måndag 31 oktober 2011

Haymarket Pub & Brewery, Goose Island Beer Company - Clybourn och Local Option

Efter att vi på fredagen besökt Three Floyds i Munster tog vi tåget tillbaka till Chicago på den sena eftermiddagen. En stunds vila blev det på hotellrummet innan det var dags för ännu lite mer ölpimplande, fredagskvällens val blev Haymarket Pub & Brewery som ligger centralt i Chicago, ungefär på 25 minuters promenad från hotellet. Om Haymarket Pub & Brewery visste jag ingenting annat än att stället får höga betyg på Ratebeer.



Stället var stort och med en väldigt hög ljudnivå, något som jag inte alltid uppskattar sådär vidare men men ibland är det bara att kapitulera.



10 olika egna öl hade de på fat, givetvis provades samtliga. Men bli inte oroliga, det var enkom småglas på ungefär 1,2 dl. De tre första ölen var Haymarket Perception IPA, Haymarket Mathias Imperial IPA och Haymarket 7GA IPA. Jag är väldigt intresserad av historia, och de olika ölen på Haymarket innebar i många fall en trevlig lektion i just historia. Exempelvis är Haymarket Mathias Imperial IPA namngiven efter polisen Mathias Degan som tragiskt omkom i den så kallade Haymarket affair. Haymarket affair var en demonstration år 1886 där bland annat åtta poliser fick sätta livet till, Mathias Degan var den första som avled. Ölet kommersiella beskrivning är följande:

"In honor of Officer Mathias Degan, the first of 8 of Chicago’s Finest to lose their lives in the line of duty during the Haymarket Affair. Copious amounts of Citra Hops deliver wonderful citrus and mango notes. At 10% ABV, we feel Mathias is a proper representation of the strength and courage of our Boys in Blue. Raise one to thank the fine Officers of the Chicago Police Department for their sacrifice."

Självklart var det bara att lyfta på glaset som en hyllning till alla poliser som så tappert kämpar på.

Det är både viktigt och nyttigt att dricka öl, hade jag inte gått in på Haymarket Pub & Brewery hade jag aldrig hört talas om Haymarket affair, alltså hade jag varit ännu lite mer obildad än vad jag för tillfället är. Öl är både historia och kultur, ja öl är tamejtusan nästan allt!



De tre ölen var helt ok, om än inte briljanta. Bäst var förstås Haymarket Mathias Imperial IPA.

Övriga sju ölen som dracks var i de flesta fallen ok, men Haymarket Lucy Dry-Hopped Trappist Style Trippel var ett bottennapp. Alldeles för mycket såpa, gick knappt att dricka upp. Undvik om ni är i närheten, fast gillar ni att äta tvål så kanske det är en killer. De olika ölen kostade mellan 1,25 USD och 2,25 USD för 1,2 dl så det var helt ok.

Till ölen käkade vi en väldigt god pizza med riktig "hemmagjord" bacon, någon efterrätt orkades inte med utan det fick istället bli en sötsak i glaset. Cherish Raspberry var verkligen otroligt söt men kändes rätt för stunden.



Vår sista dag i Chicago ägnades först åt lite turistande och en del shopping innan det var dags för dagens första ölrelaterade aktivitet. Goose Island Beer Company har ett par ställen i Chicago, vi besökte det i Clybourn eftersom det hade högst betyg på Ratebeer. Clybourn ligger i norra Chicago, en kortare tur med metron och sedan en liten promenad på fem minuter eller så.



Goose Island Beer Company - Clybourn var ett stort ställe, men det var hyfsat lugnt en tidigt lördageftermiddag. 26 egna öl hade de på fat/flaska liksom två gästfat. Tyvärr var det inte möjligt att beställa alla ölen i mindre smakprover. Jag hade gärna provat någon av deras "suröl", men de fanns enbart på flaska för 25 dollar stycket. Nåväl, nästa gång kanske?




Jag började med en Goose Island Midway IPA, en pint kostade sju dollares. En ok IPA men inte alls märkvärdig. Den tydligaste frukten som jag lyckades känna var mango.
Precis lagom till den schyssta hamburgaren fick jag in en Goose Island Red Felt Ale, en neutral öl som passade bra till maten.



Någon fast efterrätt blev det inte här heller men däremot ett par flytande nämligen Goose Island Cocoa Leche och Goose Island Honest Stout. Bägge de ölen hade lite mer karaktär än de två första som dracks. Precis som på Haymarket var ölen ok men långtifrån briljanta. Goose Island Beer Company - Clybourn var ett stabilt ställe, fast nog var det lite dyrare än på andra ställen som besöktes under resan. Just när jag skriver detta kommer jag på att jag inte ens kikade om de sålde flasköl som man kunde ta med från stället, sedär ännu en sak att undersöka vid nästa besök.




Både Eddan och jag var tämligen mätta på öl vid det här laget men eftersom vi var i närheten var det högst motiverat att besöka Chicagos i alla fall enligt Ratebeer bästa pub, Local Option.



Jag fastnade direkt för Local Option, ett skönt ställe med lagom mycket folk. Rockmusik i bakgrunden och trevlig atmosfär i största allmänhet.



Precis som namnet antyder låg Local Option i ett vad det verkade lugnt bostadskvarter. Deras flasklista var ok men inte magnifik. Börjar jag bli kräsen?



Fatölslistan däremot var aningen bättre än på sunkhaket hemma i Sverige:



När jag studerade listan undrade jag lite smått över vilken som var deras "stora stark", om det nu fanns någon? Jag kan meddela att BridgePort Hop Harvest Ale smakade alldeles utmärkt på fat.



Glädjande är det att veta att Oude Gueuze Tilquin à l’Ancienne kommer till Systembolaget snart, en mycket sympatisk ny gueuze måste jag säga.



Som avslutning på kvällen på Local Option dracks SKA Steel Toe Stout (Milk Stout), vad är det med mig och sötsaker? Kan bara inte låta bli.

Fler ställen än ovanstående hann vi inte med i Chicago, det verkar finnas en massa andra spännande ställen att besöka men det är ju bara bra det, då blir det minsta lika roligt nästa gång i Chicago.

Nästa episod kommer att handla om ölshopping i Chicago, sedan blir det en renodlad reserapport samt ett litet inlägg om hemresan eftersom den var lite annorlunda än normalt. Häng med!

torsdag 27 oktober 2011

På besök hos Three Floyds Brewing i Munster



I sann pedagogisk ordning fortsätter nu rapporteringen om förra veckans korta men intensiva USA-resa. Efter att ha landat i Chicago på torsdagseftermiddagen kände både Eddan och jag att det var dags för en "vilodag", endast två öl intogs, Bells Octoberfest Beer och Stone 15th Anniversary Escondidian Imperial Black IPA, förstnämnda väldigt lättdrucken och ok för att vara en Oktoberfestbier, sistnämnda var en riktigt god Black IPA.



Fredagen däremot innebar nya tag, eller vad sägs om ett besök hos Three Floyds Brewing som ligger i Munster vilket i sin tur ligger i delstaten Indiana. Chicago ligger som bekant i Illinois. Det enklaste sättet att komma till Three Floyds är att åka tåg med South Shore train till staden Hammond och sedan vidare till närbelägna Munster. Tågresan tog ungefär 45 minuter och var på drygt 4 mil. Tågresan kostade för övrigt 10 dollar t/r. Fiffigt nog var tågstationen som vi åkte ifrån i Chicago beläget väldigt strategiskt ett par hundra meter från vårt hotell.



Då vi for iväg tänkte vi aldrig på vad Hammond är för ställe utan utgick ifrån att det bara var att ta en taxi till Munster, lättare sagt en gjort skulle det visa sig. Vid stationen fanns den inga taxibilar, en taxi kom farandes på gatan men han ville ej köra oss till Munster, kanske var det dags för lunch, vem vet? Vid stationen hittade vi dock telefonnummer till några taxibolag, det första "bolaget" svarade att de ej är ett taxibolag och lade på luren. Det andra bolaget lovade att komma om inom 20 minuter, efter drygt 40 minuters väntan ringde vi igen och undrade var han var? I närheten blev svaret, efter ytterligare en halvtimmes väntan var vi nära att ge upp men som genom ett mirakel dök den efterlängtade taxin då upp.



Både Eddan och jag var lagom glada vid det här laget, vi hann både tänka och säga en del inte alltför vänliga ord om hålan Hammond (drygt 80000 invånare) men chauffören visade sig vara en resvan och synnerligen pratglad amerikan med grekiska rötter, dessutom menade han att han försökt kontakta oss angående den kraftiga förseningen men att det inte fungerade att ringa till det utländska telefonnumret som vi använde (vi ringde med mobiltelefon). Plus till honom att hans kollega hämtade oss prick på utsatt tid då vi skulle tillbaka till tågstationen efter att ha besökt Three Floyds.

Three Floyds ja, gissa om det var skönt att vara framme efter att ha suttit i taxin i en kvart eller så.



Gissningsvis känner alla ölnördar till Three Floyds Brewing, om inte så är man ingen ölnörd, grattis till det! Bryggeriet grundades 1996 av de bägge bröderna Nick och Simon samt deras far Mike Floyd. Det ursprungliga bryggeriet låg i nämnda Hammond, men sedan år 2000 beläget i Munster. I november 2005 öppnades bryggeripuben som ligger bredvid bryggeriet. Bryggeriet är kanske mest känt för sin "Dark Lord Day", den sista lördagen i april är den enda dagen på året som bryggeriets flaggskeppsöl och redan nu smått legendariska Imperial Stout Dark Lord saluförs. 6000 biljetter säljs till det evenemanget, någon som varit där?

Då Eddan och jag klampade in i den inte alltför stora salongen fick vi börja med att visa id-kort, en snabb rundtur med blicken sa att detta nog kan fungera som ett sent lunchställe. Det var ganska livat i puben trots att klockan var halv två eller så på fredagseftermiddagen men successivt blev det lugnare. Vi lämnade stället klockan sjutton, då var det betydligt färre gäster än då vi anlände.





14 egna öl hade de på fat liksom fem gästfast utöver det ett tiotal flasköl. Tyvärr ingen Dark Lord...



Jag började med en Three Floyds Jinx Proof, vilket är en välhumlad pilsner. Fint drickbar och knäpper många europeiska pilsneröl på fingrarna.



Till lunch beställde jag en chicken sandwich med tortillas, 10 dollar kostade den. Riktigt god, till maten drack jag en "lättsam" öl med namnet Three Floyds Arctic Panzer Wolf. En rejält välhumlad DIPA som satt som ett smäck. Kostnad? Endast fem dollar för ett glas, vilket är lite drygt 30 SEK. Åh vad jag älskar ölpriserna på de svenska krogarna.



Det var inte lätt att bestämma sig för vilken nästa öl skulle bli, men till slut beställde jag in en Three Floyds Robert The Bruce Scottish Ale.




Bruce var väldigt god, härligt maltig med toner av en lätt rökighet och en hel del karamell och choklad. Veteölet Three Floyds Drunk Monk överraskade också positivt, det är fint att inse att Three Floyds inte bara behärskar att göra fina välhumlade öl utan de klarar även av de mer klassiska öltyperna. En annan av deras öl som jag blev förtjust i är var Three Floyds Zombie Dust, en American Pale Ale. Väldigt uppfriskande och fruktig, tänk att dricka sådana nästa sommar, det vore en ära det.



De två ölmässiga bottennappen var dels Three Floyds Spazzerak!, vilket är en enligt bryggeriets egna beskrivning: "Alpha King blended with Robert the Bruce then aged in a bourbon barrel with star anise and orange peel". Alldeles för mycket anis för min smak, gick knappt att dricka upp.

Three Floyds Region Riot är en alkoholstinn och "majsig" Malt Liquor, en öl som jag inte blev glad av, betyget på Ratebeer blev 2.1/5. Slutsatsen är att även Three Floyds kan brygga dålig öl, fast det kan ju alla så det är inget som förvånar.



Förövrigt kan jag meddela att Three Floyds Dreadnaught Imperial IPA smakar alldeles utmärkt purfärsk på fat, ack ack.

Noterbart är att puben bara hade en toalett för herrar och en för damer, något som lär skapa rejäla köer då stället är fullsatt. Miljön där bryggeriet ligger är ett industriområde, men som alltid är det insidan som räknas. En kort videosnutt inifrån puben:

video

Ett par av gästölen dracks också, Pizza Port (San Clemente) Pseudo IPA och Ommegang Aphrodite. Bägge riktigt goda, fruktölet från Ommegang kändes skönt att dricka efter några rejäla humlebomber.



Ett trevligt besök var det helt klart, lite strul med taxin men efter att vi kommit fram till Three Floyds tillhörde strulet det förgångna. Givetvis passade jag på att köpa med mig några prylar från bryggeriet, bland annat en tröja och en kapsylöppnare. Fyra öl fick också hänga med:



Vad sägs om motsvarande 65 SEK för en stor flaska Three Floyds Behemoth Barleywine, vore synd att klaga va?



Rekommenderar jag då ett besök hos Three Floyds? Ni får gissa en gång.

tisdag 25 oktober 2011

Reserapport Washington DC



Om jag räknat rätt är den senaste USA-resan den sjätte i ordningen till det landet, tidigare har jag besökt New York, Seattle, San Francisco och Las Vegas. Förra veckans besök var den första sedan mars 2008 då Chicago besöktes tillsammans med storasyster samt svåger.

Det är alltid trevligt att besöka nya städer, Washington DC har jag länge velat besöka. Besöket blev kort, endast två nätter så det gällde att vara effektiv. Bodde gjorde vi mer eller mindre mitt i smeten på The Westin Washington, D.C. City Center.




Hotellet var bra, särskilt sängarna var smått himmelska vilket är Westin-kedjans stora kännetecken. Luftkonditioneringen var synnerligen effektiv vilket förstås alltid är positivt ty många är de hotellnätter som tillbringats på alltför varma rum. Färgsättningen var något dyster, min upplevelse av stora amerikanska hotell är att de är tämligen själslösa men men man kanske inte ska klaga? Ett litet klagomål är dock att man var tvungen att betala extra för Internet, det är svagt för ett hotell som ändå kostar ett gäng dollar per natt. Men hur som helst, ett stabilt boende var det som jag gott kan rekommendera.

Som tidigare nämnt anlände vi till Washington DC med tåg från New York eftersom flyget var inställt från Köpenhamn. Den lilla omvägen gjorde att vi anlände runt tre timmar senare än beräknat till Washington DC. Solen hade gått ner då vi kom fram, men kvällen den var härligt ljummen, runt 20 stabila plusgrader 19 på kvällen. Själva tågresan var odramatisk, den mest intressanta iaktagelsen var gentlemannen som under den tre timmar långa resan köpte läsk och chips vid tre tillfällen, en typisk amerikan månne? Jag kikade på internet för att se vad en tågbiljett kostar, som lägst kan man få en enkelresa för 49 dollar, tågen går ofta, minst en gång i timmen. Det kan alltså vara ett tips att om man är i New York även passa på att besöka Washington DC i några dagar, tågstationerna är mitt i de bägge städerna så på så sätt är det smidigt.

Den första kvällen ägnades åt att köpa några öl och lite snacks till hotellrummet samt att besöka den magnifika baren Birch & Barley som låg några hundra meter från vårt hotell.

Dag två däremot var den stora "turistdagen" självklart var det mulet med några kortare regnstänk här och var, men det är inget som stoppar två lirare från Norden. Bland det första som hördes var de välbekanta sirenerna från en amerikansk brandbil, så klassiskt ljud!

video

Vårt första mål var att titta på Vita Huset, som låg ungefär en kilometer från hotellet. Några foton:








Som nästan alltid då man tittar på sevärdheter är de mindre än förväntade och inte lika spektakulära som man ville tro, det samma gällde Vita huset. Grundstenen till Vita huset lades år 1792, man kan nog utan att överdriva påstå att dess adress 1600 Pennsylvania Avenue är USA:s mest kända. När Ronald Reagan efter mordförsöket på honom år 1981 togs in på ett sjukhus i Washington DC kände inte läkaren genast igen honom utan frågade efter den skadades adress, en av Reagans assistenter svarade: "1600 Pennsylvania", först då insåg läkaren att den skadade var USA:s president, sedär en liten anekdot. Jag måste dra en till story från sjukhuset, Reagan tog av sig syrgasmasken då han låg vid operationsbordet och sa till läkarna: ""I hope you are all Republicans", en av läkarna som sympatiserade med det Demokratiska partiet svarade: "Today, Mr. President, we are all Republicans." Ok, tillbaka till verkligheten nu.

Det märks att Washington DC är USA:s politiska hjärta, särskilt då de centrala delarna med alla viktiga byggnader och monument. Vita huset ligger vid National Mall, vilket är ett stort område med Lincoln Memorial i den ena änden och Kapitolium i den andra, däremellan en mängd olika krigsmonument samt olika muser med gratis inträde.

På vägen till Lincoln Memorial passerades tex Federal Reserve, vilket är USA:s centralbank vilken nog de flesta hört talas om, om inte är det dags att börja läsa tidningar och hänga med.



När vi närmade oss Lincoln Memorial passerades Vietnam Veterans Memorial. Muren är 75 meter lång med 58,272 namn på fallna soldater. Verkligen gripande att se alla dessa namn.





Lincoln Memorial var välbesökt, och jag förstås varför. Det är verkligen en imponerande byggnad som uppfördes 1915-1922 till minne av den legendariske president Abraham Lincoln.






Från Lincoln Memorial var det inte långt till Korean War Veterans Memorial.




The National Mall är verkligen imponerande område med alla dessa monument och sevärdheter, jag vet inte hur många timmar och hur många steg Eddan och jag tog under vårt besök men många det blev det.




Ett annat givet monument att besöka var förstås National World War II Memorial, det var verkligen stilfullt och snyggt gjort enligt mig.





Som jag nämnde tidigare i detta inlägg fanns det ett gäng museer med gratis inträde i området The National Mall. Ett museum som jag verkligen vill besöka var Smithsonian Institution National Air and Space Museum, ett av världens finaste museer för flyg och rymdfarkoster. Vilken tur att vi hade vägarna förbi för det var verkligen ett trevligt museum.









Guldstjärna till den eller de av er som vet vad denna flygmaskin heter:



Nu var både Eddan och jag rejält slitna, så närmare än ett par hundra meter orkade vi inte gå till Kapitolium, sätet för USA:s kongress.




Den sena eftermiddagen i Washington DC ägnades åt bryggeripuben Capitol City Brewing Company och den härliga baren Birch & Barley.

Två nätter i Washington DC är inte mycket, men det kändes ändå som att mycket hanns med, särskilt vad gäller sevärdheter. Det finns nog ingen människa som verkligen orkar titta på precis allt. Av de sevärdheter som vi tittade lite närmare på blev jag mest imponerad av Lincoln Memorial. Någon shopping blev det inte, utan det fick vänta till vårt nästa resmål vilket var Chicago.

Jag gillade Washington DC, det är ingen stad med spektakulära skyskrapor, staden är inte heller gigantisk utan lagom stor med sina 600.000 invånare. Snyggt och rent var det, många breda avenyer och grönområden. Verkligen en promenadvänlig stadskärna. Mitt betyg blir 3.5/5. Har inget emot ett återbesök men det behöver inte ske de närmast kommande åren.

På förmiddagen nästkommande dag var det dags att flyga med Delta till Chicago via JFK som ligger i New York, varför ta den rakaste vägen? Det var första gången som jag flög med Delta, helt ok var det. Fast väldigt amerikanskt med all information om säkerheten ombord. Är det någon som på allvar orkar lyssna på allt som sägs? Det var smidigt att åka från inrikesflygplatsen, Ronald Reagan Washington National Airport (DCA). Till flygplatsen kostade det runt 20 SEK att ta sig med metron, en tur som tog ungefär 15 minuter från centrala Washington DC. Incheckningen och säkerhetskontrollen tog sammanlagt fem minuter, väldigt bra, precis så som det skall vara!




I nästa inlägg är vi alltså i Chicago, väl mött!