.



Sitta 10 timmar i ekonomiklass är inte det roligaste i livet men med Wifi och några tupplurar gick det i alla fall ok. Resans sista öl dracks, Mikkeller The Cloud Hopper som är speciellt framtagen för SAS. Ölet är en APA och den smakade småtrevligt. 70 kronor kostade en burk, en Carlsberg kostar 50 så i min värld är det ingen tvekan om vilken som är mest prisvärd.



Det här var det sista "dagboksinlägget" från resan. Var länge sedan jag upplevde en skrivlust som jag haft efter resan. Riktigt kul har det varit att med färskt minne skriva några rader om varje enskild resedag. En väldigt härlig resa var det, allt gick precis som planerat. I början kändes det som en väldigt lång resa men dagarna de går fort då man är helt ledig och kan göra som man vill.

Tanken är att leverera ett sista inlägg med några avslutande meningar och lite nördig ölstatistik, det måste ju vara något som älskas av alla.

söndag 27 mars 2016

Öläventyr i USA, dag 11, Santa Monica.

Den sista hela dagen i USA ägnade vi åt motion, ja det är faktiskt sant! Vi tog nämligen en rejäl promenad från hotellet i Santa Monica till Venice. (en timma ungefär åt ena hållet) Att gå längs den långa strandpromenaden var förstås härligt. Något bad blev det inte, vet inte ens hur pass varmt eller kallt det var i vattnet. Dock alltid lika trevlig att höra vågornas brus.



Venice är verkligen speciellt med alla dessa märkliga personer som säljer konstiga saker eller alla de som har behov av att visa upp sig. Det finns även en hel del normala människor i Venice, ja vad nu normalt kan tänkas vara? En medioker lunch åts, några pizzaslicar.



Tanken var att besöka Venice Ale House men det vara bara att glömma. Totalt proppfullt var det på en söndag och det var mer än en timma till nästa lediga bord. En tröst var dock att se att jultomten hade semester då han var ute och turistade i Kalifornien.

Istället fanns det inget annat att göra än att i sakta mak knalla tillbaka mot Santa Monica. Att gå med shorts och t-shirt var förstås en skön känsla. Runt 19 grader var det men solen den tog ändå, näsan den blev rödare än vad den brukar vara. Santa Monica är ett välordnat samhälle, rent och rätt snyggt. En hel del folk som var ute och rastade sina hundar, det brukar alltid indikera att det är ett välmående amerikanskt samhälle.



Tillbaka i Santa Monica gick vi in på ett ställe som heter The Commons Ale House, beläget i närheten av Santa Monica Pier.



På det rätt lilla stället var det långtifrån fullsatt. Man kan säga att det rådde ett "söndagstempo". Den ensamma bartendern var rätt ointresserad förutom att göra det allra nödvändigaste. Många ord sa han inte men vi fick i alla fall beställa.



Modern Times City of the Sun IPA var det godaste som dracks. En i mängden av färska och välhumlade öl som smakade en hel del ananas, grapefrukt och lite karamell.

Uppskattade även Common Cider Hibiscus Saison vilket var en frisk cider som smakade äpplen, lite ek och blommor. Rätt torr och inte så söt.

Söndagen kändes verkligen som en söndag. Särskilt många knop gjorde vi inte efter den brutala motionsrundan på förmiddagen.

På kvällen åts det kvällsmat på The Cheese Cake Factory, även där var det fullt hus men efter runt 10 minuters väntan fick vi ett bord. Var lite trött på hamburgare och pizza (hur man nu kan bli det?) så jag tog en pastarätt med räkor och stark chorizo. Den smakade riktigt bra.

Den sista kvällen på hotellet innebar förstås några rumsöl. En trevlig sådan var El Segundo Standard Crude som var fint fyllig och balanserad. Rostad med kaffe, lakrits och spår av frukt och vanilj.



Som sista rumsöl delade vi på en Bruery Terreux Rueuze som var elegant och härligt drickbar. Citrus, ek, vitt vin, funk och äpplen i en skön mix. Avslutningen var fint syrlig.


lördag 26 mars 2016

Öläventyr i USA, dag 10, Santa Monica.

09:45 var avgångstiden med Alaska Airlines från Portland till Los Angeles. Vi tänkte vara ute i god tid så en taxi beställdes omkring 07:15. Den kom nästan omgående och resan tog knappt 20 minuter till PDX, vi var alltså ute i riktigt god tid. Noterbart är att taxichaffisen var nyfiken och han tyckte om att prata öl. Lite trött på alla dessa starka IPA och DIPA var han. Även han tipsade oss om att komma tillbaka på sommaren då det knappt regnar alls.

Flygplatsen i Portland är inte så stor så incheckningen och säkerhetsproceduren klarades av på 15 minuter eller så. PÅ flygplatsen hade Rogue en liten bar och det fanns några butiker som sålde flaskor.



Vi hoppade över allt som har med öl att göra, istället var färskpressad apelsinjuice det starkaste som dracks på flygplatsen ty kaffet i USA kan sällan klassas som starkt. (det är märkligt då många amerikanare gillar stark mat, de använder bland annat Tabasco till mycket)

Flighten tog ungefär två timmar och från luften kunde man verkligen se hur stort Los Angeles är. Jag har varit där en gång tidigare och fick då aldrig någon känsla för staden. Denna gången skulle vi bo i staden Santa Monica som är en del av Los Angeles storstadsområde.



Santa Monicas läge vid havet och relativt nära flygplatsen (ungefär 10 km) lockade. Två nätter skulle vi bo på Cal Mar Hotel. Boendet hade ett bra läge men det kändes gammalt och med inte alltför upphetsande rum, dock var det stort.




Var övertygad om att jag skulle drabbas av bedbugs (vägglus) men som tur är blev det inte så. Kanske hade jag för mycket humle i blodet så de stackarna inte vågade gå på attack.

När vi installerat oss gick vi iväg till ett närbeläget Whole Foods. Inte var det som i Portland inte men det fanns öl och annat för oss så att vi skulle överleva ett par nätter.



Då vi var klara med inköpen knallade vi iväg till Library Alehouse, det högst rankade ölstället i Santa Monica. På vägen dit var det härligt att se havet. Inte konstigt att jag började nynna på Harry Brandelius gamla slagdänga "Gamla Nordsjön". Nu var detta förstås långt från Nordsjön men det är tanken som räknas. Det var hög tid för en sen lunch, hamburgare hade de så en sådan fick det bli.



På Library kände jag mig hemma igen. Hamburgaren var stor och smaskig, orkade inte ens äta upp hela. Trots att det var eftermiddag och lördag var det inte alltför stimmigt. Det viktigaste av allt var att ölutbudet på fat var riktigt stabilt, dessutom fanns det en del flaskor.



Beachwood Hop Vader satt som ett smäck efter en lång resdag. (nåja) En bra balanserad Black IPA handlar det om. Välhumlad med ananas, lite bacon och rostade toner. Beachwood borta i Long Beach är nästan alltid bra.

Det var överlag bra klass på ölen som dracks på fat. Två andra som var riktigt trevliga var Smog City Hoptonic IPA och Firestone Walker Luponic. Bägge två välhumlade, fruktiga och färska.

Godast av alla var dock en flasköl, en Sour Red/Brown nämligen Allagash James and Julie. En elegant och uppfriskande "suris" med bär, fat och funk.



Det blev en bra sittning på Library Alehouse. Servicen från vår mexikanska vän var riktigt bra. Något som är tydligt i Los Angeles-området är hur många med mexikanska rötter det är som jobbar inom olika serviceyrken. På hotellet var det några av städerskorna som knappt behärskade engelska. Man kan undra vad de har för lön?

Några fler ställen mäktade vi inte med utan i vanlig ordning blev det några buteljer på hotellrummet. Till ölen tittade vi på en i mitt tycke rätt obegriplig sport, baseball. Snacka om att det inte händer mycket under en match.

El Segundo Steve Austins Broken Skull IPA var betydligt intressantare än matchen. Förstås färsk och god men onekligen börjar IPA smaka IPA särskilt efter att man under relativt kort tid druckit många olika sådana.



Det märktes lite att vi började bli lite öltrötta även om ingen av oss riktigt vågade erkänna det. En dag återstod i Santa Monica innan det var dags att flyga hem.

fredag 25 mars 2016

Öläventyr i USA, dag 9, Portland.

Föregående dag var rätt intensiv så det kändes naturligt att ta en lugnare fredag, vår sista hela dag i Portland. Vi började med alternativ shopping, ja kläder och liknande som man måste handla lite då och då för anständighetens skull. Nöjde mig med ett stycke jeans som kostade 49.90 USD, 20 billigare än för likadana i San Francisco så det kändes bra.

När vi var klara med det var det hög tid för lunch, vi hoppade in på Rock Bottom Portland. Rock Bottom är en kedja av bryggeripubar som hittas lite överallt i USA men minns jag rätt så var det mitt första besök på ett sådant. Ölutbudet var ok, några fasta som alltid finns liksom några säsongsöl. Samtliga öl var bryggda i Portland så det var lokala grejer.



Sex öl provades, högst betyg fick Rock Bottom Portland Puddle Hopper IPA med 3.2/5 så ölen var smakmässigt sisådär tyckte jag. Maten var dock härligt fet och med en gnutta hetta, jag åt en Mac 'n' Cheese med kyckling. På detta ställe var nog servicen den allra trevligaste och pratgladaste. Servitrisen i fråga tipsade oss om att komma tillbaka på sommaren då det var ölfestival nere vid floden, ja tack!



Vårt nästa stopp var på andra sidan floden, som vanligt tog vi en promenad över. 15 minuter senare gick vi in på Green Dragon Bistro and Pub. Stället låg väldigt nära Cascade.




Redan då jag klev in så förstod jag att Green Dragon var ett ställe för mig. De hade en del egenbryggda öl, gästöl (Pliny the Elder var en av dessa) liksom ett par kylar där det bara var att gå och plocka om det var något som var intressant. Ölen från kylarna kunde man antingen dricka på plats eller ta med sig.



Kände mig tvungen att börja med en av deras egna öl, Buckman Sour Pineapple IPA. Den kändes mycket lätt och med funk och ananas. Var nästan som saft, bara att hälla i sig. En annan egen öl var Green Dragon Rye Pale Ale. Lite åt det söta hållet med humle, karamell och råg. Inga krusiduller här heller utan bara att hälla i sig.

Bland gästölen utmärkte sig några öl från pFriem Family Brewers, ett bryggeri från Hood River i Oregon som jag tidigare inte stiftat bekantskap med.



De visade sig veta vad öl är. pFriem Triple IPA var härligt färsk och med mycket frukt, främst ananas och passionfrukt. Tänk att kunna dricka en liknande öl från många svenska bryggerier, det hade varit något det.

pFriem Imperial Stout - Bourbon Barrel var ännu lite godare. Fint balanserad med mycket bourbon, vanilj, choklad och lakrits. Fint krämig munkänsla och med en lång finish.



Tillsammans med Cascade var Green Dragon mitt favoritställe i Portland. Det var rätt stort, servicen var bra och utbudet på fat imponerade. (62 fatöl) Gillade att det var både äldre och yngre bland gästerna. Då vi var där tidigt på eftermiddagen var det ganska lugnt, något som jag uppskattar mer och mer för varje år som går.

Innan vi gick köpte vi några flaskor, jag nöjde mig med ett par Deschutes The Abyss. 15,50 USD kostade en sådan flaska att ta med sig.

Förmodligen har ni som läst mina inlägg om Portland förstått att det finns många ställen med öl i den staden. Från Green Dragon räckte det att gå i runt fem minuter sedan var vi på The Commons Brewery.



Det visade sig vara ett fräscht, rymligt ställe med högt i tak däremot inte så många sittplatser. Vi fick stå vid en vintunna. Gästerna kändes yngre och lite mera "trendiga", särskilt jämfört med Green Dragon. Tre flights med fyra öl på varje beställdes, ja det är lika bra att prova 12 nya öl när man har chansen.



Tidigare hade jag druckit ett öl från Commons, alla som dracks på bryggeriet var som sagt nya för mig. Det var en blandad kompott av veteöl, pilsner, saison med mera.

De olika ölen kändes välbrygda fast inte alltför spektakulära. Godast enligt mig var The Commons Khthonios. En Sour Red/Brown handlar det om. Bär, ek, lite hasselnötter och vinäger.

Det bästa med The Commons var miljön, kändes inte fel att stå och dricka några öl samtidigt som man kunde spana ut över bryggeriet.



På kvällen var tanken att efter att vi ätit kvällsmat göra ett sista besök på Bailey's Taproom men då det var mer än fullsatt tvingades vi retirera Ibland orkar man bara inte då det är så högljutt och fullt med folk.

Istället blev det några till rumsöl denna vår sista kväll i Portland. Deschutes The Abyss fungerar fint som hotellrumsöl kan jag meddela. Gillar dess balans och fina toner av bourbon, rostad malt och fat.



Double Mountain Tahoma Kriek funkade fint den också. Fint syrlig med körsbär, fat, funk och lite citrus. En udda grej med ölet var dock dess färg.



Kändes lite vemodigt att konstatera att vi skulle upp rätt tidigt dagen efter för att flyga till resans sista stopp. Portland var bättre än vad jag hade kunnat ana, staden den verkligen andas öl. Finns hur mycket som helst kvar att besöka i staden vilket trots allt ger ett inre lugn. Portland, vi lär ses igen.